Vad händer efter Corona

Utbrottet av coronavirus har inneburit snabba och stora förändringar för de allra flesta. Från ena dagen till den andra har vår vardag ställts om. Även den politiska dagordningen har förändrats.

Regeringen har varit snabb på att agera. Bland de första åtgärder som vidtogs var att tillfälligt avskaffa karensavdraget och slopa skyldigheten att visa upp läkarintyg. Staten tog även över sjuklöneansvaret från arbetsgivarna och flera krispaket har tagits fram för att mildra konsekvenserna för jobb och företag. Bl a införs ett system för korttidspermittering där arbetsgivare slipper säga upp genom att anställda får gå ner i arbetstid och staten går in och ersätter den anställde för inkomstförlust. En företagsakut har inrättats riktad till små- och medelstora företag med sänkta arbetsgivaravgifter och hyresrabatter inom utsatta branscher. För att fånga upp dem som trots detta förlorar jobbet, blir det lättare att kvalificera sig till a-kassan och ersättningen höjs. Arbetsförmedlingen får större resurser för att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik.

På regeringens initiativ har flera företag ställt om sin produktion för at säkerställa att vården har tillgång till skyddsutrustning och apotek får inte lämna ut mer läkemedel än vad en patient behöver för en 3-månadersperiod. Kommuner och regioner får också resurser, liksom organisationer som jobbar med våldutsatta barn och kvinnor.

Dessa är bara några av de åtgärder regeringen vidtar och fler lär följa. Kommunen har också vidtagit en rad åtgärder som att inrätta en företagsakut och möjliggjort för gymnasieelever att hämta sin skollunch. Region Västerbotten har å sin sida avsatt 25 miljoner för att hjälpa småföretag som drabbats extra hårt bland annat.

Men den här krisen har även krävt uppoffringar från oss alla, som har fått begränsa våra liv. Det är i tider som denna som vi märker väldigt tydligt hur betydelsefullt var och ens bidrag kan vara. Att tvätta händerna, avstå från en påskresa, eller erbjuda sig att hjälpa grannen med att åka och handla kan låta som småsaker, men betyder väldigt mycket. Det är som att vardagssolidariteten har fått sin renässans.

Vi ser hur avregleringen av apoteksväsendet har bidragit till medicinbrist, hur de gigantiska skattesänkningar som skett under 8 år av alliansstyre bidragit till resursbrist, och hur en eftersatt arbetslöshetsförsäkring lett till att stora löntagargrupper stått utanför. Ingen vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Men den stora frågan blir om vi kommer att kunna dra lärdomar av det inträffade eller om vi kommer att låtsas som om ingenting och återgå till busines as usual när den här krisen är över.

En sak är säker. De olika yrkeskategorierna inom vård- och omsorg som riskerat sin egen hälsa för allas vår skull, kommer inte att finna sig i att fortsätta vara underbetalda. De har med sina insatser visat att samhället inte klarar sig utan dem, och det kommer de att påminna Sveriges kommuner och regioner om i den kommande avtalsrörelsen. Är vi då skattebetalare beredda att betala för vad deras arbete egentligen är värd?

Vi kan inte fortsätta låtsas som att en underfinansierad välfärdssektor klarar av sina åtaganden. Inte heller att en avreglerad hyresmarknad, en urholkad sjukförsäkring, och en försämrad arbetsrätt ger människor trygghet i tillvaron. Vårt behov av att ställa upp solidariskt för varandra gäller lika mycket i det stora som i det lilla. Ska vi laga de sprickor som lett till att vårt samhälle glider isär, måste vi prioritera våra gemensamma behov före storfinansens kortsiktiga vinstintressen.

Även bussförarna ska ha rätt till trygga anställningar!

Fr.o.m idag gäller nya regler för bussresenärer i stadstrafiken, såg jag i tidningen. Länstrafiken och Ultra anpassar sig efter coronaepidemin och beslutar att instigning sker endast vid mittingången. Inga biljettköp är tillåtna ombord med undantag av företagskort. Man ska alltså ha köpt sin biljett innan instigning, och köp med reskassa ombord medges ej.

Det är bra att åtgärder vidtas för att undvika smittspridning, men även för att skydda bussförarna, som utför ett ovärderligt arbete i resenärernas och medborgarnas tjänst. I onsdags var det för övrigt bussförarnas dag. Den sker den 18 mars, dvs dagen efter kollektivavtalets dag. Ordförande i kollektivtrafikutskottet i regionala utvecklingsnämnden Lars Lilja har uppmärksammat det genom att tillkännage offentligt att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att krav på personalövertagande ska ställas vid upphandlingar inom den regionala kollektivtrafiken. I en gemensam debattartikel i KA går jag och han ut med denna nyhet, som har stor betydelse för bussförarnas anställningstrygghet.

Det är inte rimligt att personalen ska behöva gå oroliga med ont i magen inför varje upphandling eftersom ingen kan säga på förhand om de kommer få behålla sin anställning. Det här är ett stort problem inom branschen. Vid byte av entreprenör brukar det nya företaget i många fall överta den befintliga personalen. Men ofta genom att nyanställa personalen, och dessutom inte sällan på provanställning, vilket innebär att arbetsgivaren kan avbryta anställningen utan motivering. Du har helt plötsligt inga rättigheter – arbetsgivaren kan från ena dagen till den andra säga att du får sparken och behöver inte ens ange varför. När alla nyanställs, så blir dessutom den samlade anställningstiden nollställd. Du som kanske jobbat i 20 år, har helt plötsligt lika mycket anställningstid som den som precis börjat. Om det nya företaget sedan vill minska personalstyrkan, så är dina 20 år i tjänsten värda noll då du nu räknas som nyanställd. Principen om först in sist ut, som ska avgöra turordningslistan vid uppsägning vid en övertalighetssituation, blir därmed satt ur spel.

Det här kan vi socialdemokrater inte acceptera. Vår partikongress har beslutat att socialdemokrater i kommuner och landsting alltid ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar, och det tänker vi driva här i Västerbotten. Regeringen har tillsatt en statlig utredning (prop. 2016/17:28) som klart och tydligt anger att EU-förordningen om kollektivtrafik är direkt tillämplig i Sverige och att det därmed innebär att kravet är fullt förenligt med gällande lagstiftning (se s. 50 i proppen). Den som hävdar att lagstiftningen sätter käppar i hjulet är helt enkelt inte uppdaterad i frågan.

För några år sen drev bussförarna inom Umeås lokaltrafik detta krav inför den upphandling av lokaltrafiken som var på gång. Kommunal Umeå Trafik (som deras lokala fackliga sektion hette då) drev detta stenhårt, och Kommunals socialdemokratiska förening (som jag var ordf för på den tiden) drev frågan framgångsrikt internt i partiet. Sen så togs det beslut i UKF (Umeå kommunföretag) att detta krav skulle ställas inför den upphandling som gjordes 2014, och då fick den befintliga personalen följa med till den nya entreprenören som vann upphandlingen. Beskedet förra veckan innebär att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att detta krav även ska gälla inom regionaltrafikupphandlingar. Bussförarna har rätt till anställningstrygghet, precis som alla andra!

Låt proffsen vara proffs

Igår och iförgår hade vi regionfullmäktige, och precis som det alltid brukar vara, så lämnade jag mötet med en känsla av att många ledamöter inte riktigt verkat förstå vad de har för uppdrag.

I tisdags yrkade nämligen Liberalerna på att räddningstjänsten ska ge naloxon. De fick stöd av Centern, Kd och en moderat ledamot. Jag har aldrig tidigare varit med om att specifika preparat diskuteras i regionfullmäktige. Den frågan är ngt som de olika professionerna i verksamheterna har kompetens att avgöra, det är ju ingenting som vi politiker ska gå och peta i.

Vårt regionråd med ansvar för hälso- och sjukvård Anna-Lena Danielsson (s) fick gå upp i talarstolen och förklara på ett väldigt bra och pedagogiskt sätt för de borgerliga ledamöterna i regionfullmäktige att vi som regionpolitiker inte kan gå in och i detalj besluta vilka mediciner som hälso- och sjukvårdspersonalen ska ge patienterna. Vi är inte mot naloxon, men regionfullmäktige kan inte besluta om enskilda medicinpreparat.

anna-lena

Nu fick inte Liberalerna igenom sin motion, men det är ju ändå rätt galet att 27 av 71 ledamöter röstade för det. Vi har alltså 38% av ledamöterna i regionfullmäktige som inte har förstått vad de har för uppdrag och som tror att de är där som politiker för att avgöra vilka specifika läkemedel som ska användas i hälso- och sjukvården. Herregud man tar sig för pannan!