Att kvinnor och män inte är lika är ett faktum. Det är en sanning och vi kan inte ändra på det. Dessutom gör det ingenting, så länge som lika kunskaper och kompetenser bedöms lika oavsett om det handlar om en man eller kvinna. För olikheterna är kroppsliga inte kunskapsmässiga.

För en vecka sedan var jag på en konferens om företagande på lika villkor. Jag åkte dit i tron att det inte var så stora olikheter. Att vi kvinnor bedöms på samma grunder som män. Tyvärr fick jag bli besviken. Det är fortfarande jättestora skillnader mellan hur kvinnor och män bedöms. Kvinnor hamnar hela tiden efter på grund av att de oftare får ett nej till ekonomiska stöd av olika slag.

Det som var glädjande för mej som kvinna, var att kvinnliga företagare visade på mer vilja till att få sitt företag att växa och att styrelser med 30% eller mer kvinnor hade starkare ekonomisk tillväxt än företag med färre än 30% kvinnor. Det sa emot något som jag ofta fått höra. Nämligen att kvinnliga företagare är rädda för att satsa för att kunna tjäna mer pengar.

Vi fick en bild av hur media väljer att lyfta kvinnliga företagare. Antingen handlar det om sminkade och snygga kvinnor, som helt enkelt ser bra ut på bild. Eller så handlar det om lagomföretagare, som tjänar lagom, jobbar lagom och bara driver företaget för att få det att gå runt.

Jag hajade till lite över det med utseendet. Visst kan jag rycka på axlarna och säga att det har faktiskt ingen betydelse hur jag ser ut. Men det är väl klart att det har. Det har alltid betydelse hur jag eller någon annan ser ut. Jag har inte kort hår för att jag tycker att det är snyggt. Det är praktiskt med kort hår och jag ser äldre ut än med långt hår. Dessutom upplevde jag att jag sällan blev tagen på allvar när jag hade långt hår. Jag såg snäll och söt ut med långt hår, men det kanske inte framgick att det fanns en hjärna också. Jag vet inte. Nu upplever jag inte samma bemötande och ändå är jag samma snälla person.

Det här är av naturliga skäl skrivet ur ett kvinnligt perspektiv. Sen skulle jag helst vilja fara på en konferens om lika villkor där lika delar kvinnor och män blivit inbjudna.

Kommenterar gärna och jag skulle gärna vilja se ett manligt perspektiv på de olikheter som finns. Hur upplever ni det? Känner ni igen det eller tycker ni att det bara är nonsens?

Den senaste tiden har jag varit mindre nöjd med mej själv. Jag tycker att jag har varit för avslappnad och inte tagit tag i saker som jag borde. Det är nästan som att jag förväntar mej att jag ska misslyckas. Det finns inget som irriterar mej så mycket som när jag är den som sänker mej själv. Ska det vara så svårt att lyfta huvudet och trycka ifrån med fötterna?

Det handlar inte om att jag inte kan saker. För det kan jag. Jag vet inte alltid varför jag kan saker, men som regel har jag rätt bra koll. Oftast har jag så bra koll att jag försöker sänka mej själv med att påpeka för mej själv att jag inte kan en viss liten grej. Om jag vet att jag inte kan den lilla grejen, då finns det en rätt stor chans att jag kan leta rätt på hur jag ska göra och lära mej det. Eller hur?

Nu när det blir lite allvar med företaget känns det som att jag gör lite mer för att sänka mej själv. Kanske handlar det om den dolda ångesten för att misslyckas. Kanske handlar det om att jag inte bestämt mej. Kanske har jag ångest för att lyckas? Jag vet inte vad det är, men det stör mej.

Hur gör du när du upptäcker att du sänker ditt eget värde?

Jag fastnar ofta för uttryck jag hör. Ibland brukar man skämtsamt säga att man ska inte skratta på jobbet. Ofta följs kommentaren av ett skratt. Men för inte alltför länge sedan var det så i Sverige. Man skulle gå till jobbet och jobba. Roligt fick man allt ha på fritiden.

Det här sättet att tänka har speglat av sej på mej! Jag har i hela livet haft känslan att om jag har roligt på jobbet, så måste det vara något fel. Det har förstärkts när jag varit på arbetsplatser som tagit bort raster och där ledningen såg snett på mej när jag hade många toabesök under en dag. ”Du ska inte ha roligt på jobbet. Du ska jobba och tjäna pengar åt företaget!”

Nu har jag kastat all ekonomisk trygghet och hoppat rakt ut. Nu ska mina kunskaper bära mej framåt. Mina kunskaper som gör att jag har roligt på arbetstid.

Le och ha roligt på arbetet!

De senaste veckorna har jag sänkt mitt tempo och försökt hitta rutiner. Det finns flera anledningar till det. En anledning är att jag vet att om jag inte skapar mina rutiner finns det risk att olika delar i företaget kommer att bli lidande i framtiden. En annan anledning är att jag vet att när jag gasar kommer tiden knappt att räcka till. Jag letar helt enkelt efter balansen. Nu tar jag sats och försöker öka stegvis. Det är nytt för mej. Jag brukar trycka gasen i botten, men jag tror inte att det vore klokt just nu.

Kanske slösar jag bort värdefull tid, kanske använder jag den på bästa sätt. Vad tror du?