Det är Internationella kvinnodagen och då passade Vänsterpartiet i Umeå på att diskutera feminism. Själv var jag inbjuden som opponent.
Ja, inte bara jag utan VK:s politiske redaktör Ola Nordebo och jag. Vi två skulle vara oberoende kritiker och ge synpunkter på den feministiska plattform som lagts fram som förslag inom Vänsterpartiet, men min tanke efter att ha läst igenom förslaget var ett hejdundrande:
– Jomen, det här ser ju bra ut.
Den mesiga åsikten kommer sig av att jag inte är van att läsa politiska partiprogram och inte riktigt kan värdera hur det ska formuleras. Men jag var positivt överraskad och tycker att det är roligt med ett parti som inte bara pratar feminism, utan dessutom definierar skillnaden mellan feminism och jämställdhet.
Men den svåra uppgiften för Vänsterpartiet, om nu plattformen antas, är att våga gå ut och prata feminism. Det kan behövas efter den bedrövliga backlash som präglat debatten i flera år, och den förvirring som uppstått kring feminismen. Att vara feminist är nämligen inte detsamma som att hata män.
Nu hoppas jag på lite feministisk glöd i valdebatten.
