Igår publicerade Aftonbladets debattsida en debattartikel som i grunden är ett uttalande vi antog i Umeå Arbetarekommuns styrelse efter uppdrag från vårt repskap. Vi kräver att staten tar sitt ansvar för välfärdens finansiering genom att höja de generella statsbidragen och sluta vältra över sina kostnader på kommuner och regioner. Det är människor av kött och blod som kommer i kläm! Nedan återger jag artikeln i sin helhet:
Staten skickar notan till Sveriges kommuner
Nyligen marscherade lärare över hela landet mot nedskärningar inom skolan. Ungefär samtidigt gick Kommunal ut och krävde statliga resurser till ett äldreomsorgslyft för att stoppa alla de besparingar vi läser nästan dagligen om inom äldreomsorgen i nästan varje kommun.
Utanför städerna får folk ständigt kämpa för att få behålla viktiga samhällsfunktioner. Det finns inte tillräckligt med pengar eller tillräckligt med arbetskraft. Det här är bara några exempel på den ohållbara situation som de flesta kommuner och regioner befinner sig i, när staten drar sig tillbaka från sin del av ansvaret att finansiera välfärden. Ett statligt tillbakadragande som märks tydligare på landsbygden.
Kommuner och regioner befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge. En fjärde del av kommunerna och 28% av regionerna rapporterar underskott 2018. Så mycket som 75% av kommunerna rapporterar underskott inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg och samtliga regioner utom en har underskott inom somatisk vård. Läget är allvarligt. Fram till 2026 kommer det att behövas 90 miljarder.
En orsak till problemet är att staten har ägnat sig åt att vältra över sina kostnader på kommuner och regioner. I strid mot intentionerna i LSS-lagstiftningen, är Försäkringskassan mer restriktiv i sina bedömningar av assistansbehov, vilket gör att kommunerna får ta det ekonomiska ansvaret. För Umeå kommuns del innebar det en extra kostnad på 18 miljoner i fjol och det är pengar som det inte går att prognostisera.
Staten bryter också mot finansieringsprincipen genom att inte ge ekonomisk kompensation när den tilldelar kommuner och regioner fler ansvar och uppgifter. Det här är pengar som tas från välfärdsverksamheter, med försämringar i välfärden och arbetsvillkoren som följd. Nu gäller det välfärden men staten drar sig tillbaka på alla samhällsområden. Det blir istället upptill den enskilda kommunen eller regionen att ansvara för allting, oavsett tidigare förutsättningar.
Samtidigt som staten vältrat över kostnader och ansvar på kommuner och regioner, har de svenska statsfinanserna förstärkts. Överskottet i statsfinanserna har vuxit i samma takt som kommun- och regionsektorns låneskulder ökat. Det är som att den ena handen inte vet vad den andra gör. Det är inte rimligt att staten gör stora överskott samtidigt som kommuner och regioner inte klarar av att finansiera välfärden.
Staten måste höja de generella statsbidragen till kommuner och regioner. De riktade statsbidragen har ökat och börjar bli nästan lika stora som de generella statsbidragen, vilket utgör ett stort problem. De är tillfälliga medel som inte kan användas på permanenta satsningar och som binder kommunen eller regionen att satsa resurser där de inte alltid anser att det behövs och skära ner där det skulle behöva satsas. De riktade bidragen stjälper mer än de hjälper.
Redan om 3 år, kommer det att behövas 38 miljarder. Den borgerliga riksdagsmajoriteten släppte i december igenom den gällande M-KD-budgeten som innefattar bland annat skattesänkningar på 20 miljarder för att finansiera ett sjätte jobbskatteavdrag och en tredubbling av rutavdraget. För Region Västerbotten innebar det en förlust av välfärdsmiljarden som hade inneburit 40 miljoner.
Samtidigt är de nuvarande satsningar långt ifrån tillräckliga. Den S-ledda regeringen är idag bunden till en överenskommelse med C och L som ger kommuner och regioner 5 miljarder årligen. Över tre år blir det 15 miljarder, 15 miljarder är inte ens hälften av 38 miljarder.
Staten måste återta sitt ansvar för samhället. Det som behövs är en rejäl höjning av de generella statsbidragen och ett stopp på den kostnadsövervältring på kommuner och regioner som staten ägnar sig åt. Ett första steg är att staten måste återta sin del av ansvaret över finansieringen av välfärden, om inte vi vill montera ned den välfärd som tagit oss så många år att bygga upp.