Lyckan och kärleken

av

Jag har lyckan att ha tre fina döttrar. Inte perfekta, men de är mina och det märks. De har alla tre fått vackra bruna ögon precis som mej. De verkar dessutom ha fått mitt humör som gör att ögonen rätt lätt ljungar och lyser svarta i ilska. Samma bruna ögon kan le på barns smittande sätt. Ibland förvandlas dessa ögon till hundögon, som bedjande tittar någon in i ögonen.

Precis som sin mamma och pappa pratar de mycket och gärna.

Min yngsta dotter, Aurora, pratar inte med ord, men det kommer det långa haranger på hennes eget hemgjorda språk. Hon verkar inte bry sej om att vi pratar olika språk utan förväntar sej att vi gör det hon säger. Gör vi inte det hittar hon på hyss tills vi kommit på vad det är hon vill. Aurora blir 2 år om en månad.

Min mellandotter, Tindra, pratar oftast samma språk som vi. Ibland förstår vi inte vad hon säger, men hon upprepar tålmodigt tills vi verkar ha förstått. Hon tjattrar konstant och nickar då och då för att bekräfta att det är som hon säger. När hon inte får som hon vill börjar hon gråtskrika högljutt. Tindra är 3,5 år.

Min äldsta dotter, Felicia, pratar obehindrat och har kommit in i en mer grubblande fas. Hon kan plötsligt vid matbordet börja prata om allt från döden till att låna ut bilen. Det kommer svåra frågor då och då. Hon tycker att hon är nog gammal att bestämma själv. Hon är 4,5 år och är den med mörkast ögon.

När pusslet inte fungerar

av

Visst händer det ibland att tiden och allt inte går ihop. Det händer inte så ofta, men i förra veckan kraschade min rygg och jag kunde knappt få in barnen i bilen när jag skulle hämta dom från dagis. Precis den dagen var min man i Stockholm på konferens. Sannolikheten att det ska hända just då…

Ryggsmärtorna fick dessutom igång migrän. Som tur är kunde maken boka om hemresan och komma hem den dagen. Annars vet jag inte hur det gått. Tre småbarn och trasig rygg är en del i livets pussel som inte går ihop. Maktlösheten i att inte kunna ta hand om barnen på grund av ryggen…

Sen på söndag låste sej makens rygg. Så min trasiga rygg blev den som fick ta över småbarnspusslet igen. Nu är det två föräldrar med trasiga ryggar som försöker få det hela att gå ihop. Ibland tror jag att någon med sjuk humor fixar med saker i livet.

Fackets makt

av

Jag följer med stort intresse vad som händer nu i avtalstider. Det är flera yrkesgrupper som har avtalsår i år. Det ska förhandlas om löner och olika villkor. Arbetsgivarna och facken ska enas precis som vanligt. Och precis som vanligt så går det segt. Arbetsgivarna vill inte vika ner sina krav och facken vill inte heller vika ner sina krav.

Den upplevelse jag har av facket är att det inte har någon makt längre. Förr hade facket makt att säga vad arbetsgivarna gjorde fel och då fixade arbetsgivarna det. Idag säger de till arbetsgivaren och arbetsgivaren struntar i det. Facket har en viktig roll och jag hoppas att det blir förändringar. Idag är det få som arbetar fackligt och de ska täcka upp många medlemmar. På grund av det hinner de inte med allt som de skulle behöva hinna.

Jag hoppas att facket kommer att kunna stå starkt igen. Anställda ska kunna möta facket och känna en trygghet. Arbetsgivare och fack ska mötas. Tillsammans kan de sträva mot god arbetsmiljö och lönsamma arbetsplatser.

Prioriteringar och motiveringar

av

Vilken förälder funderar inte över sina prioriteringar ibland? Jag vet att jag gör det. Ständigt funderar jag över om det jag gör är rätt. Givetvis har funderingar runt dagistid funnits. Det är nog mest jag som funderar, men funderingarna gäller både mej och min man. Hur många timmar ska barnen behöva vara på dagis? Ska vi jobba deltid? Ska vi ha förskjutna arbetsdagar? Ni vet säkert själv alla frågor man ställer sej. Det där ständiga samvetet som spökar. Samvetet som säger att barnen är lyckligast när de är med sin mamma och pappa. Nu har jag sådan tur att mina tre tjejer verkligen trivs på dagis. Det finns ingen chans att de väljer att vara hemma om de har alternativet att fara och leka på dagis. Jag får lämna glada barn och oftast hämta glada barn.

Just nu prioriterar jag mej själv. Efter de senaste åren med graviditeter (smärtsamma), mammaledighet och ett år som personlig assistent så prioriterar jag mej. Så var det sagt! Betyder det att jag ger mina barn mindre tid eller kärlek? Nej, tvärtom! För när jag prioriterar mej själv mår jag bättre. Jag är fortfarande mamma och hustru. Men jag får växa i mej själv. Växa som person.

Det är barnen är det som motiverar mej att stiga upp på morgonen. Även de dagar då det är tungt. Det är barnen som motiverar mej till att satsa på mej själv. För genom att göra det satsar jag även på dom. Det är barnen som lockar fram det lilla leendet på kvällen när de sover och man saknar dom.

Familjen och barnen är här och nu. Familjen är mitt liv!

Välkomna!

av

Jag har fått äran att blogga på Folkbladets nya bloggportal. Imorgon byter VF namn till Folkbladet och med det nya kommer det en bloggportal med många spännande bloggar. Det känns otroligt bra att få hänga med i det nya. Folkbladet ligger långt fram när det gäller de sociala medierna och det gillar jag. Men det var faktiskt inte huvudanledningen till att jag ville blogga på Folkbladet. Jag har under våren följt Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström på Twitter och jag tycker verkligen om det jag läser där. Han har bra åsikter, hyfsad musiksmak och så sticker han ut.

Det ni kommer att få läsa av mej är mitt vardagspussel. Jag har 2 år och 9 månader mellan mitt första och tredje barn. Tjejerna är 2, 3 och 4,5 år. När de är hemma är det inte lugnt och stilla. För att komplicera det hela lite grann tänker jag i höst starta eget företag.

Nu kanske det låter som att jag är själv på min resa med barnen, men det är jag inte. Jag är lyckligt gift sedan 12 år tillbaka och har en man som verkligen ställer upp på alla mina påhitt.

Hoppas ni läser och kommenterar! Jag uppskattar kommentarer och gör alltid mitt bästa att svara!