Är folkrörelsecentern i Västerbotten stolt över vad Annie Lööf ställt till med?

I natt strandade LAS-förhandlingarna. Arbetsmarknadens parter i form av LO, PTK och Svenskt Näringsliv har försökt enas om nya regler kring anställningstrygghet och omställning vid uppsägning, men misslyckats. Nu väntar en stökig avtalsrörelse, spår Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo. Det kan man lugnt säga. De frågor som diskuterats i LAS-förhandlingarna kommer parterna att ta med sig till avtalsrörelsen, och det innebär att diskussionerna därmed kommer att genomföras utan fredsplikt.

Anställningstrygghet för löntagarna utgör grunden för hela arbetarrörelsen. Känner sig inte löntagarna trygga i sin anställning, vågar de inte organisera sig i fackföreningar och ställa krav. Om det är själva anställningstryggheten som står på spel, är det naivt att tro att facken inte skulle ta till alla medel som står till buds för att stoppa en försämring. Och nu när frågan lyfts under avtalsförhandlingarna, blir konfliktvapnet högst aktuellt. Skulle en ev. konflikt bli långdragen, så är det både strejker och lock-outer vi kommer få se en hel del av.

Ytterst ligger ansvaret på Centern och Liberalerna som ställt som villkor för att stödja en socialdemokratisk regering att anställningstryggheten ska försämras genom fler undantag i turordningsreglerna vid uppsägning och genom att det ska bli billigare för arbetsgivare att säga upp. I det kaos som uppstod vid senaste val, där inget av blocken fick majoritet, gick Socialdemokraterna till sist med på detta, men med tillägget att ändringarna i arbetsrätten även skulle*:

– skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar

– upprätthålla den grundläggande maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter

– stärka de anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga

– skapa en bättre balans i anställningsskydden mellan personal med olika anställningsvillkor och

– upprätthålla arbetstagarens rättssäkerhet och skydd mot godtycke.

För detta skulle en utredning tillsättas som skulle föreslå lagändringar, som regeringen sedan skulle föreslå till riksdagen i det fall arbetsmarknadens parter inte själva kom fram till en egen överenskommelse i dessa frågor.

I och med detta, lyckades Socialdemokraterna binda Centern och Liberalerna till att avstå från att gå ihop med övriga borgerliga partier och SD för att göra upp om arbetsrätten. Därmed kunde inte C och L rösta för att förbjuda rätten till fackliga sympatiåtgärder, återinföra Lex Lavall (som omöjliggör för facken att strejka mot utländska företag som dumpar löne- och anställningsvillkoren i Sverige), och avskaffa begreppet saklig grund för uppsägning – motioner som lagts i riksdagens arbetsmarknadsutskott, och som det funnits en majoritet för, men som den socialdemokratiskt ledda regeringen har kunnat stoppa genom januariöverenskommelsen. Denna lilla detalj brukar Vänsterpartiet glömma att nämna när de anklagar Socialdemokraterna för att ha sålt sig till arbetsgivarna.

LAS-utredaren Gudmund Toijer har inte haft ett lätt uppdrag precis. Att lägga fram förslag som både försämrar anställningsskyddet utifrån Centerns och Liberalernas krav och samtidigt förbättra anställningsskyddet genom en utformning som skulle upprätthålla både maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter och skyddet mot godtyckliga uppsägningar, lyckades han då inte med. När det blev känt att hans utredning (den berömda LAS-utredningen) bl a föreslår att alla företag skulle få undanta 5 personer från turordningen, och att det inte ska gå att ogiltigförklara en uppsägning vid företag med mindre än 15 anställda jublade arbetsgivarorganisationerna. Samtliga fackliga organisationer däremot anser att LAS-utredningen borde kastas i papperskorgen. När den ena sidan så tydligt välkomnar utredningen medan den andra förkastar den, är det omöjligt att tala om ngn balans mellan parterna. Det är klart att maktbalansen rubbas när skyddet mot godtyckliga uppsägningar försvinner. Såväl Stefan Löfven som arbetsmarknadsministern Eva Nordmark har varit väldigt tydliga med att regeringen inte kommer att lägga fram LAS-utredningen som lagförslag.

Vänsterpartiet har återigen meddelat att de kommer att väcka ett misstroendevotum mot regeringen om LAS-utredningen läggs fram. För detta behöver de få med sig Moderaterna, som redan meddelat att de inte tänker gå dem till mötes. Detta skulle Vänsterpartiet tänkt på när de valde att släppa fram regeringen Löfven, trots att de kände till innehållet i januariöverenskommelsen. Så Vänsterpartiets hot känns ngt tomma på innehåll.

Nåväl, regeringen har varit tydlig med att LAS-utredningen inte kommer att läggas fram. Tuffa förhandlingar väntar därmed mellan regeringen, Centern och Liberalerna om vilka lagförslag som ska läggas. Men detta sker samtidigt som avtalsrörelsen pågår, där samma frågor diskuteras utan gällande fredsplikt.

Facken har varit tydliga med att hotet om att lagstiftning har utgjort ett viktigt hinder för parterna att komma överens. Att från Centerpartiets och Liberalernas sida fortsätta att trycka på för att LAS-utredningen ska läggas fram, kommer inte att underlätta för fack och arbetsgivare att enas i den här avtalsrörelsen. Snarare tvärtom! Därav farhågan hos Medlingsinstitutets generaldirektör om en stökig avtalsrörelse.

Är det detta Centern och Liberalerna vill? Hindra parterna från att enas? Ironiskt nog är det Centerns egen väljarbas som kan komma att fara riktigt illa av det här: småföretagare som riskerar att bli indragna i en arbetsmarknadskonflikt de inte bett att bli indragna i.

Den frågan jag ställer mig är hur folkrörelsecentern här i Västerbotten ställer sig gentemot sin egen partiledning. Centerpartiets riksdagsgrupp redan ställt till med kaos när de medverkade i att Arbetsförmedlingen tvingades stänga flera kontor ute i de mindre kommunerna. Och jag tror inte att de småföretagare som utgör Centerns väljarbas blir nöjda över den oreda på arbetsmarknaden som deras partiledning håller på att dra dem in i.

Hur folkrörelsecentern kan ha förtroende för sin egen partiledning är för mig en gåta. För det är till syvende och sist inte Annie Lööf som ska möta alla dessa besvikna småföretagare som kan komma att förlora ekonomiskt på en eventuell strejk, utan det är Centerpartiets lokala företrädare som ska måsta förklara under valrörelsen för sina småföretagarkolleger hur de hamnat i den röran. Lycka till!

 

* Se punkt 20 i januariöverenskommelsen.

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Ett första maj som kommer att gå till historien

Årets förstamaj kommer att gå till historien. Inte på grund av antalet deltagare i förstamajtåget, utan snarare för att det är första gången på 131 år som arbetarrörelsen inte gick ut och demonstrerade på gator och torg. Men vi ställde inte in – snarare ställde vi om. För att visa solidaritet mot våra medmänniskor har vi demonstrerat hemifrån.

Årets paroll var Ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige. Nu mer än någonsin behöver vi ett solidariskt samhälle som är starkt rustat för att möta kriser – ett samhälle där vi stöttar varandra och ingen lämnas efter. Det är inget som marknaden klarar av att leverera åt oss, utan det är något som vi tillsammans måste bygga upp genom bl a en stor och stark offentlig sektor och ett heltäckande socialförsäkringssystem som erbjuder trygghet.

Årets första maj blev trots avsaknaden av ett fysiskt förstamajtåg ett bevis på att engagemanget för ett bättre samhälle är stort. Socialdemokraterna och LO arrangerade ett digitalt förstamajfirande med ett program som sändes från kl 11 med tal av Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson. Även SSU, s-föreningen Reformisterna och flera fackförbund hade egna program eller tal som hela Sverige kunde ta del av.

Lokalt i Umeå saknades inte initiativ från våra gräsrötter. Hela folkrörelseapparaten mobiliserades inför första maj. Bl a tog vi fram en tidning som vi framställde speciellt inför första maj: 1 maj-bladet. Den togs fram lokalt och delades ut av våra medlemmar till 35 tusen hushåll i Umeå kommun, såväl i tätorten som i kommundelarna. Utöver det har 4 s-föreningar tagit fram egna tidningar som delades ut i deras resp. områden (Berghem, Holmsund, Gravmark-Bullmark, och i skrivande stund även i Röbäck). Det är just detta som är vår styrka. När vi går ut med information och agitation, så stannar det inte i centrala Umeå, utan vårt parti är till för alla och aktiva medlemmar har vi överallt.

Trots att det inte hölls några appeller från torget, sammanställde vi en kort videofilm med appeller som skickats in av flera av våra medlemmar som i korta ordalag beskrev vad det starkare samhället innebär för dem. Även Gimonäs-Carlshem s-förening gjorde en kortfilm med samma tema, och allt detta visades på vår facebooksida.

I lokaltidningarnas debattsidor skrev vi om behovet av att bygga ett starkare samhälle, samt debatterade för vårt förslag att ge regionala skyddsombud tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar. Det är ett förslag som kan komma att rädda många liv.

Som i tidigare år flaggade vi rött över hela tegsbron. Men i år har våra medlemmar även hängt röda flaggor eller röda plagg från sina fönster och balkonger för att visa att vi flyttat förstamajfirandet till våra hem. Det är ett första maj som kommer att gå till historien. Inte bara för avsaknaden av ett fysiskt demonstrationståg, utan också för att den så tydligt visar vad vi tillsammans kan åstadkomma när vi går ihop. Vår folkrörelse lever starkt!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Ett förslag som hade kunnat rädda liv!

Idag är det Workers’ memorial day – en dag för att minnas och hedra all arbetare som dött på jobbet. Varje år dör över 2 miljoner människor på arbetsplatser runt om i världen. I Sverige dog 46 personer i arbetsplatsrelaterade olyckor i fjol. Det är 46 personer som kom till jobbet och kom aldrig hem. Och detta är bara toppen av isberget. Betydligt fler dör av arbetsrelaterade sjukdomar än olyckor. Varje år dör tusentals i Sverige av arbetsrelaterad stress, nattarbete, avgaser och ihållande fysiskt tungt arbete enligt Arbetsmiljöverket.

Den s-ledda regeringen har antagit en arbetsmiljöstrategi och en nollvision mot arbetsplatsolyckor. Budgeten för arbetsmiljöinspektörer har förstärkts och dödsolyckorna i arbetet har minskat årligen sedan 2018. Men 46 döda i fjol är fortfarande en hög siffra, och regeringen har föreslagit att de regionala skyddsombuden även ges tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar – ett förslag som M, Kd, C, L och SD har aviserat att de tänker fälla i riksdagen.

Enligt Arbetsmiljöverket hade flertalet dödsolyckor kunnat undvikas om arbetsgivaren hade genomdrivit ett bättre systematiskt arbetsmiljöarbete. I det avseende spelar skyddsombuden en viktig roll genom att bevaka att arbetsgivaren tar sitt ansvar och följer arbetsmiljölagstiftningen. Arbetsplatser utan skyddsombud befinner sig därmed i en utsatt position – ngt som det här förslaget om utvidgad tillträdesrätt för regionala skyddsombud kan göra något åt.

Samtliga fackliga centralorganisationer, liksom Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen ställer sig positiva till förslaget. Migrationsverket framhåller att förslaget är relevant för att nå arbetstagare som annars varit skyddslösa. Men att regionala skyddsombud ska kunna bevaka att arbetsgivaren följer arbetsmiljölagen även på arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar är något som inte faller Svenskt Näringsliv i smaken. På beställning av Svenskt Näringsliv har den borgerliga riksdagsmajoriteten aviserat att de avser att fälla förslaget. Detta mitt i en pandemi, där vikten av skyddsombudens roll i det systematiska arbetsmiljöarbetet inte nog kan betonas. Det är minst sagt oansvarigt!

Vi vill uppmana alla att visa hur viktigt denna fråga är genom att visa att du står bakom. Vi minns de döda och vi kommer att kämpa för de levande!

Även bussförarna ska ha rätt till trygga anställningar!

Fr.o.m idag gäller nya regler för bussresenärer i stadstrafiken, såg jag i tidningen. Länstrafiken och Ultra anpassar sig efter coronaepidemin och beslutar att instigning sker endast vid mittingången. Inga biljettköp är tillåtna ombord med undantag av företagskort. Man ska alltså ha köpt sin biljett innan instigning, och köp med reskassa ombord medges ej.

Det är bra att åtgärder vidtas för att undvika smittspridning, men även för att skydda bussförarna, som utför ett ovärderligt arbete i resenärernas och medborgarnas tjänst. I onsdags var det för övrigt bussförarnas dag. Den sker den 18 mars, dvs dagen efter kollektivavtalets dag. Ordförande i kollektivtrafikutskottet i regionala utvecklingsnämnden Lars Lilja har uppmärksammat det genom att tillkännage offentligt att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att krav på personalövertagande ska ställas vid upphandlingar inom den regionala kollektivtrafiken. I en gemensam debattartikel i KA går jag och han ut med denna nyhet, som har stor betydelse för bussförarnas anställningstrygghet.

Det är inte rimligt att personalen ska behöva gå oroliga med ont i magen inför varje upphandling eftersom ingen kan säga på förhand om de kommer få behålla sin anställning. Det här är ett stort problem inom branschen. Vid byte av entreprenör brukar det nya företaget i många fall överta den befintliga personalen. Men ofta genom att nyanställa personalen, och dessutom inte sällan på provanställning, vilket innebär att arbetsgivaren kan avbryta anställningen utan motivering. Du har helt plötsligt inga rättigheter – arbetsgivaren kan från ena dagen till den andra säga att du får sparken och behöver inte ens ange varför. När alla nyanställs, så blir dessutom den samlade anställningstiden nollställd. Du som kanske jobbat i 20 år, har helt plötsligt lika mycket anställningstid som den som precis börjat. Om det nya företaget sedan vill minska personalstyrkan, så är dina 20 år i tjänsten värda noll då du nu räknas som nyanställd. Principen om först in sist ut, som ska avgöra turordningslistan vid uppsägning vid en övertalighetssituation, blir därmed satt ur spel.

Det här kan vi socialdemokrater inte acceptera. Vår partikongress har beslutat att socialdemokrater i kommuner och landsting alltid ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar, och det tänker vi driva här i Västerbotten. Regeringen har tillsatt en statlig utredning (prop. 2016/17:28) som klart och tydligt anger att EU-förordningen om kollektivtrafik är direkt tillämplig i Sverige och att det därmed innebär att kravet är fullt förenligt med gällande lagstiftning (se s. 50 i proppen). Den som hävdar att lagstiftningen sätter käppar i hjulet är helt enkelt inte uppdaterad i frågan.

För några år sen drev bussförarna inom Umeås lokaltrafik detta krav inför den upphandling av lokaltrafiken som var på gång. Kommunal Umeå Trafik (som deras lokala fackliga sektion hette då) drev detta stenhårt, och Kommunals socialdemokratiska förening (som jag var ordf för på den tiden) drev frågan framgångsrikt internt i partiet. Sen så togs det beslut i UKF (Umeå kommunföretag) att detta krav skulle ställas inför den upphandling som gjordes 2014, och då fick den befintliga personalen följa med till den nya entreprenören som vann upphandlingen. Beskedet förra veckan innebär att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att detta krav även ska gälla inom regionaltrafikupphandlingar. Bussförarna har rätt till anställningstrygghet, precis som alla andra!

Proppfullt på torget när vi demonstrerade på 1 maj

cuarteto 1Förra veckan firade vi första maj och för första gången i den här arbetarekommunens historia fick vi äran att få statsministern som förstamajtalare hos oss. Rådhustorget var proppfullt. Aldrig tidigare under alla år jag tågat på första maj hade jag sett så mycket folk samlas på torget.

På förmiddag höll vi torgmöten i Holmsund, på Ålidhem och Mariehem. Ålidhems- och mariehemstågen möttes vid svingen och anslöt sig sedan till huvudtåget som avgick från Döbelns park och kulminerade i manifestationen på Rådhustorget. Men även senare på eftermiddag hade vi en samling i Hörnefors.

Ca kl 12.40 kom Stefan och Ulla Löfven till Döbelns park, där de möttes av en stor samling som gjorde sig redo för att marschera till Rådhustorget. Där var vi tillsammans med fackföreningsrörelsen, SSU, S-kvinnor och ABF. Men det fanns även många sympatisörer på plats. Efter att jag hälsade dem välkomna, gick Stefan och Ulla till tåget och hälsade på så många de kunde. Bl a på 11-årige Benjamin, som hade precis gått med i Unga Örnar för att han ville kämpa för barnens rätt att ha kul.

torgetVi var ca 600 demonstranter på tåget, men väl på Rådhustorget väntade många fler på oss. Hela torget var fullt. Vi demonstrerade under parollen Trygghet, demokrati och sammanhållning, vilket var ett genomgående tema bland talen och plakaten. Rosa Vallgårda, som talade för SSU, tog upp de problem välfärdssystemet lider av och de hot om skattesänkningar som borgerligheten utsätter det för. Vi har ett skolsystem som tillåter att skattebetalarnas pengar spills ut över oseriösa aktörer och hamnar i aktieägarnas privata fickor istället för att höja personalbemanningen och undervisningens kvalité. Det är inte befogat att – liksom borgerligheten gör – driva på för skattesänkningar, samtidigt som vi upplever långa vårdköer och ser hur vårt välfärdssystem blöder. Socialdemokratin behövs mer än någonsin!

Lina Farhat, från S-kvinnor, varnade i sitt tal för normaliseringen av rasismen. Vi måste lära oss av historien, och – precis som hon påpekade – så började inte förintelsen med gaskamrarna, utan den föregicks av en normaliseringsprocess. En sådan normalisering är precis det vi ser idag. Ett konservativt högerblock håller på att bildas, där M och KD flörtar med SD. Detta varnade också Stefan Löfven för i sitt tal, där han förfasades över att M och KD sneglar på ett parti som har sitt ursprung i vitmaktsrörelsen.

Bara 2 dagar efter Löfvens tal på första maj, kallar Jan Björklund och Jimmy Åkesson till gemensam presskonferens där de förkunnar att de ska ut på gemensam debatturné inför EU-valet. Det vi inte trodde skulle ske, har precis skett: en normaliseringsprocess som gör ett parti med rötterna i nazismen och med företrädare som anser kvinnor och invandrare vara mindre värda till ett rumsrent parti. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Med fanan högt ska vi ta kampen mot högern och försvara välfärden. Nazismen ska tryckas tillbaka. Historien får inte återupprepas.

Fotograf: David Nordlund (bilden högs upp), Alejandro Caviedes (bilden på torget)

Och därför ställer jag upp

ordklubbaIgår kväll har vi haft årsmöte med S-vård och jag fick även förtroendet av dem att nomineras till ny ordförande i Umeå arbetarekommun. Att jag ens får frågan om jag kan ställa upp – även om jag inte skulle bli vald – är för mig ngt väldigt stort. Jag känner mig otroligt hedrad och tacksam över det.

Varför jag får frågan kan bara de som hört av sig och ställt den svara på. Alla har nämligen haft olika anledningar. Men varför jag har valt att tacka ja, kan jag svara på, och det har att göra med den utvecklingen jag sett i partiet de senaste åren.

Vi har en långsiktig trend av sjunkande väljarstöd. Inte bara i Umeå utan i hela landet. Att det förs diskussioner i partiet kring vilka politiska vägval vi gjort eller bör göra är naturligt och nödvändigt. Partiet måste ständigt kunna ompröva sin egen politik, och den politiska debatten i vår egen rörelse måste vara levande. Vi måste kunna ha högt i tak.

Dock missar vi ngt väsentligt. Vi förändrar inte samhället enbart genom idéer. Vi måste ha en rörelse som är kapabel att skapa stöd för dessa idéer och – kanske än viktigare – skapa engagemang och vilja hos folk att kämpa för att förverkliga dessa idéer. Socialdemokratin har inte vunnit ett så starkt folkligt stöd under 1900-talet för att folk passivt lagt sin röst vart fjärde år på socialdemokraterna. Socialdemokratin har haft ett starkt stöd hos folkflertalet för att den har lyckats bli en folkrörelse som engagerat väldigt många människor. Vid årsskiftet 91/92 (efter kollektivavslutningens avskaffande) var vi så många som 259 tusen medlemmar i partiet. Idag är vi nere på 90 tusen medlemmar!! Visst är sjunkande medlemsantal en allmän trend bland partier. Men samtidigt har Sverigedemokraterna ökat stadigt i medlemsantal de senaste 15 åren, och Vänsterpartiet har idag fler medlemmar än vad den hade för 10 år sen (även om ökningen verkar ha stannat av 2016). Sjunkande medlemstal är alltså ingen naturlag! Utvecklingen går att vända, men det kräver organisatoriska förändringar.

Varför diskuterar vi inte detta? Från att ha varit ett folkrörelseparti rör vi oss alltmer i riktning mot att bli en kampanjorganisation. Och som kampanjorganisation kommer vi aldrig kunna mäta oss med borgerligheten. Däremot har vi något borgerligheten inte har, och det är vår karaktär av folkrörelse. Eller har vi det idag? Onekligen är det så att vi är en folkrörelse, men vi är en försvagad sådan, och vi har i många år försummat dess utveckling. Varenda valrörelse är det likadant: det kommer utspel varenda dag från centralt håll att man till sist inte längre vet vad partiet har för budskap, och vi är alltför upptagna med att räkna pinnar i form av hur många dörrar vi knackat och hur många samtal vi ringt. Men vad gör vi under de 4 år som sker mellan valen? Många av våra s-föreningar lever en passiv tillvaro och vi tappar medlemmar.

Det vi behöver under mellanvalsperioden är att stärka vår partiorganisation. Det handlar om klassisk organisering och traditionellt folkrörelsearbete tillsammans med nya former för politiskt engagemang. Våra förtroendevalda ska inte dränkas i möten. De måste ut och träffa folk! Vi måste finnas i människornas vardag. Den bild av socialdemokratin som satt sig fast i människornas medvetande är bilden av en trött socialdemokrati som blivit ett parti som enbart administrerar. Den bild vi vill skapa är socialdemokratin som en rörelse för att förbättra människors levnadsvillkor.. en rörelse som folk utifrån sina egna förutsättningar ska vilja vara en del av. För det finns det inga genvägar. Det handlar om att – inte bara i större utsträckning utan framför allt genom ett systematiskt arbete – vara närvarande i människors vardag: en ökad och systematisk närvaro i sociala medier, på gator och torg, ute på skolor och arbetsplatser, i trappuppgångar, men också i föreningslivet OCH kulturlivet. För det behöver vi medvetna strategier och systematiska metoder som vi utarbetar lokalt, utifrån lokala förutsättningar och lokala frågor, och inte utifrån centrala kampanjer med centralt material som ibland inte ens har ngn relevans för dem som bor här (för att inte tala om när dessa dessutom kommer med budskap som folk här inte ens känner igen sig i).

Jag sitter inte på lösningen med stort L. Att utveckla vår lokala partiorganisation är en process som vi deltar i TILLSAMMANS genom att testa oss fram till vad som funkar för just oss här i Umeå. Här behöver vi sätta oss ner tillsammans: medlemmar, anställda och förtroendevalda, och utvärdera vad vi gjort och hur vi kan förändra det.

Men även om jag inte sitter på Lösningen, så har jag under de ca 10 år jag suttit i arbetarekommunens styrelse ändå hunnit skaffa mig en bild över vad jag anser behöver göras på lokal nivå. Det här är inte kunskap man läser sig till utan lärdomar av de erfarenheter man har av både politiskt men också fackligt folkrörelsearbete. Det kan handla om hur man i vissa fall kan öka eller underlätta engagemanget för vissa genom relativt små insatser som att göra något så enkelt som att erbjuda barnpassning på årsmötena, bara för att ta ett exempel.

Om det finns ngt som jag tror att den här arbetarekommunen kan lära sig av så är det de metoder och de tillvägagångssätt vi utvecklat på Kommunal Umeå på den tid jag var sektionsordförande, och som bidrog till att synliggöra Kommunal Umeå på ett sätt som saknar motstycke om vi jämför med andra organisationer med motsvarande storlek och medel. Det väckte engagemang och vi flyttade fram våra positioner. Alla erfarenheter går ju inte att mekaniskt överföra till arbetarekommunen, men vi är i behov av ett mer synligt ledarskap i vår arbetarekommun för att kunna flytta fram våra positioner. Sådant föder engagemang.

Det vi ska komma ihåg är att arbetarekommunens uppgift enligt våra stadgar inte är att agera regeringens megafon, utan att agitera och bilda opinion för socialdemokratins idéer. Detta är viktigt att understryka inte minst i det här politiska läget då vi har en kompromissregering. Uppgörelsen har en hel del förslag som ökar klyftorna. Detta är vi alla socialdemokrater överens om. Men ska vi vinna nästa val, måste vi då med trovärdighet kunna visa för väljarna att enda sättet att lämna den här uppgörelsen bakom sig är att få de röster som krävs för att kunna föra vår egen politik. Det kräver en effektiv och fungerade partiorganisation med många aktiva medlemmar som klarar av att mobiliseras för att bilda opinion för vår egen politik. Och för detta måste vi utveckla folkrörelsedelen av vår organisation.

Så åter till frågan om varför jag tackat ja. Om medlemmar ringer för att de tror att det behövs förändringar i vårt sätt att arbeta och tror att jag kan bidra till det som ordf i arbetarekommunen, så är det självklart att jag ställer upp. Och blir jag inte vald, så är jag ändå tacksam för det förtroende jag fått bara genom att ha fått frågan. Och jag kommer i alla fall att fortsätta mitt engagemang. Så lätt blir inte partiet av med mig  🙂

När fick Arbetarpartiet mandat att företräda Kommunals medlemmar?

Föga förväntat fortsätter Arbetarpartiet att uttala sig i Kommunals namn. Nu senast genom ett blogginlägg från deras gruppledare Jan Hägglund, där han uppenbarligen gör anspråk på att kunna tolka Kommunals beslut bättre än Kommunals egna förtroendevalda som har att jobba för besluten. Genom en logisk kullerbytta, försöker Arbetarpartiet förklara hur deras linje att rösta i kommunfullmäktige för att behålla LOV (lagen om valfrihet), står i överensstämmelse med Kommunals kongressbeslut att arbeta ”aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet”.

Fr.o.m. årsskiftet är jag heltidspolitiker på regionen och har därför inte längre några fackliga uppdrag på lokal eller regional nivå, så jag tänker inte engagera mig i en lång debatt kring Kommunals olika ståndpunkter. Kommunal har många förtroendevalda som kan redogöra för dessa ännu bättre än vad jag kan. Exempelvis har Kommunal Umeås ordförande redan redovisat på ett utomordentligt pedagogiskt sätt varför de stödde Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV:en i Umeå. Det är således inte min personliga tolkning, som Arbetarpartiet hävdar, utan Kommunal Umeås officiella ställningstagande.

Dock vill jag kort bemöta anklagelsen från Arbetarpartiet om att jag ljuger om Kommunals kongressbeslut. Den grundar sig på följande citat från Kommunals förbundsstyrelse:

”För att Kommunal ska kunna få gehör för sitt krav att LOV ska avskaffas är en viktig pusselbit att det skapas en annan juridisk lösning för de kommuner och landsting som vill erbjuda sina medborgare möjlighet att välja ett privat välfärdsalternativ. Förbundet har därför till regeringen lagt fram förslag på hur lagen om offentlig upphandling (LOU) behöver förändras för att bättre passa välfärden.”

Citatet ovan – som Arbetarpartiet hänvisar till – är inte förbundsstyrelsens kommentar till beslutet, vilket Arbetarpartiet felaktigt påstår. Citatet kommer från förbundsstyrelsens utlåtande över motion K:202 (Avskaffa lagen om valfrihet), som yrkade att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher” (se kongressprotokollet s. 316).  Ett motionsutlåtande är förbundsstyrelsens yttrande över vad den anser om förslaget (inte en kommentar till beslutet). Läser man yttrandet, som återfinns i sin helhet på s. 316-317 i protokollet, framgår att citatet illustrerar hur förbundsstyrelsen då (innan beslutet togs) redan jobbade för att avskaffa LOV.

Vad förbundsstyrelsen anför i sitt yttrande är att de föreslagit regeringen ändringar i LOU för att kunna få gehör för sitt krav att avskaffa LOV. Men detta var inte fallet i Umeå. Här behövde inte Kommunal Umeå ngn ny juridisk lösning för att få gehör hos Socialdemokraterna för att avskaffa LOV i Umeå.

Självklart finns det också nackdelar med LOU. Men det som Arbetarpartiet inte vill kännas vid är att – till skillnad från riksdagen – så kan inte kommunfullmäktige ändra lagstiftningen. De beslut som fattas av Kommunals kongress, följs inte bara av dess förbundsstyrelse, utan även av dess regionala avdelningar och dess lokala sektioner. Alla delar av Kommunal ska alltså jobba i samma riktning, men utifrån sina egna förutsättningar. Den centrala nivån riktar sig på att försöka förändra lagstiftningen (som gäller hela Sverige), medan de lokala nivåerna riktar sig på att förändra de lokala besluten. Och helt i enlighet med kongressbeslutet att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher”, stödde Kommunal Umeå socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV. I dagsläget är LOU bättre än LOV då den dels ger kontroll över antalet utförare men dels också ger möjlighet att ställa krav på personalövertagande vid upphandlingar (vilket Kommunal också ska verka för enligt egna kongressbeslut), och den möjligheten finns inte med LOV. Arbetarpartiet hade sin chans att stödja Kommunals linje, men valde istället att stödja arbetsgivarsidan.

Jag har full respekt för att Miljöpartiet och de borgerliga röstade för att behålla LOV, även om jag inte delar deras analys. Ett parti kan inte basera sina ställningstaganden enbart på vad en fackförening vill. Men skillnaden gentemot Arbetarpartiet, är att de inte gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmars intressen. Och de tar sig inte heller rätten att tolka Kommunals egna beslut åt kommunalarna. Det är faktiskt Kommunals förtroendevalda, och inte Arbetarpartiets förtroendevalda, som har fått mandat från Kommunals medlemmar att företräda dem.

Sen kan jag känna mig hedrad när Arbetarpartiets gruppledare tillskriver mig så mkt inflytande, när han påstår att det skulle varit jag ensam som skulle legat bakom att Socialdemokraterna i Umeå drev denna linje. Men sanningen är att det finns en stark konsensus inom Umeå socialdemokratiska arbetarekommun kring att driva linjen att ”prioritera drift i offentlig regi” och ”inte tillämpa fri etablering”. Det var en enad styrelse som la förslaget till repskapet där det antogs enhälligt. Att jag då skulle vara någon slags vänsterpartistisk infiltratör, som Arbetarpartiet tycks mena, tänker jag inte ens kommentera.

Ett svek mot Kommunals medlemmar

cykelSom regionpolitiker är jag inte involverad i kommunpolitiken. Men som kommunanställd och fd ordf i Kommunal Umeå är jag väldigt intresserad av vilka beslut kommunen tar och hur dessa påverkar dem som jobbar i berörda verksamheter (inklusive inom privat sektor).. inte minst på hemtjänsten där jag själv är anställd som vårdbiträde. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och jag blir därför oerhört besviken på gårdagens beslut i Umeå kommunfullmäktige att låta hemtjänsten förbli en avreglerad marknad, med de effekter det innebär såväl för personalens arbetsvillkor och löneutveckling som för kommunens förutsättningar att planera långsiktigt utifrån befolkningsprognoser och människors behov.

Jag blir inte bara besviken, utan även provocerad, då detta förslag fick majoritet i fullmäktige genom att Arbetarpartiet – som alltid marknadsfört sig som ett parti som står för Kommunals medlemmar -valde att hellre lyssna på hemtjänstföretagen än på de anställdas fackliga representanter. Att de borgerliga partierna röstar på att behålla LOV, blir jag inte förvånad över. De gör ingen hemlighet av att de har täta band med det privata näringslivet. Flera av dem driver förslag om sänkta löner och försämrad anställningstrygghet. Arbetarpartiet däremot har marknadsfört sig som ett parti för arbetarna. Det minsta som kan krävas av ett sådant parti – kan jag tycka – är att åtminstone föra en dialog med de representanter arbetarna själva har utsedd att företräda dem, innan partiet i fråga bestämmer sig för vilken linje det ska driva. Sen behöver de inte alltid hålla med. Men man går banne mig inte ut i fullmäktiges talarstol och hänvisar till Kommunal för att stödja ett förslag Kommunal själv är motståndare till.

I den lokala debatten så har borgerligheten jämställt LOV med ”valfrihet”. Det är en så vulgär förenkling att det närmast är att betraktas som en förfalskning. Såväl med LOV som med LOU, kan den äldre välja utförare. Skillnaden är att med LOU kan kommunen genom upphandlingsavtal ha kontroll över antalet utförare. LOV däremot innebär att alla som vill starta ett hemtjänstföretag, kan göra det. Och alla som vill sluta att bedriva hemtjänstföretag, kan också dra sig ur utan vidare. Det är en avreglerad marknad som saknar stabilitet. Kommunal Umeås ordförande har redan beskrivit vilka effekter det har på arbetsvillkoren. Kortfattat kan man säga att andelen otrygga visstidsanställda ökar på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar. Skälet är att företagen har svårt att förutse sitt personalbehov, då antalet utförare varierar över tid. Arbetsgivare anställer folk på korta visstidsanställningar som förlängs gång efter gång, med följden att arbetstagaren lever i ovisshet kring hur det kommer att se ut i framtiden. En ständig oro över att inte veta om man kommer få förlängd eller ej. Vad detta gör för löneutvecklingen säger sig själv. Visstidsanställda har generellt en lägre löneutvecklingen. När man sedan jobbat tillräckligt länge för att ”lasa in sig”, då ligger man redan efter alla andra. Inget bra utgångsläge. Medan alla talar om vikten av att höja välfärdsyrkenas status, så ser vi hur en avreglerad marknad växer fram som håller löneutvecklingen tillbaka. Hur kommer man kunna säkra kompetensförsörjningen i framtiden på detta vis?

Förutom personalpolitiken, finns det andra aspekter som talar för att man ska avskaffa LOV. Jag har i det här inlägget dock valt att fokusera på just hur LOV påverkar personalens villkor och löneutveckling, eftersom det är av relevans om man då – liksom Arbetarpartiet – gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmar. Kommunal har nämligen beslutat på sin kongress 2016 att arbeta för avskaffandet av LOV. Arbetarpartiet är ett litet parti som i vanliga fall saknar inflytande i fullmäktige. Men när de för en gångs skull får en vågmästarroll, hade de kunnat göra skillnad för Kommunals medlemmar. Vad gör Arbetarpartiet i ett sådant läge: ja, då väljer de hellre att stå upp för Svenskt Näringsliv. Det här är Arbetarpartiet i ett nötskal.

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?