Om Agneta Lundström

Jag är 36 år, gift, har 3 döttrar (2, 3,5 och 5 år). Bor i ett litet rött hus i metropolen Bureå. Jag har på gott och ont för mycket empati och gråter ofta för andras skull. Jag är helt vanlig med många besök på arbetsförmedlingen och jag har testat många olika arbeten. Den 1:a augusti startade jag Artch informations- och kommunikationsbyrå. En kommunikationsbyrå med fokus på att informationen ska nå fram. Jag är utåtriktad, engagerad och vid tillfällen rivig. Den här bloggen kommer att handla om livet! Det omöjliga pusslet att vara mamma till tre småbarn. Det stora lyckan i att ha dessa små tjejer och de ständigt dåliga samvetet. Den kommer att innehålla saker om jobb, mobbing, träning, mat, irritation, företagsuppstart… Jag skulle önska att jag hade ett fokus mer på ett område, men livet är inte alltid så fokuserat. Livet är ett ständigt pusslande!

Det finns hopp om en fin jul

Vanligtvis brukar jag vid den här tiden på året skriva ett negativt inlägg om julens kapitalistiska sida, men i år kom jag av mej.

Julklappar till barnen

Julklappar till barnen

Jag satt en afton och kollade på Facebook och snubblade då över ett inlägg från en kvinna i Bureå. Hon skrev att hon satt och tänkte på att det snart var jul och framförallt tänkte hon på de i samhället som hade ont om pengar. De som inte kunde unna sej och barnen det där lilla extra. Hon frågade enkelt om det var någon mer som ville göra något för dessa, som kunde tänka sej skänka leksaker, så dessa barn får en fin jul. Det var många som direkt hakade på och det hela gick snabbt över i praktiska detaljer.

Visst är julen fortfarande kapitalistisk, men medmänskligheten är det jag tar med mej i år. Jag ser ett hopp om att så många som möjligt i Bureå ska kunna få en fin jul. Kanske kan fler orter haka på också?

Om ni vill veta mer så har jag skrivit en artikel om det.

Den dolda fattigdomen i Sverige

Funderar över den dolda fattigdomen i Sverige. Det handlar om skuldfällan, skammen och ansiktet utåt. Det får inte se fattigt ut!

I Skellefteå togs det ett dåligt beslut i förra veckan. Maten till skolorna, för den här veckan, avbeställdes. Det gör att idag måste föräldrar skicka med barnen mat till skolan. Kanske är det inte hela världen att skicka mat med barnen till skolan, men det finns faktiskt de som inte har pengar till det.

Hur många av dessa tror ni vill berätta det för någon? Vilka barn vill berätta att deras föräldrar inte har pengar nog att köpa mat till dem? Tror ni de barnen får någon mat idag?

Återkommer till detta än en gång: ”Det får inte se fattigt ut!”. Vi har en stolthet, som gör att vi hellre hamnar i skulder än att erkänna att ”vi har faktiskt inte råd”. Jag undrar hur många som sitter där och har skulder över öronen bara för att hålla skenet uppe?

Känslan när jag skriver det här är absolut inte god. Maten som avbeställdes är oviktig i det stora hela, men kanske kan visa det större problemet.

Väljer du att blunda, eller ser du att andra har det riktigt dåligt?

När blir man någon?

Ständigt hör jag folk beklaga sej om olika saker. Det kan till exempel vara snön, skolan, mataffären eller grannen. Det gemensamma i all klagolåt är att någon borde ta tag i det. Någon borde minsann prata med den eller den personen. Jag har alltid undrat över vem någon är. Jag vet fortfarande inte vem det är, men jag har en tanke att alla måste väl vara någon. Då blir nästa tanke rätt logisk: Om alla gör sitt för att vi ska få det så bra som möjligt istället för att vänta på att någon annan ska göra det så kanske vi kommer någonstans.

vänner

Tillsammans

Jag tror att det är Jante som spökar:

Inte kan väl jag…

Det där kan andra så mycket bättre…

Jag som är så…

 

Det är väl klart du kan! Varför skulle du inte kunna det? Än sen om andra är bättre. Och hur kan du veta det om du inte provar?

Alla är någon och alla kan mer än de tror. Tillsammans kan vi uträtta storverk.

Kommentera gärna! Jag uppskattar kommentarer.

Köp- och miljömedvetenhet

ReturkartongJag upplever att vi lever i ett ”köp och släng”-samhälle. Vi köper något. Använder det tills vi blir less på det. Då slänger vi det och köper något nytt. Vi slänger hela och fungerande saker. Dessa saker bränns upp eller återvinns kanske på något sätt. När det handlar om elektronik blir det ofta delar som inte går att återanvända utan det måste lagras på ett sådant sätt att det belastar vår jord.

När vi byter ut saker i vårt hem försöker jag kolla om det finns någon annan som behöver de saker vi tänker slänga. Antingen skänker jag bort det, eller säljer det billigt. På det sättet blir det en vinst för den som tar över sakerna, för mej och för vår jord.

Det finns många fler saker jag vill göra för att hjälpa miljön. Jag får helt enkelt ta det ett steg i taget.

Det här tänker jag uppnå 2013

Jag brukar inte avge nyårslöften. De brukar bli tomma ord om ett nytt hälsosamt liv. Jag tycker att det är bättre att arbeta med sin hälsa hela tiden utan att ge löften om det.

I fjol lovade jag det här:

Jag tänker hitta möjligheter, väga dom och ta till vara på dom. Det är slut med att vara den lealösa nickedocka som jag varit så länge. ”

Resten av inlägget kan ni läsa här. Jag tycker att jag har lyckats med det jag lovade.

Dessutom har jag blivit bättre på att be om hjälp. Jag är inte bra på det, men jag har blivit bättre. Ofta är jag som en trotsig unge som kan själv, men bara till en viss gräns. Jag lär mej bäst genom att göra och då måste jag faktiskt prova.

På Facebook skrev jag att mitt nyårslöfte för 2013 skulle vara att utmana mej själv lite till. Jag tänker pressa mina gränserna sakta utåt och verkligen bli en kraft att räkna  med. Det här året kommer att handla om att utvecklas som person; att se mina styrkor och mina svagheter.

Det här är mina små ambitioner för året. Och vet du vad? Jag tänker lyckas.

Har du satt något mål för 2013?

Sommaren 2009 var jag mammaledig. Leendet var detsamma, men mina mål var andra.

Vattkoppor

Hela hösten har det cirkulerat vattkoppor på barnens dagis och avdelningen bredvid. Jag har väntat på att mina barn skulle bli hemskickade med prickar, men det har inte hänt. Innan jul var det tätare mellan de barn som fick vattkoppor. Jag tänkte att vi prickar väl in det lagom till julafton. Det gjorde vi inte. Aurora väntade till dagen efter annandag jul innan vattkopporna blossade upp. Felicia och Tindra är fortfarande prickfria. Jag hade faktiskt hoppats på att de skulle åka dit samtidigt, men du kan ju ha längre inkubationstid än Aurora.

Här borde jag bjuda på en bild på en prickig dotter, men jag tänker inte göra så mot henne. Givetvis kommer vi att ta kort av henne, men hon behöver inte bli upplagd i sin mammas blogg med vattkoppor över hela kroppen.

Aurora tar det hela rätt bra. Hon gnyr och ser lite olycklig ut, men accepterar läget. Nu hoppas jag att hon får sova lite av natten i alla fall.

 

Vad ska jag använda alla dessa sociala medier till?

Det finns en djungel av olika sociala medier. Olika medier för olika strategier, som det så snyggt heter. Om vi översätter strategier till något vettigare så handlar det om att välja socialt media efter vad du vill uppnå. Om du till exempel vill hålla kontakten med kompisar och släktingar som du annars knappt skulle höra av så är Facebook rätt. Vill du istället söka jobb med hjälp av de sociala medierna så är det LinkedIn som är rätt och gärna i kombination med Twitter.

Sociala medier

Sociala medier

Jag erkänner att det är rörigt och att det finns onödigt många olika varianter. För att göra det enklare för dej har jag påbörjat en serie om de olika sociala medierna i min andra blogg. Jag har börjat med att ställa frågan är Twitter för alla. Ni kan läsa det inlägget här. Jag kommer även att titta på Facebook, Google+, linkedIn, Pinterest, Instagram och bloggar. Sen funderar jag på att skriva ett inlägg om Klout som är ett verktyg för att hur inflytelserik du är i de sociala medierna. Det blir i så fall en reflektion över nyttan och betydelsen av ett sådant verktyg.

Jag tror att du redan använder de sociala medierna som du vill. Läs gärna ändå, diskutera med mej och kanske kan du förbättra ditt användande.

Berätta gärna vilka sociala medier du använder och varför.

Nu är det jul igen

Ni som följt mej ett tag vet att jag brukar skriva ett inlägg om julen. Ett inlägg som brukar ifrågasätta köphysterin och lyfta de tragiska delarna med julen. Här är förra årets blogginlägg.

I år tänker jag bjuda på lite julmusik istället.

Jag sänder en tanke till USA idag. Ännu en ung människa har gått in på en skola och skjutit ihjäl andra ungdomar och barn. Läs mer här.

Kvinnor och män är inte lika

Att kvinnor och män inte är lika är ett faktum. Det är en sanning och vi kan inte ändra på det. Dessutom gör det ingenting, så länge som lika kunskaper och kompetenser bedöms lika oavsett om det handlar om en man eller kvinna. För olikheterna är kroppsliga inte kunskapsmässiga.

För en vecka sedan var jag på en konferens om företagande på lika villkor. Jag åkte dit i tron att det inte var så stora olikheter. Att vi kvinnor bedöms på samma grunder som män. Tyvärr fick jag bli besviken. Det är fortfarande jättestora skillnader mellan hur kvinnor och män bedöms. Kvinnor hamnar hela tiden efter på grund av att de oftare får ett nej till ekonomiska stöd av olika slag.

Det som var glädjande för mej som kvinna, var att kvinnliga företagare visade på mer vilja till att få sitt företag att växa och att styrelser med 30% eller mer kvinnor hade starkare ekonomisk tillväxt än företag med färre än 30% kvinnor. Det sa emot något som jag ofta fått höra. Nämligen att kvinnliga företagare är rädda för att satsa för att kunna tjäna mer pengar.

Vi fick en bild av hur media väljer att lyfta kvinnliga företagare. Antingen handlar det om sminkade och snygga kvinnor, som helt enkelt ser bra ut på bild. Eller så handlar det om lagomföretagare, som tjänar lagom, jobbar lagom och bara driver företaget för att få det att gå runt.

Jag hajade till lite över det med utseendet. Visst kan jag rycka på axlarna och säga att det har faktiskt ingen betydelse hur jag ser ut. Men det är väl klart att det har. Det har alltid betydelse hur jag eller någon annan ser ut. Jag har inte kort hår för att jag tycker att det är snyggt. Det är praktiskt med kort hår och jag ser äldre ut än med långt hår. Dessutom upplevde jag att jag sällan blev tagen på allvar när jag hade långt hår. Jag såg snäll och söt ut med långt hår, men det kanske inte framgick att det fanns en hjärna också. Jag vet inte. Nu upplever jag inte samma bemötande och ändå är jag samma snälla person.

Det här är av naturliga skäl skrivet ur ett kvinnligt perspektiv. Sen skulle jag helst vilja fara på en konferens om lika villkor där lika delar kvinnor och män blivit inbjudna.

Kommenterar gärna och jag skulle gärna vilja se ett manligt perspektiv på de olikheter som finns. Hur upplever ni det? Känner ni igen det eller tycker ni att det bara är nonsens?