Ska vi gråta ihop? Och äta godis?

Jag skryter sällan om min filmsmak. För det är inte djup och indie, inte häftig action, inte mystisk fantasy. Kanske borde jag skryta mer för jag är ju inte ensam. Inte ensam om att älska rom-coms.

Det finns så mycket bra. Så mycket som man bara kan sjunka ned i soffan till, äta lite karameller och kanske gråta en skvätt. Lagom mysigt, lagom hjärndött, mycket avkoppling. Eller för att dra en slutsats; perfekta filmer.

Filmer baserat på sådant som Nicholas Sparks skrivit är bäst, typ The Lucky OneDear John eller den bästa filmen av alla; The Notebook. Låt er inte avskräckas av att de sällan har mer än sju i betyg på IMDB. Ni har ju mitt ord på att det är fint.

Och snart kan vi se Safe Heaven. Lär. Bli. Magiskt.

Emma tipsar: podcasts

Podcasting är, helt enligt källan till all kunskap, en metod att publicera ljudfiler eller film via internet. På svenska kan man kanske kalla det podsändning eller podradio. Jag föredrar dock podcast, en sammanslagning av ”pod” (syftande på iPod som ni förstår) och ”broadcast” (sändning på engelska, ju), för det ligger betydligt bättre i munnen.

Jag ligger alltid efter i mina postcast-prenumerationer. Det blir lätt så om i alla fall vill lyssna på fem olika timmeslånga avsnitt i veckan men podcast-promenerar max två gånger. Minus tre varje vecka blir på en månad minus 12 och plötligt; katastrof.

Men vad ska man lyssna på? Ja, nu är det dags för Emmas-topp-tre. Helt utan podcastkungarna Fredrik & Filip eller radiojätten Sveriges Radio som podcastar ut sina vanliga produktioner.

1. Värvet med Kristoffer Triumf. Intressanta intervjuer med mild röst och intressanta personer som får tala till punkt. Lyssna på intervjun med Hanna Hellquist till exempel.

2. Fysiopodden. En pod som spelas in av fem sjukgymnaster och kräver att man är intresserad av saker som sina hamstrings eller kinesiotejp. Faktaspäckat, kritiskt men bästa-kompis-känsla och fnissframkallande.

3. Till slut kommer någon att skratta av Soran Ismail, Aron Flam och Petter Bristav. Ja, efter inte länge skrattar jag. Högt.

podcast_959794c

 

Musikåret 2012 i mikroformat

Snabbare, rakare och mer effektivt.
Sådan är tidens melodi och jag tänkte anamma detta, men lugn, bara för en kort stund.
I årets sista fredagsbilaga sammanfattade vi nöjesåret som gått och här kommer ett alternativ till er som inte haft tiden att gå igenom alla listor, krönikor och andra texter.
Det är min skivlista bantad till tio låtar i stället för tio skivor.
Lite som det bästa från mitt musikår i mikroformat. Musikåret 2012 nedbantat till en spellista på 37 minuter.
Den hör du här (förutsatt att du använder musiktjänsten Spotify).
Mycket snabbare, rakare och mer effektivt blir det inte.
Men den här gången blev det bra också.

Årets låtar i spellisteform

Ett musikår låter sig svårligen sammanfattas med en lista. Ta därför denna Spotify-spellista för vad den är: en brokig återblick bestående av 100 favoritlåtar (med lika många artister) från året 2012, uppradade i alfabetisk ordning, från Allah-Las till ZZ Top.

Spannet är brett, genremässigt såväl som geografiskt, och den uppmärksamme noterar snabbt att flera länsbor figurerar. Den sistnämnda omständigheten är dock inte (enbart) ett utslag av illa dold lokalpatriotism. Det spelades helt enkelt in förbaskat mycket bra, Västerbottensanknuten musik under den gångna tolvmånadersperioden.

Till sist: Eftersom jag valt den fega utvägen att inte rangordna spåren inbördes väcks kanske frågan: vilken låt var då allra bäst? Tvingas jag välja en blir svaret Bobby Womacks ”Please forgive my heart”; en på samma gång uråldrig och hypermodern bekännelsesång.