Vi ses på barrikaderna, kamrater!

Nu är första maj över. Det blev en händelserik dag, även om vi inte kunnat demonstrera på sedvanligt vis. De fysiska demonstrationstågen ersattes av digitala sändningar, där vi kunde lyssna på fantastiska tal.

Från Umeå Arbetarekommuns sida såg vi till att pryda kyrkbron och tegsbron med våra fina röda fanor och delade ut en förstamajhälsning till 43’300 hushåll i Umeå kommun som fick vår förstamajtidning.

Vi delade även vår kamrat och näringsminister Ibrahim Baylans tal på vår facebooksida som var riktad till oss som bor i Umeå och Västerbotten och vi delade förstamajhälsningar från några av våra medlemmar och förtroendevalda.

Vi skrev även debattartiklar som publicerats i lokaltidningarna inför idag och SSU Umeå såg till att göra flera digitala förstamajplakat som visades på deras instagramkonto.

Överlag har det varit mycket aktivitet, även om vi inte kunnat träffats fysiskt. Vi har demonstrerat digitalt för ett samhälle där välfärden kommer först och firat 100 år av demokrati. Vi är många som hjälpts åt att påminna att riktig samhällsförändring enbart sker genom att sluta oss samman.

Själv har jag även firat arbetarrörelsens högtidsdag genom att umgås med familjen och äta glass på lekparken. Det har varit en riktigt fin första maj och jag vill tacka alla som deltog och därmed bidrog till att hålla kampglöden levande. Vi har mycket kvar att kämpa för!

Förhoppningsvis kan vi samlas fysiskt nästa år på första maj och tåga tillsammans med våra fanor och plakat. Jag längtar till dess.

Vi ses på barrikaderna, kamrater!

//Alejandro Caviedes
Ordf i Umeå Arbetarekommun

Vi återinför möjligheten för föreningar att söka medel för att främja folkhälsan

”Du vet, jag är så upptagen med att hoppa i, dra dem till stranden och utföra konstgjord andning, att jag inte har tid att se vem sjutton det är som står uppe vid floden och knuffar i dem alla.” Så beskrev folkhälsoforskaren John B Mckinley situationen för den moderna medicinen redan på 70-talet. Istället för att lägga all tid på att ständigt dra ut alla som drunknar, borde det läggas tid på att bygga ett räcke.

McKinleys insikt gäller än i dag. Att behandla ohälsa kräver betydligt mer resurser än att förebygga den. Det är genom förebyggande arbete som vi minskar ohälsotalen och frigör resurser för att utveckla vården. De hälsofrämjande och förebyggande insatserna inte bara frigör resurser som sedan kan satsas för att utveckla nya arbetssätt, ny teknik och nya behandlingsmetoder, utan bidrar också till att minska väntetider och göra vården mer tillgänglig.

Avgörande för detta är förmågan att involvera andra aktörer utanför hälso- och sjukvården. Det är vedertaget att hälso- och sjukvården är bara 1 av flera verktyg för att främja folkhälsan. Hälsan i befolkningen bestäms nämligen av våra levnadsvanor och sociala villkor, som t ex boendesituationen, positionen på arbetsmarknaden, våra försörjningsmöjligheter, arbetsförhållanden, vilka familjevillkor vi växt upp i, skolmiljön, våra möjligheter till kontroll över vår egen situation och delaktighet i samhället och mycket mer. Mkt av detta kan inte regionen påverka utan hjälp av andra samhällsaktörer som skolan, socialtjänsten, arbetsmarknadens parter, men även föreningslivet.

Det har blivit populärt bland populistiska partier att ta en genväg och profilera sig som de som vill skära ner på det som inte är vård för att kunna lägga mer pengar på vård. Och visst är det viktigt att regionen prioriterar hälso- och sjukvård, men det måste göras på ett sätt som tillåter oss att investera i hälsofrämjande och förebyggande arbete, för det är det som funkar på lång sikt. I det arbetet behöver vi även involvera det civila samhället om vi ska kunna påverka hälsofrämjande faktorer som ligger bortom vårt räckhåll, och det måste vi vara beredda att lägga pengar på. Därför kommer vi (S+V+Mp) bl. a. att återinföra folkhälsomedlen i vårt förslag till tilläggsbudget i februari. Vi avsätter 1 miljon för medel som föreningar ska kunna ta del av för att finansiera aktiviteter som vi vet behövs för att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen.

Inför förra regionfullmäktige hade Moderaterna skickat in ett förslag på att stimulansmedlen till föreningarna inte skulle gå till folkhälsofrämjande ändamål. Det är högst anmärkningsvärt med tanke på att de ställt sig bakom ett remissyttrande från regionstyrelsen till Länsstyrelsen där man ser positivt på en gemensam avsiktsförklaring för god och jämlik hälsa i Västerbotten där det civila samhället lyfts som en viktig samverkansaktör. Men uppenbarligen verkar inte Moderaterna mena allvar med det. Man kan också undra varför föreningarna ska kunna söka medel från regionen för aktiviteter som främjar alla mål i regionplanen utom just vårt mål om att Västerbotten ska ha bästa och mest jämlika hälsan.

Moderaterna verkar hänga kvar i en föråldrad syn på hälso- och sjukvård, där man ska bränna alla resurser på att ständigt dra ut alla som drunknar utan att ens fundera på att man kanske ska bygga ett räcke. Det synsättet hör inte hemma i dagens hälso- och sjukvård.

Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina åsikter

Man upphör aldrig att förvånas över Sverigedemokraterna. Den här gången är det deras gruppledare i regionen Petter Nilsson – rikskänd för att ha kläckt ur sig att Sverigedemokraterna förföljs som judarna i Nazityskland – som nu agerar som om han vore förvånad och bestört över de våldsamma händelserna i Washington i veckan.

Dagen efter att en fascistisk mobb stormade kongressen efter uppmaning av Donald Trump, skriver Petter Nilsson på sin blogg att det är ”skrämmande det som sker i USA:s kongress”. Ja, utan tvekan är det det. Men att SD på ngt sätt skulle anse detta, är nog ingen så lättlurad för att kunna tro.

För det första är Trump-anhängarnas våldsamma protester ingen överraskning. Under en lång period har Donald Trump försökt sig på en statskupp genom att hävda valfusk. Han har obstruerat valprocessen på olika sätt, vägrat erkänna den legitimt valda presidenten, försökt fuska till sig fler röster, pressat vice presidenten för att han ska stoppa godkännandet av valresultatet, och visat sitt stöd för den våldsamma nazistiska gruppen Proud Boys.

Det råder inget tvivel om att Donald Trump är en fascist. Det har varit uppenbart väldigt länge. Lika tydligt är också det starka stöd som Sverigedemokraterna visat honom. Vissa mer öppet som Mattias Karlsson och flera av deras riksdagsledamöter, och andra mer diskret men ändå tydligt som Jimmie Åkesson. Och den som fortfarande tvivlar på det, kan i så fall svara på frågan hur man ska tolka att SD nominerat Donald Trump till fredspriset.

Och det är inte så märkligt att SD stödjer Trump. De är inte så olika. Sverigedemokrater vill gärna stämpla invandrare som landsförrädare, men tvekar inte att sälja sig till ryska intressen för att få inflytande i svensk politik. Deras förra tjänsteman i riksdagskansliet (som f.ö. lurat till sig svenskt medborgarskap) får ju inte pressackreditering av riksdagsförvaltningen då han anses utgöra en risk för rikets säkerhet (se mer om Putilov-affären här). Vi minns även SD:s kontakter med Carl Meuling, affärsmannen med miljardkontrakt i Ryssland, som förde samtal med SD om eventuellt ekonomiskt stöd till dem. I EU-parlamentet agerar SD som Rysslands nickedockor.

Det är inte svårt att hitta likheter mellan Trump och SD. Liksom Trump, driver också SD en väldigt krigisk retorik, och liksom Trump, hade de en kampanj inför valet för att framställa det som riggat. En viktig skillnad är dock att Donald Trumps ställning som president, ger honom den makt och status som krävs för att kunna mobilisera så många anhängare för att sabotera valet (och låta en viktig del av försvarsapparaten stå passivt när de hotar med att ockupera kongressen). Ngn sådan makt har inte SD i dagsläget. Men arbetssättet att mobilisera en svans för att ta hand om det de inte vågar göra själva är ju gemensamt. Minsta lilla kritik som riktas mot SD kan föranleda en hel del hot och/eller hatmejl, som SD sedan inte tar ngt ansvar för.

Peter Nilssons utspel luktar hyckleri på långa vägar. Den som är uppmärksam, lägger märke till att Petter Nilsson fördömer upploppen i Washington utan att någonstans rikta kritik till Donald Trump eller ens nämna honom. Han tar gärna avstånd från de våldsamheter som uppstod, men inte från den som manat till dessa.. Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina egna åsikter eller sin egen politik.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg kunde inte ha uttryckt det bättre:

Den som tror att SD skulle ändra sitt beteende om de får makt är oerhört naiv. De pratar som Trump, agerar som Trump och skulle försöka fuska som Trump om de bara hade möjligheten.

Det är tragiskt att moderaterna inte förstått vem hälso- och sjukvården är till för!

Det är tragiskt att läsa hur hälso- och sjukvården i Stockholm håller på att slitas sönder av den borgerliga regionledningen. Det är inte nog med alla skandaler kring Nya Karolinska. Nu offrar de även patientsäkerheten mitt i en pandemi för att värna om privata vårdbolagens affärsintressen. Lika tragiskt är det att se hur Västerbottens moderater driver liknande politik i vår region utan att lära sig någonting av de effekter det haft på hälso- och sjukvården i Stockholm.

Till att börja med måste vi ha klart för oss vad hela syftet med hälso- och sjukvården är. Oavsett om vården drivs av privata eller offentliga aktörer, så är det faktiskt lagstadgat att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (HSL 3 kap 1 §). När moderaterna i länet börjar kräva att patienter med större vårdbehov i Skellefteå och inlandet ska stå tillbaka resurser för att privata vårdgivare i Umeå ska kunna få pengar som de inte alls behöver – utan ngn annan motivering än ”konkurrensneutralitet”, visar de med all tydlighet att de inte begripit vem hälso- och sjukvårdsverksamheten är till för.

Det senaste exemplet är Moderaternas krav att privata vårdgivare ska – som de kallar det – ”kompenseras” när regionen väljer att avskriva eventuella underskott hos motsvarande verksamheter som drivs i egen regi. Detta är ju precis samma krav som organisationen Vårdföretagarna driver och som Moderaterna ofta gör sig till språkrör för. Vi hade en diskussion om detta i höstas på regionfullmäktige (se interpellation nr 6 från sept (se interpellation nr 6 från sept). Då gällde det just tandvård, men frågan är av principiell karaktär och gäller även hälso- och sjukvård i allmänhet och inte minst primärvården där det råder fri etableringsfrihet för vårdföretag.

Bakgrunden är att regionen avskrev i början på 2019 underskottet för våra regiondrivna hälsocentraler, vilket de borgerliga partierna och de privata hälsocentralerna ansåg strida mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen och krävde då ekonomisk ”kompensation”. De privata skulle behandlas ”lika”, ansåg de. Intressant är dock att detta krav på att behandlas ”lika”, verkar bara gälla när de ska få, men inte när de ska ge.

Alla utförare ska ju ha samma uppdrag, villkor och ersättning oavsett driftform, men fullständig konkurrensneutralitet är omöjlig, eftersom Regionen alltid har sistahandsansvaret. Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov. Det gäller också var man ska placera hälsocentralerna. Några sådana hänsyn behöver inte privata hälsocentraler ta, utan de kan etablera sig var de vill …och inte väljer de att öppna där behovet är som störst precis. Det är därför man alltid ser en koncentration av privata hälsocentraler i tätorten (i vårt fall är de flesta samlade i Umeå, och för det mesta väldigt centralt).

Rent statistiskt brukar vårdgivare som bedriver verksamhet i vinstsyfte undvika områden med hög andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, då vårdtyngden brukar vara större. Det är ett mönster vi kan observera i hela Sverige. Den etableringsfrihet inom primärvården som alliansregeringen införde 2010 innebär att privata vårdgivare kan plocka russinen ur kakan, medan regionen får ansvara för de mer kostsamma patientgrupperna. Och lägger en privat hälsocentral ner (vilket de kan göra när som helst), så är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Etableringsfriheten inom primärvården innebär per se en stark konkurrensfördel för privata aktörer i förhållande till egenregiverksamheten. Det här kan inte vara några nyheter för borgerligheten. Det är ingen åsikt, utan ett välerkänt faktum. Den statliga utredningen God och nära vård (SOU 2018:39) beskriver t ex rättsprinciperna bakom vårdvalssystemet som följer: ”samma förutsättningar och samma krav ska ställas på såväl externa utförare som verksamhet i egen regi. Helt konkurrensneutralt kan det däremot aldrig bli eftersom landsting […] fortfarande har kvar det yttersta ansvaret för att alla hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls” (s. 171-172).

Vill Vårdföretagarna vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad deras medlemsföretag ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Tvärtom så har de utnyttjat till fullo sin frihet att etablera sig var de vill genom att (med ngt undantag) systematiskt välja ut geografiska områden med mindre vårdbehov. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Och till deras hjälp har de Moderaterna och övriga borgerliga partier som driver deras krav.

För 2 år sen gav Förvaltningsrätten i Härnösand gamla Landstinget i Västernorrland rätt när det vägrade att ”kompensera” privata vårdgivare vid en avskrivning av underskottet för sina egna hälsocentraler*. Trots detta drev borgarna kravet i vårt län att vi skulle ta från våra skattepengar för att betala till privata hälsocentraler en ersättning som lagen inte ger dem rätt till. Det skulle ju varit en omfördelning från patienter med större behov i inlandet och Skellefteå till privata hälsocentraler till övervägande del placerade i centrala Umeå.

Våra skattepengar är ingen oändlig resurs, som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte bara strunta i! Hälso- och sjukvården är till för befolkningen, inte för att tillfredsställa privata vinstintressen.

Noter:
*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).

Historisk förstärkning av regionens budget

Idag är det 4 januari och nya året har precis börjat. Vi kan bara hoppas på att 2021 blir ett bättre år än vad 2020 blev. Att nya året inletts med ett jordskalv 9 kilometer från Umeå var då inte precis en bra start, men efter detta så får vi hoppas att saker och ting går åt rätt håll. Enligt VK så brukar det inträffa ett 20-tal skalv per år i Sverige som känns och runt fem skalv i samma magnitud som den som skedde i går, så det verkar inte vara ngt man behöver vara orolig för.

Efter nästan ett helt år av restriktioner pga corona, har nu de första börjat vaccineras. Det här blir förhoppningsvis början på slutet av denna pandemi. Men efter pandemin kommer vi ha stora utmaningar med att möta det behov av vård som har ackumulerats när operationer mm fått skjutas fram för att prioritera patienter med covid-19 och minskad smittspridning.

Bra nyheter är i alla fall att den politiska ledningen för Region Västerbotten (S+V+Mp), föreslår en historisk förstärkning av regionens budget med  över 300 miljoner som ska beslutas i februari. Den här nyheten verkar länstidningarna ha missat totalt. 108 miljoner extra tillskjuts under 2021 för att möta den vård som fått vänta till förmån för patienter med corona.

Utöver det lägger vi en satsning på primärvården med totalt 18,7 miljoner varav den absoluta merparten (15 miljoner) går till att stärka tryggheten på särskilda boenden genom ökad närvaro av läkare. Inte minst pandemin har visat hur viktigt detta är.

Tilläggsbudgeten sätter vården i främsta rummet, men förstärker även andra viktiga områden. Tidigare har jag skrivit om vårt vallöfte att ta fram ett 10-punktsprogram tillsammans med kommunerna i länet för att stärka barn och ungas psykiska hälsa. Första steget togs i fjol när beredningarna för folkhälsa och demorkati gjorde ett omfattande arbete med att samla in synpunkter från kommuner och det civila samhället för att främja barn och ungas psykiska hälsa. Nu avsätts medel för att tillsätta en koordinator som ska samordna detta viktiga arbete.

Andra områden som ingår i tilläggsbudgeten är kollektivtrafiken, en förstärkning av arbetet med jämställdhetsintegrering och en nystart av folkhälsomedel till föreningslivet. Det senare har ju moderaterna varit emot sen tidigare, men det är faktiskt belagd att medverkan från det civila samhället behövs för att kunna främja hälsan i befolkningen. Att använda medel för att investera i hälsa, minskar på sikt kostnaderna för att behandla ohälsa.

Förslaget utgör som sagt en historisk förstärkning av budgeten, och anledningen till detta är de ökade statsbidragen. Hade vi haft en annan regering, är det tveksamt att vi hade fått en förstärkning av den här omfattningen. När vi hade finanskrisen under första alliansregering, så fick vi aldrig se motsvarande satsningar utan snarare tvärtom.

Vill du veta mer så kan du se den här videon där regionrådet Peter Olofsson berättar mer om satsningen: https://www.facebook.com/SAP.vasterbotten/videos/peter-olofsson-ber%C3%A4ttar-om-till%C3%A4ggsbudget-f%C3%B6r-2021/402633847654555/

 

God jul och gott nytt år!

Snart är året slut och vi kan konstatera att det inte blev något roligt år. I nio månader har vi levt med pandemin och de inskränkningar i våra liv som den har inneburit. Vi kommer inte att kunna fira jul och nyår på det sätt vi är vana vid. Trots de dödsfall, det lidande och alla inskränkningar i våra liv, som covid-19 fört med sig, har dock pandemin ändå stärkt allas vår medvetenhet om att vi behöver ett solidariskt samhälle där vi stöttar varandra.

Vården har tvingats ställa om för att ge vård till covidsjuka patienter. Många planerade besök och operationer har skjutits upp. Det är en svår utmaning att efter pandemin lösa situationen med den uppskjutna vården. Regeringen har satsat 4 miljarder för att regionerna ska klara återhämtningen. I det läget är det provocerande att privata kliniker med offentlig finansiering låter försäkringspatienter få förtur i vården, med följden att alla andra får vänta längre.

Ett system med dubbla köer, där den som har råd med sjukvårdsförsäkring får gå före oavsett behov, medan alla andra får flyttas längre bak i kön, underminerar vår gemensamma välfärd. Regeringen har därför tillsatt två utredningar. En som ska föreslå lagändringar för att sätta stopp för dessa gräddfiler i vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård, och en som ska lämna förslag för att korta väntetiderna till vården.

Efter många år av privatiseringar och skattesänkningar har vi stora sprickor i vårt välfärdssystem. Regeringen har vidtagit åtgärder för att rädda jobb, stärka a-kassan, tillfört medel för att kommuner och regioner ska kunna möta krisen mm. Vi behöver våra gemensamma resurser för att bygga upp ett starkare samhälle som klarar av att erbjuda trygghet och välfärd till alla sina medborgare.

Med det sagt, så vill jag önska alla umebor en god jul och ett gott nytt år. Ta hand om varandra, och missa inte Karl-Bertil Jonssons julafton. Den är rolig och bra, och handlar om precis det här!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Har inte SD ngt intresse för barn och ungas psykiska hälsa?

Psykisk ohälsa har ökat bland unga i Sverige. Trots att andelen barn och unga med nedsatt psykiskt välbefinnande är lägre i Västerbotten än i riket, så ser vi också tecken på ökad psykisk stress i vårt län. Väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin är dessutom för långa. Det skapar både lidande hos den enskilde och stora kostnader för samhället.

Förutom att jobba för att de som behöver vård ska få det i tid, behöver vi utveckla det förebyggande arbete för att främja den psykiska hälsan hos barn och unga. Den samlade kompetensen hos professionerna anställda inom regionen och kommunerna är avgörande, men lika viktigt är att involvera medborgare och det civila samhället. Det finns en hel del verksamhet inom den ideella sektorn som med rätt stöd av regionen och kommunerna kan bidra till att stärka den psykiska hälsan hos befolkningen.

Som ett led i detta arbete har regionfullmäktige därför gett beredningarna för folkhälsa och demokrati i uppdrag att genom medborgardialoger och i samverkan med kommuner, föreningar och andra relevanta samhällsaktörer ta fram ett underlag för att främja barn och ungas psykiska hälsa. I ett års tid har de jobbat med detta uppdrag och idag har de presenterat sina rapporter för regionfullmäktige.

För denna punkt i dagordningen var det avsatt 45 minuter, men diskussionerna höll på i ca 1 en timme och en kvart. Den här frågan engagerar, helt enkelt. Det diskuterades kring hur machokulturen och könsroller påverkar pojkars och flickors hälsa, vilken betydelse tillgången till utbildning har, bristerna hos barn- och ungdomspsykiatrin, behov av resurser för att öka personaltätheten i skolan, hur man ska kunna nå vissa utsatta grupper med insatser som de inte nås av idag mm. Inlägget var så många att jag inte kommer att kunna sammanfatta diskussionen här. Men engagemanget hos de olika partierna var uppenbart.

Undantaget var Sverigedemokraterna. Det enda de tog upp var deras åsikt att beredningarna som tog fram rapporterna inte behövs och borde avskaffas. Den diskussionen tar vi gärna, men nu var frågan vad som behöver göras för att främja barn och ungas psykiska hälsa. Trots påminnelser från presidiet att punkten på dagordningen inte handlar om regionens organisatoriska struktur, var det precis detta som SD envisades med att diskutera.

Vad SD tycker om vilka behov som rapporterna identifierat, eller hur regionen generellt eller specifikt kan göra för att förebygga ohälsa och främja den psykiska hälsan hos barn och unga fick vi aldrig veta. Den frågan var de inte intresserade av att diskutera.

Det här är vad vi får när man röstar in Sverigedemokraterna i regionen. De är inte intresserade av folkhälsa, hälso- och sjukvård, regional utveckling mm. Det finns bara en fråga de bryr sig om. Vad de tycker i allt annat blir alltid högst oklart. Om de inte kan göra en koppling till invandring hos den fråga som diskuteras, har de helt enkelt inget att säga.

En viktig pusselbit för att främja barn och ungas psykiska hälsa i Västerbotten

Förra veckan har vi lagt ytterligare en viktig pusselbit i vårt arbete med att främja barn och ungas psykiska hälsa i Västerbotten. Socialdemokraterna i Västerbotten gick till val på att ta fram ett 10-punktsprogram tillsammans med kommunerna i länet för att stärka den psykiska hälsan hos barn och unga och det arbetet pågår för fullt just nu.

På Socialdemorkaternas partikongress 2017 beslutades att partiet skulle verka för att barnkonventionen skulle bli lag i Sverige, och nu är detta verklighet. Fr.o.m. 1 januari i år, är barnkonventionen upphöjd till lag. Här i Västerbotten har vi gått längre genom att tillsammans med V och Mp driva igenom en regionplan där ett av målen är att Västerbotten ska bli landets barnvänligaste län.

Ett viktigt område som måste prioriteras är barn och ungas psykiska hälsa. Psykisk ohälsa har ökat bland unga i Sverige. Och trots att andelen barn och unga med nedsatt psykiskt välbefinnande är lägre i Västerbotten än i riket, så ser vi också tecken på ökad psykisk stress i vårt län. Det skapar både lidande hos den enskilde och stora kostnader för samhället.

Enligt Folkhälsomyndigheten är förebyggande arbete och tidiga insatser avgörande för att förbättra den psykiska hälsan i befolkningen. Det är viktigt att ge barn en så bra start i livet som möjligt genom föräldrastöd och andra insatser i barns uppväxt som tar sikte på de bestämningsfaktorer som påverkar hälsan, och i det avseende är samverkan mellan olika aktörer som skola, hälsocentral och socialtjänst oerhört viktiga för att ge det stödet.

Salutsatsningen som vi har i Västerbotten är ett bra exempel på samverkan mellan regionen och kommunerna som ger mkt bra resultat. Med hjälp av den nås många barn och unga med förebyggande och hälsofrämjande insatser i olika skeden av deras uppväxt. Ett annat bra exempel på samverkan mellan olika aktörer är HLT-teamen. HLT står för hälsa, lära och trygghet och består av tvärprofessionella team i varje kommun där nyckelpersoner från socialtjänst, förskola/skola, elevhälsa och hälsocentral/sjukstuga fångar upp barn i behov av hjälp i ett tidigt skede och samarbetar för att erbjuda ett samordnat stöd.

Däremot så saknar vi i stor utsträckning samverkan med det civila samhället. Det finns många föreningar, organisationer och andra aktörer som arbetar för barn och ungas intressen, vars insatser vi borde ta tillvara. Som ett led i arbetet med tio-punktsprogrammet, fick beredingarna för folkhälsa och demokrati i uppdrag att genom medborgardialoger och i samverkan med kommuner och andra relevanta samhällsaktörer ta fram ett underlag hur främja barn och ungas psykiska hälsa. På så sätt gör vi även det civila samhället i länet delaktigt i det arbetet, och det blir en viktig pusselbit.

Förra veckan blev beredningen för folkhälsa och demokrati i umeåregion klar med sin rapport, som ska presenteras för regionfullmäktige i december tillsammans med rapporterna från motsvarande beredningar för Skellefteå-Norsjö området och Södra Lappland. Rapporterna, som utgör underlag utifrån de behov som framkommit i dialogen med det civila samhället, blir en viktig del i det fortsatta arbetet med tiopunktsprogrammet för att stärka barn och ungas psykiska hälsa och ta oss ett steg närmare vår målsättning att göra Västerbotten till det barnvänligaste länet.

Är folkrörelsecentern i Västerbotten stolt över vad Annie Lööf ställt till med?

I natt strandade LAS-förhandlingarna. Arbetsmarknadens parter i form av LO, PTK och Svenskt Näringsliv har försökt enas om nya regler kring anställningstrygghet och omställning vid uppsägning, men misslyckats. Nu väntar en stökig avtalsrörelse, spår Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo. Det kan man lugnt säga. De frågor som diskuterats i LAS-förhandlingarna kommer parterna att ta med sig till avtalsrörelsen, och det innebär att diskussionerna därmed kommer att genomföras utan fredsplikt.

Anställningstrygghet för löntagarna utgör grunden för hela arbetarrörelsen. Känner sig inte löntagarna trygga i sin anställning, vågar de inte organisera sig i fackföreningar och ställa krav. Om det är själva anställningstryggheten som står på spel, är det naivt att tro att facken inte skulle ta till alla medel som står till buds för att stoppa en försämring. Och nu när frågan lyfts under avtalsförhandlingarna, blir konfliktvapnet högst aktuellt. Skulle en ev. konflikt bli långdragen, så är det både strejker och lock-outer vi kommer få se en hel del av.

Ytterst ligger ansvaret på Centern och Liberalerna som ställt som villkor för att stödja en socialdemokratisk regering att anställningstryggheten ska försämras genom fler undantag i turordningsreglerna vid uppsägning och genom att det ska bli billigare för arbetsgivare att säga upp. I det kaos som uppstod vid senaste val, där inget av blocken fick majoritet, gick Socialdemokraterna till sist med på detta, men med tillägget att ändringarna i arbetsrätten även skulle*:

– skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar

– upprätthålla den grundläggande maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter

– stärka de anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga

– skapa en bättre balans i anställningsskydden mellan personal med olika anställningsvillkor och

– upprätthålla arbetstagarens rättssäkerhet och skydd mot godtycke.

För detta skulle en utredning tillsättas som skulle föreslå lagändringar, som regeringen sedan skulle föreslå till riksdagen i det fall arbetsmarknadens parter inte själva kom fram till en egen överenskommelse i dessa frågor.

I och med detta, lyckades Socialdemokraterna binda Centern och Liberalerna till att avstå från att gå ihop med övriga borgerliga partier och SD för att göra upp om arbetsrätten. Därmed kunde inte C och L rösta för att förbjuda rätten till fackliga sympatiåtgärder, återinföra Lex Lavall (som omöjliggör för facken att strejka mot utländska företag som dumpar löne- och anställningsvillkoren i Sverige), och avskaffa begreppet saklig grund för uppsägning – motioner som lagts i riksdagens arbetsmarknadsutskott, och som det funnits en majoritet för, men som den socialdemokratiskt ledda regeringen har kunnat stoppa genom januariöverenskommelsen. Denna lilla detalj brukar Vänsterpartiet glömma att nämna när de anklagar Socialdemokraterna för att ha sålt sig till arbetsgivarna.

LAS-utredaren Gudmund Toijer har inte haft ett lätt uppdrag precis. Att lägga fram förslag som både försämrar anställningsskyddet utifrån Centerns och Liberalernas krav och samtidigt förbättra anställningsskyddet genom en utformning som skulle upprätthålla både maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter och skyddet mot godtyckliga uppsägningar, lyckades han då inte med. När det blev känt att hans utredning (den berömda LAS-utredningen) bl a föreslår att alla företag skulle få undanta 5 personer från turordningen, och att det inte ska gå att ogiltigförklara en uppsägning vid företag med mindre än 15 anställda jublade arbetsgivarorganisationerna. Samtliga fackliga organisationer däremot anser att LAS-utredningen borde kastas i papperskorgen. När den ena sidan så tydligt välkomnar utredningen medan den andra förkastar den, är det omöjligt att tala om ngn balans mellan parterna. Det är klart att maktbalansen rubbas när skyddet mot godtyckliga uppsägningar försvinner. Såväl Stefan Löfven som arbetsmarknadsministern Eva Nordmark har varit väldigt tydliga med att regeringen inte kommer att lägga fram LAS-utredningen som lagförslag.

Vänsterpartiet har återigen meddelat att de kommer att väcka ett misstroendevotum mot regeringen om LAS-utredningen läggs fram. För detta behöver de få med sig Moderaterna, som redan meddelat att de inte tänker gå dem till mötes. Detta skulle Vänsterpartiet tänkt på när de valde att släppa fram regeringen Löfven, trots att de kände till innehållet i januariöverenskommelsen. Så Vänsterpartiets hot känns ngt tomma på innehåll.

Nåväl, regeringen har varit tydlig med att LAS-utredningen inte kommer att läggas fram. Tuffa förhandlingar väntar därmed mellan regeringen, Centern och Liberalerna om vilka lagförslag som ska läggas. Men detta sker samtidigt som avtalsrörelsen pågår, där samma frågor diskuteras utan gällande fredsplikt.

Facken har varit tydliga med att hotet om att lagstiftning har utgjort ett viktigt hinder för parterna att komma överens. Att från Centerpartiets och Liberalernas sida fortsätta att trycka på för att LAS-utredningen ska läggas fram, kommer inte att underlätta för fack och arbetsgivare att enas i den här avtalsrörelsen. Snarare tvärtom! Därav farhågan hos Medlingsinstitutets generaldirektör om en stökig avtalsrörelse.

Är det detta Centern och Liberalerna vill? Hindra parterna från att enas? Ironiskt nog är det Centerns egen väljarbas som kan komma att fara riktigt illa av det här: småföretagare som riskerar att bli indragna i en arbetsmarknadskonflikt de inte bett att bli indragna i.

Den frågan jag ställer mig är hur folkrörelsecentern här i Västerbotten ställer sig gentemot sin egen partiledning. Centerpartiets riksdagsgrupp redan ställt till med kaos när de medverkade i att Arbetsförmedlingen tvingades stänga flera kontor ute i de mindre kommunerna. Och jag tror inte att de småföretagare som utgör Centerns väljarbas blir nöjda över den oreda på arbetsmarknaden som deras partiledning håller på att dra dem in i.

Hur folkrörelsecentern kan ha förtroende för sin egen partiledning är för mig en gåta. För det är till syvende och sist inte Annie Lööf som ska möta alla dessa besvikna småföretagare som kan komma att förlora ekonomiskt på en eventuell strejk, utan det är Centerpartiets lokala företrädare som ska måsta förklara under valrörelsen för sina småföretagarkolleger hur de hamnat i den röran. Lycka till!

 

* Se punkt 20 i januariöverenskommelsen.

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?