ÖVERDOSERADE BLÅSSEKTIONEN. Gubbarna i Chicago försökte antingen leka en rock’n’roll-lek de inte behärskar – eller att överdosera blåssektionen under ett antal relativt okända och slätstrukna låtar. De inser tyvärr inte faktumet att det är balladerna som väcker nämnvärda känslor kring bandet. FOTO: JONAS FAHLMAN
Beachpartyt, Pite Havsbad
Publik: Cirka 7 000 innanför grindarna, plus ett gäng gratisåskådare i ett 50-tal båtar i havet.
Längd: 120 minuter.
Bäst: Vädergudarna dansar och ler mot Piteå denna ljuvliga midsommardagskväll.
Sämst: Var är Peter Cetera när man som bäst behöver honom?
En bra bit in i konserten kommer en okänd kvinna kommer fram till mig på stranden. Hon frågar oroligt:
– När kommer nån låt som man kan?
Eftersom jag fått låtlistan utdelad i förhand sitter jag med trumf på hand; jag kan lugna henne med att det lovar att bli bättre.
Och snart är vi mycket riktigt framme vid hitspartiet. Till ”You’re the inspiration” bjuder kvinnan upp sin sambo till en frejdig tryckare.
Resten är, som det brukar heta, historia.
För efter låten kommer han fram till mig berättar upphetsat:
– Vet du vad som hände? Hon friade till mig!
Det är utan tvekan balladerna som inspirerar och väcker nämnvärda känslor kring Chicago.
Däremot tycks bandet, som i Piteå uppträder som en nonett, ha synnerligen svårt att förlikas med just detta faktum. Inledningen känns trött och trög, grötig och brötig. Gubbarna försöker antingen leka en rock’n’roll-lek de inte behärskar – eller så väljer de att överdosera blåssektionen under ett antal relativt okända och slätstrukna låtar.
Inför framförandet av 70-talsgenombrottet ”If you leave me now” harklar sig trumpetaren Lee Loughnane, en av tre orginalmedlemmar är kvar från bildandet 1967, och suckar i mikrofonen:
– Trots att vi faktiskt hade gjort tio album före den här låten måste vi alltid spela den.
Vi har dessförinnan fått en närmast generad vädjan från scenen om att ”stanna tillräckligt länge, så kommer ni att få höra låtarna ni kom hit för”.
Vilket vi till slut får. Efter Peter Ceteras avhopp saknar Chicago någon som kunnat fylla rollen som sångare på ett tillfredsställande sätt, och man låter nu sånginsatserna växla mellan olika bandmedlemmar med varierande framgång.
Bäst gillar jag den dynamiska duett Jason Scheff och Lou Pardini gör av ”Hard habit to break”.
Och – tro’t eller ej – i avslutande extranumret ”25 or 6 to 4” framåt midnatt har gubbarna fått upp ångan så pass att det rockar en aning.
Annars är Chicago, som sagt, synonymt med dess ballader – vare sig de vill det eller inte.
