Ambulanshelikoptern ska ägas av regionen

8AD3CCAD-F9F7-45D6-96D1-BB301540DE45Ibland går det att få med sig Alliansen i Västerbotten på bra saker i regionfullmäktige. Det händer inte varje dag, men det händer. SD däremot är en helt annan femma. De upphör aldrig att förvåna.

Förra veckan har Region Västerbottens fullmäktige beslutat att ansöka om medlemskap i Svensk Luftambulans (SLA). I dagsläget har regionen ett upphandlingsavtal med en privat operatör för att nyttja ambulanshelikoptern. Detta är en dyr lösning, då marknaden för ambulanshelikoptrar är att betraktas närmast som en monopol då det i stort sett bara finns 1 aktör, på sin höjd 2. Men det innebär också att om företaget får ekonomiska svårigheter, riskerar regionen att stå utan ambulanshelikopter.

Region Västra Götaland utgör ett tydligt exempel på hur utsatt regionen är när den inte äger sin ambulanshelikopter utan hyr via ett upphandlingsavtal. 2010 hade Norrlandsflyg ekonomiska problem, vilket ledde till att Västra Götalandsregionen inte kunde nyttja helikoptern. De fick betala 52 miljoner för att leasa en ambulanshelikopter*. Det är pengar de hade kunnat använda till hälso- och sjukvård, men som de fick spendera för att lösa problemet med att inte hamna utan ambulanshelikopter. Det problem vill inte vi hamna i. Därför har fullmäktige i Region Västerbotten beslutat att ansöka om medlemskap i SLA.

SLA är ett kommunalförbund som äger sina helikoptrar, utför eget tekniskt underhåll, egna flygbesättningar, egen pilotutbildning och eget AOC (Air Operator Certificate), vilket gör det till ett eget flygbolag. Genom medlemskap i SLA, går alltså regionen ihop med andra regioner för att tillsammans äga helikopterinfrastrukturen. Som medlem i SLA får Region Västerbotten även inflytande över verksamheten bl a genom att ingå i den politiska direktionen, ngt som inte är fallet vid en upphandling, där regionen skulle få 0 inflytande i företagets beslutsprocesser.

En upphandling kommer dessutom att innebära enligt tjänstemannaunderlaget ett vinstkrav på 10% oavsett vilket företag som vinner. Detta till följd av att det är så få aktörer som konkurrerar på denna marknad. Detta är skälet till att inte ens moderaterna ställde sig bakom att fortsätta upphandla. Annars är ju moderaterna de första att föreslå privatisering, då de alltid hävdar att det är billigare, men i det här fallet är det så uppenbart att det inte är det. Däremot Sverigedemokraterna föreslog fortsatt upphandling. Man tar sig för pannan!

Vi socialdemokrater anser att skattemedlen ska användas till det de är avsedda till och inte till att finansiera enskilda företags 10-procentinga vinstkrav. För oss är det också viktigare att rädda liv genom att kunna garantera att ambulanshelikoptern kan lyfta i alla lägen som behövs. Det var även det beslut som regionfullmäktige tog. Människan går före marknaden!

*2010, Göteborgsposten: Samarbete om ambulanshelikopter

Proppfullt på torget när vi demonstrerade på 1 maj

cuarteto 1Förra veckan firade vi första maj och för första gången i den här arbetarekommunens historia fick vi äran att få statsministern som förstamajtalare hos oss. Rådhustorget var proppfullt. Aldrig tidigare under alla år jag tågat på första maj hade jag sett så mycket folk samlas på torget.

På förmiddag höll vi torgmöten i Holmsund, på Ålidhem och Mariehem. Ålidhems- och mariehemstågen möttes vid svingen och anslöt sig sedan till huvudtåget som avgick från Döbelns park och kulminerade i manifestationen på Rådhustorget. Men även senare på eftermiddag hade vi en samling i Hörnefors.

Ca kl 12.40 kom Stefan och Ulla Löfven till Döbelns park, där de möttes av en stor samling som gjorde sig redo för att marschera till Rådhustorget. Där var vi tillsammans med fackföreningsrörelsen, SSU, S-kvinnor och ABF. Men det fanns även många sympatisörer på plats. Efter att jag hälsade dem välkomna, gick Stefan och Ulla till tåget och hälsade på så många de kunde. Bl a på 11-årige Benjamin, som hade precis gått med i Unga Örnar för att han ville kämpa för barnens rätt att ha kul.

torgetVi var ca 600 demonstranter på tåget, men väl på Rådhustorget väntade många fler på oss. Hela torget var fullt. Vi demonstrerade under parollen Trygghet, demokrati och sammanhållning, vilket var ett genomgående tema bland talen och plakaten. Rosa Vallgårda, som talade för SSU, tog upp de problem välfärdssystemet lider av och de hot om skattesänkningar som borgerligheten utsätter det för. Vi har ett skolsystem som tillåter att skattebetalarnas pengar spills ut över oseriösa aktörer och hamnar i aktieägarnas privata fickor istället för att höja personalbemanningen och undervisningens kvalité. Det är inte befogat att – liksom borgerligheten gör – driva på för skattesänkningar, samtidigt som vi upplever långa vårdköer och ser hur vårt välfärdssystem blöder. Socialdemokratin behövs mer än någonsin!

Lina Farhat, från S-kvinnor, varnade i sitt tal för normaliseringen av rasismen. Vi måste lära oss av historien, och – precis som hon påpekade – så började inte förintelsen med gaskamrarna, utan den föregicks av en normaliseringsprocess. En sådan normalisering är precis det vi ser idag. Ett konservativt högerblock håller på att bildas, där M och KD flörtar med SD. Detta varnade också Stefan Löfven för i sitt tal, där han förfasades över att M och KD sneglar på ett parti som har sitt ursprung i vitmaktsrörelsen.

Bara 2 dagar efter Löfvens tal på första maj, kallar Jan Björklund och Jimmy Åkesson till gemensam presskonferens där de förkunnar att de ska ut på gemensam debatturné inför EU-valet. Det vi inte trodde skulle ske, har precis skett: en normaliseringsprocess som gör ett parti med rötterna i nazismen och med företrädare som anser kvinnor och invandrare vara mindre värda till ett rumsrent parti. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Med fanan högt ska vi ta kampen mot högern och försvara välfärden. Nazismen ska tryckas tillbaka. Historien får inte återupprepas.

Fotograf: David Nordlund (bilden högs upp), Alejandro Caviedes (bilden på torget)

Jag är ingen kulturgubbe, men…

minimusDet var länge sen jag bloggade senast. En hel del har hänt sen dess. Bl a har det varit påsk, och medan frun byggde en vägg hemma hela påskhelgen och satte upp en dörr, så tog jag med mig pojken till Västerbottens museum och hade väldigt roligt.

Jag har aldrig hängt så mkt på museer och teatrar som sen jag fick barn. Jag är ingen kulturgubbe. För några år sen blev jag bjuden på opera och det var bland det värsta jag varit med om. Men jag hade inte kunnat klara mig levande under föräldraledigheten utan Norrlandsoperan, Västerbottens museum och Bildmuseet. Öppna förskolan i all ära, men den har begränsade öppettider, och lekparker kan man inte använda vintertid. Och då är jag jävligt tacksamt över att vi har gratis kulturinstitutioner som bedriver så mkt verksamhet riktat till barn.  Man kan inte vara hemma instängd med en 1-åring i flera månader utan att båda blir galna på varann.

Jag har varit på sångaktiviteter, teater, dans, målning, lekrum, you name it. Och allt har varit antingen gratis eller väldigt billigt. Kontrasten är stark till min egen uppväxt i Colombia, där man inte har några skattefinansierade kulturinstitutioner. Lekparker kunde jag leka i som liten, men allt annat kostade. Bara att ta sig in på ett museum kostade.

När vi pratar om Sverige som ett välfärdsland med bra förutsättningar att vara förälder i och goda levnadsvillkor för barn at växa i, tänker vi ofta på föräldraförsäkringen, skattefinansierad barnomsorg, mödrahälsovård och sånt. Men sällan på att tillgång till kultur och en meningsfull fritid för alla (och inte bara för dem som har råd) är minst lika viktigt. En del t.o.m. ifrågasätter denna rättighet och målar upp den som ngn slags lyx som står i vägen för välfärden. Ta sverigedemokraterna som exempel, som i Norran framställer Norrlandsoperan som ”en lyxsatsning som politiker gör för sin egen prestige”. Vidare skriver de att:

Vi ser gärna att flera av de befintliga kulturverksamheterna blir mer självfinansierade. Varför ska majoriteten av medborgarna bekosta nöjen för en förhållandevis liten klick operaintresserade?

I sann populistisk anda, ställer de vård mot kultur, för att ge sken av att vara några ”underdogs” som vill ta medel från en elit för att ge till välfärden. Men har de ens kollat vad Norrlandsoperan har för verksamhet? Bara 15% utgörs av opera. Resten är musik, dans och konst, som dessutom sker i hela länet. Likaså med Västerbottens teater, Skogsmuseet i Lycksele, Västerbottens Museum och Skellefteåmuseum, som Region Västerbotten är delägare i, och som därför bedriver verksamhet i hela länet och inte bara där de har sitt säte. De bidrar till en meningsfull fritid rik på föreningsliv, kultur- och fritidsaktiviteter, men än viktigare har de barn och unga som prioriterad målgrupp i sitt uppdrag.

kostnader2Och vad kostar kalaset? När kostnader redovisas så ingår de i ”regional utveckling”, som totalt uppgår till 2%. Så inte ens 2%!! Att då låta Norrlandsoperan och andra kulturverksamheter bli mer självfinansierade frigör alltså inte medel som kan användas till vård. Men däremot skulle det innebära att folk då måste betala för alla de aktiviteter som idag är gratis eller väldigt billiga, och då är det precis bara denna ”förhållandevis lilla klick” som SD pratar om som kommer kunna ha råd att delta, men inte vanligt folk, och definitivt inte barnen till låginkomsttagare. Ska kultur vara ngt som enbart samhällets ekonomiska elit ska ha rätt till? Och ska enbart barn till höginkomsttagare kunna delta på de här aktiviteterna?

Sverigedemokrater kan vara mkt. Men några förkämpar för folket i kampen mot eliten är de definitivt inte. Snarare står de för en politik som slår på dem som redan ligger.

Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.