De senaste veckorna har präglats av väldigt mycket osäkerhet till följd av att Vänsterpartiet gått ihop med SD, Moderaterna och Kristdemokraterna för att avsätta den s-ledda regeringen. Nu står det klart att Stefan Löfven inte kallar till extraval, men därmed inte sagt att vi slipper det. Om de partier som har avsatt Löfven inte kan återkomma med ett regeringsalternativ som får majoritet av riksdagen, så kommer inte talmannen att ha något annat val än att utlysa extraval.

För mig är situationen kontraproduktiv av två skäl. Det ena är att mycket stannar av i väntan på att ny regering tillträder. Det andra skälet är att den politiska debatten reduceras till diskussioner om spel och taktik. Vem bär skulden för regeringskrisen? Vilka partier ska samarbeta med varandra? Vems ansvar är det? mm är de frågor som stått i fokus. Det politiska samtalet bör handla om vilken politik varje parti står för och vilket slags samhälle vi vill se.

3-7 nov är avgörande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Det är nämligen då vi har partikongress. 350 ombud från hela landet samlas för att fastställa de stora dragen i partiets politik. Det blir avgörande för vilken politik vi går till val på. Från Västerbotten är vi 17 ombud, som valdes precis efter en medlemsomröstning i vårt partidistrikt, och från Umeå Arbetarekommun har vi skickat ett 40-tal motioner som ska behandlas. Ungefär 45% av dessa är av facklig karaktär och speglar vilka frågor som våra fackligt aktiva medlemmar snappat upp på sina arbetsplatser.

Bland de krav som Umeå Arbetarekommun skickat in till kongressen, finns en motion som föreslår att statsbidragen till kommuner och regioner, samt taken i socialförsäkringarna, inte bara höjs utan även värdesäkras.

En återgång är inte möjlig

”Det Sverige som drabbades av det nya coronaviruset var inte perfekt, med brister i äldreomsorgen, pågående klimatförändringar som påverkar våra barns framtid och revor i den välfärd som ska garantera människors trygghet. Därför ska vi inte återgå till hur Sverige var före krisen. Vi ska bygga något ännu bättre”[1].

Så beskrev Stefan Löfven den uppgift vi har framför oss när pandemin är över. När pandemin bröt ut, ökade förståelsen för att vi behöver ett starkare samhälle. Revorna i vårt välfärdssystem blev tydliga. Tycka vad man vill om januariöverenskommelsen och de eftergifter som Socialdemokraterna tvingades göra för att hålla Sd och Moderaterna borta från makten, men med bara 28% av mandaten i riksdagen lyckades den s-ledda regeringen förhandla fram stora satsningar på välfärden som är kännbara och statsbidragen har höjts på ett sätt vi inte sett förr.

Allt som allt tillfördes välfärdssektorn 61 miljarder år 2020 och 44 miljarder år 2021. Det är pengar som kommuner och regioner kan använda för att stärka skolan, vården och omsorgen och täcker 3 ggr så mycket som de skatteintäkter som uteblir till följd av corona. Däri ingår en historisk satsning på äldreomsorgen med en permanent resursförstärkning på 4 miljarder om året. Tillsammans med äldreomsorgslyftet innebär det 7,4 miljarder. De generella statsbidragen till kommuner och regioner har dessutom höjts permanent med 22,5 miljarder hittills under den här mandatperioden.

Alla dessa satsningar känns. Såväl Umeå kommun som Region Västerbotten har kunnat lägga budgetar med betydelsefulla satsningar tack vare den här regeringen som nyligen blivit avsatt av Vänsterpartiet, Moderaterna, SD och KD. Vad det blir för effekter för kommunernas och regionernas ekonomi att den s-ledda regeringen avsatts återstår att se när det är dags för riksdagen att klubba nästa budget. Den januariöverenskommelse som låste fast C och L och hindrade dem från att släppa fram en M/Kd-budget, som de gjorde i början av mandatperioden, är ju borta. Läget är väldigt instabilt, men en sak är säker. Många av de tillfälliga satsningar och reformer som gjordes under pandemin behövs permanent. Vi kan inte gå tillbaka till det Sverige vi hade före pandemin.

Inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssystemet måste värnas

De senaste decennierna har inkomstskillnaderna ökat i Sverige snabbare än i något annat OECD-land. Enligt Långtidsutredningen ökade Gini-koefficienten från 0,23 till 0,32 i Sverige under perioden 1995-2017[2], vilket innebär en ökning av inkomstskillnaderna med 40%. Andelen relativt fattiga fördubblades under denna period från 8% till 16%[3].

Dels har de med högst inkomster fått ökade kapitalinkomster, medan de i botten av fördelningen har halkat efter, till stor del pga. minskade transfereringsinkomster. Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna, a-kassan och försörjningsstödet har utvecklats betydligt svagare än lönerna, vilket gjort att de halkat efter. Taket för ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och a-kassan har inte hållit jämn takt med löneutvecklingen. T ex så har sjukpenningens tak har under perioden 1995-2017 utvecklats 30% sämre än löneindex[4].

Att säkerställa att ersättningsnivåerna från socialförsäkringarna och a-kassan följer inkomstutvecklingen är inte bara viktigt för att undvika att låginkomsttagare halkar efter. Det är minst lika viktigt för att upprätthålla betalningsviljan och tillit till systemet hos personer med högre inkomster. Det svenska socialförsäkringssystemet grundar sig på inkomstbortfallsprincipen. De med högre inkomster accepterar att betala in mer till systemet för att de får ut högre ersättning. Om skillnaden mellan förväntad ersättning och faktiskt ersättning blir för stor, riskerar legitimiteten till systemet att urholkas genom att de som har råd skaffar sig privata lösningar som gör att viljan att bidra till vårt gemensamma välfärdssystem minskar.

En rapport från Försäkringskassan visar att den andel av arbetsinkomsten som är försäkrad blir mindre och mindre. ”Två tredjedelar av kvinnorna och knappt hälften av männen har hela inkomsten sjukpenningförsäkrad”[5]. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen så är taket så lågt i förhållande till inkomstutvecklingen att 7 av 10 slår i taket. Bland medlemmarna i Akademikernas a-kassa var det bara 5% som fick ut 80% i ersättning 2019[6]. Den höjning av taket i a-kassan som genomfördes som en tillfällig åtgärd under pandemin, måste därför avlösas av ytterligare höjningar i takt med löneutvecklingen.

Finansieringen av välfärdssektorn måste säkras

Den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning kräver också att staten tar ett större ansvar för finansieringen av välfärden. Den statliga skatten har större inslag av progressivitet än den kommunala och regionkommunala skatten som är en platt skatt. Statsbidragen har dock inte värdesäkrats. Deras värde har urholkats över tid genom att de inte räknats upp varje år motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, och de har inte heller förändrats i samma takt som demografin. De har helt enkelt halkat efter. I juni 2019 presenterade Finansdepartementet en analys av behoven i välfärden, som pekade på ett finansieringsgap för kommun- och regionsektorn som uppskattades uppgå till 90 miljarder år 2026[7]. Det var denna situation vi befann oss i när pandemin bröt ut.

De historiska satsningar inom kommun- och regionsektorn som den s-ledda regeringen gjort är naturligtvis välkomna, men nästa steg måste vara att se till att vi inte går tillbaka till den situation som rådde före pandemin.

Reformutrymmet används lite olika av de olika regeringar vi har haft. Överlag har socialdemokratiskt ledda regeringar varit bättre på att räkna upp statsbidrag och transfereringar, medan borgerliga regeringar hellre använt reformutrymmet för att sänka skatter. Men det faktum kvarstår att statsbidragen och olika transfereringar har halkat efter kraftigt över tid. När barnbidraget höjdes 2018 så hade det legat stilla i 12 år.

Om inte statsbidragen till kommuner och regioner och taken i socialförsäkringarna värdesäkras genom att indexeras i förhållande till inkomstutvecklingen i samhället, så riskerar den svenska modellen att urholkas. Dels kan det leda till att kommuner och regioner måste ta ett större ansvar för finansieringen av välfärden, vilket innebär en omfördelning från hög- till låg- och medelinkomsttagare. Dels kommer inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna gradvis att ersättas av grundtrygghetsprincipen, vilket leder till ökad efterfråga på privata försäkringslösningar och minskad legitimitet till vårt gemensamt finansierade socialförsäkringssystem. Ett sådant systemskifte leder till ökad ojämlikhet.

Avslutningsvis

Låt oss se till att vi inte återgår till den ordning som rådde innan pandemin bröt ut. Vi behöver återupprätta vårt socialförsäkringssystem och vi behöver svetsa ihop vårt välfärdssamhälle, som riskerar att spricka isär om vi inte lagar de revor som uppstått genom att klyftorna tillåtits växa under en alltför lång period. Men för detta krävs bl a att statsbidragen till kommuner och regioner samt taken i socialförsäkringarna inte tillåts halka efter.

De generella statsbidragen måste utökas och sedan värdesäkras över tid genom att de årligen höjs minst motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, men också motsvarande kostnaderna för demografiförändringar. Flertalet av de riktade statsbidragen måste fasas ut genom att omvandlas till generella statsbidrag och taken i socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen måste höjas och baseras på den allmänna löneutvecklingen och inte prisbasbeloppet.

Det är några av de förslag som Socialdemokraterna i Umeå har skickat till partikongressen. Vi anser att dessa reformer är nödvändiga för att minska ojämlikheten och göra Sverige till ett samhälle som är till för alla och inte enbart för dem som har råd att skaffa sig välfärd på egen hand.

Noter

[1] Regeringsförklaringen den 18 sept 2020

[2] Huvudbetänkande av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 9

[3] Huvudbetänkandet av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 53

[4] Wall, Jonas (2020), LO-bloggen: ojämlikhetsutveckling och transfereringar, https://loblog.lo.se/2020/07/ojamlikhetsutvecklingen-och-transfereringarna/

[5] Försäkringskassan, Andelen försäkrad arbetsinkomst minskar, pressmeddelande 16 juni 2020

[6] Arbetslöshetsrapporten 2020 (utgiven av Akademikernas a-kassa)

[7] Stora behov i kommuner och regioner, pressmeddelande från Finansdepartementet 12 juni 2019, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/06/stora-behov-i-kommuner-och-regioner/