Dörren står öppen på vid gaveln

Två dagar efter att ha fått talmannens uppdrag att försöka bilda regering, kastar partiledaren för Moderaterna Ulf Kristersson handduken idag. Nu har talmannen gett Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering.

Det här är så pinsamt. Mitt i en pandemi, så försätter moderaterna mfl landet i en regeringskris, som ingen vet hur länge den kommer att pågå eftersom de partier som gick ihop för att fälla den sittande regeringen inte hade något eget regeringsalternativ att erbjuda.

Att Kristersson (m) skulle misslyckas var inte så oväntat. Därmed inte sagt att dörren för ett borgerligt maktövertagande har stängts. Tyvärr är den fortfarande öppen på vid gaveln ända sedan Vänsterpartiet gick ihop med Moderaterna, SD och KD för att fälla regeringen.

Medan diskussionerna för många handlat om vilka partier som kan och inte kan bilda regering, så är det ngt väsentligt viktigt som glöms bort i den här debatten. Ända från början har Vänsterpartiet avfärdat risken att vi får en moderatledd regering. Problemet är att Moderaterna och Kristdemokraterna inte behöver sitta i regeringen för att kunna få igenom sina budgetar. Och det är det detta som Vänsterpartiet undviker att prata om.

Det tog fyra månader att bilda regering efter förra valet, men det stoppade förstås inte riksdagen från att besluta om budget. Då fanns ingen januariöverenskommelse som låste Centern och Liberalerna i ett samarbete med en s-ledd regering och som kunde hindra dem från att släppa fram en budget från M och Kd. Och det var precis detta som hände. Den allra första budget som gick igenom under den här mandatperioden var en M/Kd-budget.

Med röstsiffrorna 153 mot 141 fick M och KD igenom sitt gemensamma budgetförslag tack vare att SD röstade på det och Centern och Liberalerna valde att lägga ner sina röster. Den berömda <em>servettskissen</em>, som den kom att kallas eftersom den bara var 28 sidor, vilket är ngt högst ovanligt då budgetförslagen brukar vara på 3 till 4 tusen sidor. Den innebar skattesänkningar på 20 miljarder, nedläggningen av jämställdhetsmyndigheten, stoppandet av byggandet av tusentals hyresrätter, och massiva nedskärningar inom Arbetsförmedlingen. Generaldirektören för Arbetsförmedlingen var väldigt kritisk till budgeten, då det ledde till att de skulle tvingas säga upp 4500 anställda. 132 lokalkontor skulle stängas över hela landet. Och varken Ulf Kristersson (m) eller Ebba Busch (kd) satt i regeringen. De ingick inte heller i ngn allians med C och L. Det räckte med att dessa la ner sina röster.

Effekterna av den SD-stödda M/Kd-budgeten är svåra att glömma, och mycket kunde tack och lov stoppas genom att S och Mp sedan ingick i ett budgetsamarbete med C och L för resten av mandatperioden. Man får tycka vad man vill om januariöverenskommelsen (jöken), men den var det som hindrade M och Kd från att vinna budgetomröstningarna. Nu när jöken är borta, kastas vi tillbaka till samma situation vi befann oss i hösten 2018. Med skillnaden att L numera ingår i ett samarbete med M och kd, samt är öppen för förhandlingar med SD.

Att då reducera hela frågan till vem som har och inte har majoritet för att bilda regering, är att bortse från att det faktiskt finns en borgerlig majoritet i riksdagen som inte ens behöver komma överens sinsemellan för att låta en borgerlig budget gå igenom. Det är precis detta V bortser ifrån när de viftar ifrån sig kritiken genom att peka på att M inte har majoritet för att bilda regering.

Även om Kristersson misslyckas med att bilda regering, återstår att lösa frågan om budgeten. Och tyvärr misslyckades Vänsterpartiet med att leverera svar på den frågan. Det hade varit önskvärt om de hade haft ett svar på det innan de beslutade sig för att gå ihop med M, Kd och Sd för att fälla den s-ledda regeringen.

Socialdemokraterna i Umeå föreslår att statsbidragen och taken i socialförsäkringssystemet värdesäkras

De senaste veckorna har präglats av väldigt mycket osäkerhet till följd av att Vänsterpartiet gått ihop med SD, Moderaterna och Kristdemokraterna för att avsätta den s-ledda regeringen. Nu står det klart att Stefan Löfven inte kallar till extraval, men därmed inte sagt att vi slipper det. Om de partier som har avsatt Löfven inte kan återkomma med ett regeringsalternativ som får majoritet av riksdagen, så kommer inte talmannen att ha något annat val än att utlysa extraval.

För mig är situationen kontraproduktiv av två skäl. Det ena är att mycket stannar av i väntan på att ny regering tillträder. Det andra skälet är att den politiska debatten reduceras till diskussioner om spel och taktik. Vem bär skulden för regeringskrisen? Vilka partier ska samarbeta med varandra? Vems ansvar är det? mm är de frågor som stått i fokus. Det politiska samtalet bör handla om vilken politik varje parti står för och vilket slags samhälle vi vill se.

3-7 nov är avgörande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Det är nämligen då vi har partikongress. 350 ombud från hela landet samlas för att fastställa de stora dragen i partiets politik. Det blir avgörande för vilken politik vi går till val på. Från Västerbotten är vi 17 ombud, som valdes precis efter en medlemsomröstning i vårt partidistrikt, och från Umeå Arbetarekommun har vi skickat ett 40-tal motioner som ska behandlas. Ungefär 45% av dessa är av facklig karaktär och speglar vilka frågor som våra fackligt aktiva medlemmar snappat upp på sina arbetsplatser.

Bland de krav som Umeå Arbetarekommun skickat in till kongressen, finns en motion som föreslår att statsbidragen till kommuner och regioner, samt taken i socialförsäkringarna, inte bara höjs utan även värdesäkras.

 

En återgång är inte möjlig

”Det Sverige som drabbades av det nya coronaviruset var inte perfekt, med brister i äldreomsorgen, pågående klimatförändringar som påverkar våra barns framtid och revor i den välfärd som ska garantera människors trygghet. Därför ska vi inte återgå till hur Sverige var före krisen. Vi ska bygga något ännu bättre”[1].

Så beskrev Stefan Löfven den uppgift vi har framför oss när pandemin är över. När pandemin bröt ut, ökade förståelsen för att vi behöver ett starkare samhälle. Revorna i vårt välfärdssystem blev tydliga. Tycka vad man vill om januariöverenskommelsen och de eftergifter som Socialdemokraterna tvingades göra för att hålla Sd och Moderaterna borta från makten, men med bara 28% av mandaten i riksdagen lyckades den s-ledda regeringen förhandla fram stora satsningar på välfärden som är kännbara och statsbidragen har höjts på ett sätt vi inte sett förr.

Allt som allt tillfördes välfärdssektorn 61 miljarder år 2020 och 44 miljarder år 2021. Det är pengar som kommuner och regioner kan använda för att stärka skolan, vården och omsorgen och täcker 3 ggr så mycket som de skatteintäkter som uteblir till följd av corona. Däri ingår en historisk satsning på äldreomsorgen med en permanent resursförstärkning på 4 miljarder om året. Tillsammans med äldreomsorgslyftet innebär det 7,4 miljarder. De generella statsbidragen till kommuner och regioner har dessutom höjts permanent med 22,5 miljarder hittills under den här mandatperioden.

Alla dessa satsningar känns. Såväl Umeå kommun som Region Västerbotten har kunnat lägga budgetar med betydelsefulla satsningar tack vare den här regeringen som nyligen blivit avsatt av Vänsterpartiet, Moderaterna, SD och KD. Vad det blir för effekter för kommunernas och regionernas ekonomi att den s-ledda regeringen avsatts återstår att se när det är dags för riksdagen att klubba nästa budget. Den januariöverenskommelse som låste fast C och L och hindrade dem från att släppa fram en M/Kd-budget, som de gjorde i början av mandatperioden, är ju borta. Läget är väldigt instabilt, men en sak är säker. Många av de tillfälliga satsningar och reformer som gjordes under pandemin behövs permanent. Vi kan inte gå tillbaka till det Sverige vi hade före pandemin.

 

Inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssystemet måste värnas

De senaste decennierna har inkomstskillnaderna ökat i Sverige snabbare än i något annat OECD-land. Enligt Långtidsutredningen ökade Gini-koefficienten från 0,23 till 0,32 i Sverige under perioden 1995-2017[2], vilket innebär en ökning av inkomstskillnaderna med 40%. Andelen relativt fattiga fördubblades under denna period från 8% till 16%[3].

Dels har de med högst inkomster fått ökade kapitalinkomster, medan de i botten av fördelningen har halkat efter, till stor del pga. minskade transfereringsinkomster. Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna, a-kassan och försörjningsstödet har utvecklats betydligt svagare än lönerna, vilket gjort att de halkat efter. Taket för ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och a-kassan har inte hållit jämn takt med löneutvecklingen. T ex så har sjukpenningens tak har under perioden 1995-2017 utvecklats 30% sämre än löneindex[4].

Att säkerställa att ersättningsnivåerna från socialförsäkringarna och a-kassan följer inkomstutvecklingen är inte bara viktigt för att undvika att låginkomsttagare halkar efter. Det är minst lika viktigt för att upprätthålla betalningsviljan och tillit till systemet hos personer med högre inkomster. Det svenska socialförsäkringssystemet grundar sig på inkomstbortfallsprincipen. De med högre inkomster accepterar att betala in mer till systemet för att de får ut högre ersättning. Om skillnaden mellan förväntad ersättning och faktiskt ersättning blir för stor, riskerar legitimiteten till systemet att urholkas genom att de som har råd skaffar sig privata lösningar som gör att viljan att bidra till vårt gemensamma välfärdssystem minskar.

En rapport från Försäkringskassan visar att den andel av arbetsinkomsten som är försäkrad blir mindre och mindre. ”Två tredjedelar av kvinnorna och knappt hälften av männen har hela inkomsten sjukpenningförsäkrad[5]. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen så är taket så lågt i förhållande till inkomstutvecklingen att 7 av 10 slår i taket. Bland medlemmarna i Akademikernas a-kassa var det bara 5% som fick ut 80% i ersättning 2019[6]. Den höjning av taket i a-kassan som genomfördes som en tillfällig åtgärd under pandemin, måste därför avlösas av ytterligare höjningar i takt med löneutvecklingen.

 

Finansieringen av välfärdssektorn måste säkras

Den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning kräver också att staten tar ett större ansvar för finansieringen av välfärden. Den statliga skatten har större inslag av progressivitet än den kommunala och regionkommunala skatten som är en platt skatt. Statsbidragen har dock inte värdesäkrats. Deras värde har urholkats över tid genom att de inte räknats upp varje år motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, och de har inte heller förändrats i samma takt som demografin. De har helt enkelt halkat efter. I juni 2019 presenterade Finansdepartementet en analys av behoven i välfärden, som pekade på ett finansieringsgap för kommun- och regionsektorn som uppskattades uppgå till 90 miljarder år 2026[7]. Det var denna situation vi befann oss i när pandemin bröt ut.

De historiska satsningar inom kommun- och regionsektorn som den s-ledda regeringen gjort är naturligtvis välkomna, men nästa steg måste vara att se till att vi inte går tillbaka till den situation som rådde före pandemin.

Reformutrymmet används lite olika av de olika regeringar vi har haft. Överlag har socialdemokratiskt ledda regeringar varit bättre på att räkna upp statsbidrag och transfereringar, medan borgerliga regeringar hellre använt reformutrymmet för att sänka skatter. Men det faktum kvarstår att statsbidragen och olika transfereringar har halkat efter kraftigt över tid. När barnbidraget höjdes 2018 så hade det legat stilla i 12 år.

Om inte statsbidragen till kommuner och regioner och taken i socialförsäkringarna värdesäkras genom att indexeras i förhållande till inkomstutvecklingen i samhället, så riskerar den svenska modellen att urholkas. Dels kan det leda till att kommuner och regioner måste ta ett större ansvar för finansieringen av välfärden, vilket innebär en omfördelning från hög- till låg- och medelinkomsttagare. Dels kommer inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna gradvis att ersättas av grundtrygghetsprincipen, vilket leder till ökad efterfråga på privata försäkringslösningar och minskad legitimitet till vårt gemensamt finansierade socialförsäkringssystem. Ett sådant systemskifte leder till ökad ojämlikhet.

 

Avslutningsvis

Låt oss se till att vi inte återgår till den ordning som rådde innan pandemin bröt ut. Vi behöver återupprätta vårt socialförsäkringssystem och vi behöver svetsa ihop vårt välfärdssamhälle, som riskerar att spricka isär om vi inte lagar de revor som uppstått genom att klyftorna tillåtits växa under en alltför lång period. Men för detta krävs bl a att statsbidragen till kommuner och regioner samt taken i socialförsäkringarna inte tillåts halka efter.

De generella statsbidragen måste utökas och sedan värdesäkras över tid genom att de årligen höjs minst motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, men också motsvarande kostnaderna för demografiförändringar. Flertalet av de riktade statsbidragen måste fasas ut genom att omvandlas till generella statsbidrag och taken i socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen måste höjas och baseras på den allmänna löneutvecklingen och inte prisbasbeloppet.

Det är några av de förslag som Socialdemokraterna i Umeå har skickat till partikongressen. Vi anser att dessa reformer är nödvändiga för att minska ojämlikheten och göra Sverige till ett samhälle som är till för alla och inte enbart för dem som har råd att skaffa sig välfärd på egen hand.

 

Noter

[1] Regeringsförklaringen den 18 sept 2020

[2] Huvudbetänkande av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 9

[3] Huvudbetänkandet av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 53

[4] Wall, Jonas (2020), LO-bloggen: ojämlikhetsutveckling och transfereringar, https://loblog.lo.se/2020/07/ojamlikhetsutvecklingen-och-transfereringarna/

[5] Försäkringskassan, Andelen försäkrad arbetsinkomst minskar, pressmeddelande 16 juni 2020

[6] Arbetslöshetsrapporten 2020 (utgiven av Akademikernas a-kassa)

[7] Stora behov i kommuner och regioner, pressmeddelande från Finansdepartementet 12 juni 2019, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/06/stora-behov-i-kommuner-och-regioner/

God jul och gott nytt år!

Snart är året slut och vi kan konstatera att det inte blev något roligt år. I nio månader har vi levt med pandemin och de inskränkningar i våra liv som den har inneburit. Vi kommer inte att kunna fira jul och nyår på det sätt vi är vana vid. Trots de dödsfall, det lidande och alla inskränkningar i våra liv, som covid-19 fört med sig, har dock pandemin ändå stärkt allas vår medvetenhet om att vi behöver ett solidariskt samhälle där vi stöttar varandra.

Vården har tvingats ställa om för att ge vård till covidsjuka patienter. Många planerade besök och operationer har skjutits upp. Det är en svår utmaning att efter pandemin lösa situationen med den uppskjutna vården. Regeringen har satsat 4 miljarder för att regionerna ska klara återhämtningen. I det läget är det provocerande att privata kliniker med offentlig finansiering låter försäkringspatienter få förtur i vården, med följden att alla andra får vänta längre.

Ett system med dubbla köer, där den som har råd med sjukvårdsförsäkring får gå före oavsett behov, medan alla andra får flyttas längre bak i kön, underminerar vår gemensamma välfärd. Regeringen har därför tillsatt två utredningar. En som ska föreslå lagändringar för att sätta stopp för dessa gräddfiler i vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård, och en som ska lämna förslag för att korta väntetiderna till vården.

Efter många år av privatiseringar och skattesänkningar har vi stora sprickor i vårt välfärdssystem. Regeringen har vidtagit åtgärder för att rädda jobb, stärka a-kassan, tillfört medel för att kommuner och regioner ska kunna möta krisen mm. Vi behöver våra gemensamma resurser för att bygga upp ett starkare samhälle som klarar av att erbjuda trygghet och välfärd till alla sina medborgare.

Med det sagt, så vill jag önska alla umebor en god jul och ett gott nytt år. Ta hand om varandra, och missa inte Karl-Bertil Jonssons julafton. Den är rolig och bra, och handlar om precis det här!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Vad händer efter Corona

Utbrottet av coronavirus har inneburit snabba och stora förändringar för de allra flesta. Från ena dagen till den andra har vår vardag ställts om. Även den politiska dagordningen har förändrats.

Regeringen har varit snabb på att agera. Bland de första åtgärder som vidtogs var att tillfälligt avskaffa karensavdraget och slopa skyldigheten att visa upp läkarintyg. Staten tog även över sjuklöneansvaret från arbetsgivarna och flera krispaket har tagits fram för att mildra konsekvenserna för jobb och företag. Bl a införs ett system för korttidspermittering där arbetsgivare slipper säga upp genom att anställda får gå ner i arbetstid och staten går in och ersätter den anställde för inkomstförlust. En företagsakut har inrättats riktad till små- och medelstora företag med sänkta arbetsgivaravgifter och hyresrabatter inom utsatta branscher. För att fånga upp dem som trots detta förlorar jobbet, blir det lättare att kvalificera sig till a-kassan och ersättningen höjs. Arbetsförmedlingen får större resurser för att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik.

På regeringens initiativ har flera företag ställt om sin produktion för at säkerställa att vården har tillgång till skyddsutrustning och apotek får inte lämna ut mer läkemedel än vad en patient behöver för en 3-månadersperiod. Kommuner och regioner får också resurser, liksom organisationer som jobbar med våldutsatta barn och kvinnor.

Dessa är bara några av de åtgärder regeringen vidtar och fler lär följa. Kommunen har också vidtagit en rad åtgärder som att inrätta en företagsakut och möjliggjort för gymnasieelever att hämta sin skollunch. Region Västerbotten har å sin sida avsatt 25 miljoner för att hjälpa småföretag som drabbats extra hårt bland annat.

Men den här krisen har även krävt uppoffringar från oss alla, som har fått begränsa våra liv. Det är i tider som denna som vi märker väldigt tydligt hur betydelsefullt var och ens bidrag kan vara. Att tvätta händerna, avstå från en påskresa, eller erbjuda sig att hjälpa grannen med att åka och handla kan låta som småsaker, men betyder väldigt mycket. Det är som att vardagssolidariteten har fått sin renässans.

Vi ser hur avregleringen av apoteksväsendet har bidragit till medicinbrist, hur de gigantiska skattesänkningar som skett under 8 år av alliansstyre bidragit till resursbrist, och hur en eftersatt arbetslöshetsförsäkring lett till att stora löntagargrupper stått utanför. Ingen vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Men den stora frågan blir om vi kommer att kunna dra lärdomar av det inträffade eller om vi kommer att låtsas som om ingenting och återgå till busines as usual när den här krisen är över.

En sak är säker. De olika yrkeskategorierna inom vård- och omsorg som riskerat sin egen hälsa för allas vår skull, kommer inte att finna sig i att fortsätta vara underbetalda. De har med sina insatser visat att samhället inte klarar sig utan dem, och det kommer de att påminna Sveriges kommuner och regioner om i den kommande avtalsrörelsen. Är vi då skattebetalare beredda att betala för vad deras arbete egentligen är värd?

Vi kan inte fortsätta låtsas som att en underfinansierad välfärdssektor klarar av sina åtaganden. Inte heller att en avreglerad hyresmarknad, en urholkad sjukförsäkring, och en försämrad arbetsrätt ger människor trygghet i tillvaron. Vårt behov av att ställa upp solidariskt för varandra gäller lika mycket i det stora som i det lilla. Ska vi laga de sprickor som lett till att vårt samhälle glider isär, måste vi prioritera våra gemensamma behov före storfinansens kortsiktiga vinstintressen.

Ett första maj som kommer att gå till historien

Årets förstamaj kommer att gå till historien. Inte på grund av antalet deltagare i förstamajtåget, utan snarare för att det är första gången på 131 år som arbetarrörelsen inte gick ut och demonstrerade på gator och torg. Men vi ställde inte in – snarare ställde vi om. För att visa solidaritet mot våra medmänniskor har vi demonstrerat hemifrån.

Årets paroll var Ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige. Nu mer än någonsin behöver vi ett solidariskt samhälle som är starkt rustat för att möta kriser – ett samhälle där vi stöttar varandra och ingen lämnas efter. Det är inget som marknaden klarar av att leverera åt oss, utan det är något som vi tillsammans måste bygga upp genom bl a en stor och stark offentlig sektor och ett heltäckande socialförsäkringssystem som erbjuder trygghet.

Årets första maj blev trots avsaknaden av ett fysiskt förstamajtåg ett bevis på att engagemanget för ett bättre samhälle är stort. Socialdemokraterna och LO arrangerade ett digitalt förstamajfirande med ett program som sändes från kl 11 med tal av Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson. Även SSU, s-föreningen Reformisterna och flera fackförbund hade egna program eller tal som hela Sverige kunde ta del av.

Lokalt i Umeå saknades inte initiativ från våra gräsrötter. Hela folkrörelseapparaten mobiliserades inför första maj. Bl a tog vi fram en tidning som vi framställde speciellt inför första maj: 1 maj-bladet. Den togs fram lokalt och delades ut av våra medlemmar till 35 tusen hushåll i Umeå kommun, såväl i tätorten som i kommundelarna. Utöver det har 4 s-föreningar tagit fram egna tidningar som delades ut i deras resp. områden (Berghem, Holmsund, Gravmark-Bullmark, och i skrivande stund även i Röbäck). Det är just detta som är vår styrka. När vi går ut med information och agitation, så stannar det inte i centrala Umeå, utan vårt parti är till för alla och aktiva medlemmar har vi överallt.

Trots att det inte hölls några appeller från torget, sammanställde vi en kort videofilm med appeller som skickats in av flera av våra medlemmar som i korta ordalag beskrev vad det starkare samhället innebär för dem. Även Gimonäs-Carlshem s-förening gjorde en kortfilm med samma tema, och allt detta visades på vår facebooksida.

I lokaltidningarnas debattsidor skrev vi om behovet av att bygga ett starkare samhälle, samt debatterade för vårt förslag att ge regionala skyddsombud tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar. Det är ett förslag som kan komma att rädda många liv.

Som i tidigare år flaggade vi rött över hela tegsbron. Men i år har våra medlemmar även hängt röda flaggor eller röda plagg från sina fönster och balkonger för att visa att vi flyttat förstamajfirandet till våra hem. Det är ett första maj som kommer att gå till historien. Inte bara för avsaknaden av ett fysiskt demonstrationståg, utan också för att den så tydligt visar vad vi tillsammans kan åstadkomma när vi går ihop. Vår folkrörelse lever starkt!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Sämre förutsättningar för välfärd och folkhälsan med januariavtalet

Kvinnor och män med sämre arbetsmiljö, lägre inkomst och kortare utbildning lever färre år än de rikare motsvarigheterna. Onödig, undvikbar och orättvis. Sådan är den ojämlika hälsan, skriver Sofie Eriksson på folkbladet med anledning av LO:s jämlikhetsrapport. Sofie slår huvudet på spiken när hon skriver:

En av de tydligaste resultaten av ojämlikhet är skillnaderna i hälsa. Ibland kan man tro att detta skulle handla mest om saker som att folk äter dålig mat och rör sig för lite, men det är långt ifrån hela sanningen. Arbetsförhållanden, inkomst och utbildning påverkar. Tunga lyft i arbetet, stressen över om ekonomin ska gå ihop, självsäkerheten i att söka vård när man ska. Bemötandet när man väl söker vård. Klassklyftorna är kroppsliga. Ohälsan gör ju ont i människor.

Förra veckan träffade jag Umeås kommunstyrelses hållbarhetsutskott för att få en redovisning av kommunens arbete med folkhälsa. De håller på att ta fram en folkhälsoenkät för att kartlägga livsvillkor, levnadsvanor och hälsa bland den vuxna befolkningen i Umeå kommun för att ta fram ett underlag i deras arbete med att jobba för att kommunen ska ha Sveriges bästa folkhälsa utifrån det mål som kommunfullmäktige tagit.

Folkhälsoenkät Umeå – ojämlika livsvillkor? är titeln på enkäten och jag tror att den fångar själva kärnan i problematiken. Hälsan påverkas av flera olika faktorer, varav en del kan påverkas genom individuella val. Men i allmänhet styrs våra valmöjligheter av större sammanhang som individen inte alltid kan rå för. Våra vanor och livsstil påverkas av vår omgivning, priser, sociala position, vår ekonomi, utbildningsnivå mm. Makten över ens egen vardag, dvs att kunna påverka ens egen tillvaro som att planera och styra ens arbetsdag eller ens liv är ju en betydelsefull faktor i hälsan. Och mkt av detta är faktorer som är ojämlikt fördelade hos befolkningen och som den enskilde individen svårligen kan påverka själv. För att främja folkhälsan, krävs det politiska beslut och kollektiva åtgärder.

Jag är övertygad om att Umeå kommun, liksom alla kommuner, kommer göra sitt bästa för att främja folkhälsan, men problemet är att de medel dessa har blir mindre och mindre. När staten i sin budget hellre prioriterar att göra stora statliga överskott än att skjuta till medel till kommuner och regioner för finansiering av välfärden, får detta skadliga konsekvenser. Det blir inte bättre av att man sänker värnskatten och låter höginkomsttagare behålla mer pengar i plånboken medan kommuner och regioner skriker efter pengar för att finansiera barnomsorgen, skolan, socialtjänsten, sjukdomsförebyggande arbete och andra verksamheter som utjämnar livsvillkor och har en folkhälsofrämjande funktion. Just nu pågår även en slakt av Arbetsförmedlingen till följd av den sd-stödda M/KD-statsbudgeten som L och C släppte igenom, där medarbetare sägs upp och kontor stängs ner på de mindre orterna.

Med de krav på försämringar som Centern och Liberalerna förhandlat till sig i januariavtalet, blir det förebyggande arbetet för kommuner och regioner verkligen en utmaning. Vi håller på att slita sönder landet genom en nyliberal politik där man låter välfärden svälta och viktiga samhällsfunktioner försvinner från glesbygden: en omvänd omfördelningspolitik där de som redan har bra förutsättningar får mer, medan folkflertalet får sämre välfärd och livsvillkor. All ära till det lokala arbete som kommuner och regioner gör för att främja folkhälsa, men de måste få bra förutsättningar av staten, och så sker det inte idag. Frågan är vad alla centerpartistiska kommunalråd säger om att deras eget parti leder denna utveckling.

Religiös påverkan hör inte hemma i skolan

2F6F6250-5B69-4F0C-9550-AC27C3CE1C91
Grunden för vårt starka samhälle och våra barns framtid läggs i skolan. I den svenska välfärdsmodellen bidrar skolan och barnomsorgen till att utjämna livschanser mellan barn med olika förutsättningar. Dett är avgörande för att skapa ett jämlikt samhälle och rusta alla för att klara kraven i ett kunskapssamhälle och på arbetsmarknaden.

För att utjämna livschanser mellan barn, måste skolan och förskolan vara en mötesplats där barn med olika bakgrunder möts. Det är så vi skapar ett jämlikt samhälle, där alla individer får hjälp att utveckla sina fulla potential. Vi måste motverka förekomsten av ett segregerande skolsystem där kvalitén på den utbildning och omsorg barnen får blir avhängig vilka val föräldrarna gör. Alla barn måste ha rätt till en bra och likvärdig utbildning oavsett föräldrarnas inkomst, födelseland, religion, eller var de bor.

Sverige har tidigare haft det mest jämlika och högpresterande skolsystemet i världen. Dit vill vi ta oss igen. Men för att skolan ska vara en mötesplats som skapar sammanhållning och tillit, kan vi inte ha ett system som tillåter att barn placeras på olika skolor utifrån föräldrarnas religion eller socioekonomisk bakgrund. Inte heller att flickor och pojkar separeras i religionens namn eller att evolutionen jämställs med religiösa skapelsemyter. Vi anser därför att vinstjakten ska stoppas och religiösa friskolor förbjudas. Ett hinder mot detta är Moderaterna, som genom sitt försvar av den fria etableringsrätten hindrar riksdagen att genomföra en sådan lagändring. Detta är värt att påpekas nu när moderaterna i Umeå kräver att förskolan Bilaal stängs.

Genom januariavtalet med C, L och Mp har Socialdemokraterna säkrat en riksdagsmajoritet för att införa ett etableringsstopp mot nya religiösa friskolor. En utredning är tillsatt av regeringen med uppdrag att komma med förslag om ett etableringsstopp senast 19 dec 2019.

Ambulanshelikoptern ska ägas av regionen

8AD3CCAD-F9F7-45D6-96D1-BB301540DE45Ibland går det att få med sig Alliansen i Västerbotten på bra saker i regionfullmäktige. Det händer inte varje dag, men det händer. SD däremot är en helt annan femma. De upphör aldrig att förvåna.

Förra veckan har Region Västerbottens fullmäktige beslutat att ansöka om medlemskap i Svensk Luftambulans (SLA). I dagsläget har regionen ett upphandlingsavtal med en privat operatör för att nyttja ambulanshelikoptern. Detta är en dyr lösning, då marknaden för ambulanshelikoptrar är att betraktas närmast som en monopol då det i stort sett bara finns 1 aktör, på sin höjd 2. Men det innebär också att om företaget får ekonomiska svårigheter, riskerar regionen att stå utan ambulanshelikopter.

Region Västra Götaland utgör ett tydligt exempel på hur utsatt regionen är när den inte äger sin ambulanshelikopter utan hyr via ett upphandlingsavtal. 2010 hade Norrlandsflyg ekonomiska problem, vilket ledde till att Västra Götalandsregionen inte kunde nyttja helikoptern. De fick betala 52 miljoner för att leasa en ambulanshelikopter*. Det är pengar de hade kunnat använda till hälso- och sjukvård, men som de fick spendera för att lösa problemet med att inte hamna utan ambulanshelikopter. Det problem vill inte vi hamna i. Därför har fullmäktige i Region Västerbotten beslutat att ansöka om medlemskap i SLA.

SLA är ett kommunalförbund som äger sina helikoptrar, utför eget tekniskt underhåll, egna flygbesättningar, egen pilotutbildning och eget AOC (Air Operator Certificate), vilket gör det till ett eget flygbolag. Genom medlemskap i SLA, går alltså regionen ihop med andra regioner för att tillsammans äga helikopterinfrastrukturen. Som medlem i SLA får Region Västerbotten även inflytande över verksamheten bl a genom att ingå i den politiska direktionen, ngt som inte är fallet vid en upphandling, där regionen skulle få 0 inflytande i företagets beslutsprocesser.

En upphandling kommer dessutom att innebära enligt tjänstemannaunderlaget ett vinstkrav på 10% oavsett vilket företag som vinner. Detta till följd av att det är så få aktörer som konkurrerar på denna marknad. Detta är skälet till att inte ens moderaterna ställde sig bakom att fortsätta upphandla. Annars är ju moderaterna de första att föreslå privatisering, då de alltid hävdar att det är billigare, men i det här fallet är det så uppenbart att det inte är det. Däremot Sverigedemokraterna föreslog fortsatt upphandling. Man tar sig för pannan!

Vi socialdemokrater anser att skattemedlen ska användas till det de är avsedda till och inte till att finansiera enskilda företags 10-procentinga vinstkrav. För oss är det också viktigare att rädda liv genom att kunna garantera att ambulanshelikoptern kan lyfta i alla lägen som behövs. Det var även det beslut som regionfullmäktige tog. Människan går före marknaden!

*2010, Göteborgsposten: Samarbete om ambulanshelikopter

Nätläkare får sänkt ersättning

8BB4E6EB-E9DE-4555-8229-711B70D63331I veckan har Region Västerbottens fullmäktige beslutat att sänka utomlänsersättningen för digitala vårdtjänster inom primärvården.

De senaste åren har antalet privata digitala vårdgivare ökat snabbt. Appar som Doktor24, Min Doktor och Kry används av allt fler för att snabbt kunna komma i kontakt med en läkare på ett smidigt sätt. För många blir det här förstås ett sätt att göra vården mer tillgänglig, men den här utvecklingen har också blivit starkt ifrågasatt. Bland de mest kritiska, finner vi allmänläkaren Hanna Åsberg, ordförande för SFAM (Svensk Förening för Allmänmedicin), som säger att ”nätläkarbolagen dränerar vården på pengar”. Hon hänvisar till studier som visar att de ökar samhällets sjukvårdskostnader.

Det råder inget tvivel att de här apparna i många fall lett till att patienter fått komma i kontakt med läkare för lättare åkommor som hade kunnat åtgärdas av sjuksköterska eller rådgivning från 1177 utan att kontakt med läkare varit befogad. Sedan skickas notan till regionen, vilket gör att det betalas orimligt stora summor för att behandla lättare åkommor, när dessa resurser snarare hade behövts till patienter med större vårdbehov. Faktum är att det framför allt är friska patienter med lättare åkommor som kontaktar nätläkarbolagen, medan patienter med störst vårdbehov hanteras via hälsocentraler. Det blir, som Hanna Åsberg poängterar, ”en undanträngningseffekt så att de mest sjuka patienterna får mindre resurser”.

SKL har räknat kostnaderna och kommit fram till att de utomlänsersättningarna som regionerna betalar för digitala vårdtjänster inom primärvården är för höga, och därför har regionfullmäktige efter rekommendation från SKL enhälligt beslutat att sänka dem med ca 20%. Vi kan inte fortsätta betala överpriser. De skattepengar som är destinerade till hälso- och sjukvård ska inte gå till att betala ut vinster, utan de måste användas till det de är avsedda för.

FA77950E-61C8-4C23-92D7-3C588B24E25CAtt vi då sänker ersättningen betyder inte att vi på ngt sätt hindrar den digitala utvecklingen inom vården. Tvärtom! Till mångt och mkt är det genom fortsatt digitalisering som hälso- och sjukvården kan utvecklas för att möta medborgarnas förväntningar på ökad tillgänglighet – särskilt viktigt för oss som bor i ett län med långa avstånd. Men det måste ske på ett sätt som garanterar att tillgång till vård är jämlik och styrs av medborgarnas behov och inte av privata företags kortsiktiga vinstintressen.

Detta jobbar Region Västerbotten med. Regionen ligger långt framme i digitaliseringen när det gäller medicinteknisk utrustning för anestesi, operationsplanering och intensivvård, men även elektroniska remisser, svar och distanslösningar. Däremot har regionen inte kommit långt gällande mobilitet eller tagit tillvara på möjligheterna att visualisera patientinformation via 1177 till exempel. Det här är ett område som har utvecklingspotential.

Nätläkarbolagen har motsatt sig sänkningen, men de skattepengar som är avsedda till hälso- och sjukvård är ju inte till för att nätläkarbolagen ska dela ut stora vinster. De är ju till för att regionen ska leverera jämlik och jämställd hälso- och sjukvård av hög kvalité. Sänkningen av utomlänsersättningen för digitala vårdtjänster inom primärvården känns därför helt rätt.

Staten skickar notan till Sveriges kommuner

Igår publicerade Aftonbladets debattsida en debattartikel som i grunden är ett uttalande vi antog i Umeå Arbetarekommuns styrelse efter uppdrag från vårt repskap. Vi kräver att staten tar sitt ansvar för välfärdens finansiering genom att höja de generella statsbidragen och sluta vältra över sina kostnader på kommuner och regioner. Det är människor av kött och blod som kommer i kläm! Nedan återger jag artikeln i sin helhet:

Staten skickar notan till Sveriges kommuner

Nyligen marscherade lärare över hela landet mot nedskärningar inom skolan. Ungefär samtidigt gick Kommunal ut och krävde statliga resurser till ett äldreomsorgslyft för att stoppa alla de besparingar vi läser nästan dagligen om inom äldreomsorgen i nästan varje kommun.

Utanför städerna får folk ständigt kämpa för att få behålla viktiga samhällsfunktioner. Det finns inte tillräckligt med pengar eller tillräckligt med arbetskraft. Det här är bara några exempel på den ohållbara situation som de flesta kommuner och regioner befinner sig i, när staten drar sig tillbaka från sin del av ansvaret att finansiera välfärden. Ett statligt tillbakadragande som märks tydligare på landsbygden.

Kommuner och regioner befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge. En fjärde del av kommunerna och 28% av regionerna rapporterar underskott 2018. Så mycket som 75% av kommunerna rapporterar underskott inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg och samtliga regioner utom en har underskott inom somatisk vård. Läget är allvarligt. Fram till 2026 kommer det att behövas 90 miljarder.

En orsak till problemet är att staten har ägnat sig åt att vältra över sina kostnader på kommuner och regioner. I strid mot intentionerna i LSS-lagstiftningen, är Försäkringskassan mer restriktiv i sina bedömningar av assistansbehov, vilket gör att kommunerna får ta det ekonomiska ansvaret. För Umeå kommuns del innebar det en extra kostnad på 18 miljoner i fjol och det är pengar som det inte går att prognostisera.

Staten bryter också mot finansieringsprincipen genom att inte ge ekonomisk kompensation när den tilldelar kommuner och regioner fler ansvar och uppgifter. Det här är pengar som tas från välfärdsverksamheter, med försämringar i välfärden och arbetsvillkoren som följd. Nu gäller det välfärden men staten drar sig tillbaka på alla samhällsområden. Det blir istället upptill den enskilda kommunen eller regionen att ansvara för allting, oavsett tidigare förutsättningar.

Samtidigt som staten vältrat över kostnader och ansvar på kommuner och regioner, har de svenska statsfinanserna förstärkts. Överskottet i statsfinanserna har vuxit i samma takt som kommun- och regionsektorns låneskulder ökat. Det är som att den ena handen inte vet vad den andra gör. Det är inte rimligt att staten gör stora överskott samtidigt som kommuner och regioner inte klarar av att finansiera välfärden.

Staten måste höja de generella statsbidragen till kommuner och regioner. De riktade statsbidragen har ökat och börjar bli nästan lika stora som de generella statsbidragen, vilket utgör ett stort problem. De är tillfälliga medel som inte kan användas på permanenta satsningar och som binder kommunen eller regionen att satsa resurser där de inte alltid anser att det behövs och skära ner där det skulle behöva satsas. De riktade bidragen stjälper mer än de hjälper.

Redan om 3 år, kommer det att behövas 38 miljarder. Den borgerliga riksdagsmajoriteten släppte i december igenom den gällande M-KD-budgeten som innefattar bland annat skattesänkningar på 20 miljarder för att finansiera ett sjätte jobbskatteavdrag och en tredubbling av rutavdraget. För Region Västerbotten innebar det en förlust av välfärdsmiljarden som hade inneburit 40 miljoner.

Samtidigt är de nuvarande satsningar långt ifrån tillräckliga. Den S-ledda regeringen är idag bunden till en överenskommelse med C och L som ger kommuner och regioner 5 miljarder årligen. Över tre år blir det 15 miljarder, 15 miljarder är inte ens hälften av 38 miljarder.

Staten måste återta sitt ansvar för samhället. Det som behövs är en rejäl höjning av de generella statsbidragen och ett stopp på den kostnadsövervältring på kommuner och regioner som staten ägnar sig åt. Ett första steg är att staten måste återta sin del av ansvaret över finansieringen av välfärden, om inte vi vill montera ned den välfärd som tagit oss så många år att bygga upp.