Såhär lagar man sancocho

IMG_2504Det är inte ofta jag är så aktiv på helgerna, men igår var det ett undantag. Dels var jag ute på stan och kampanjade för LO och SAP, men framför allt har jag lagat massor med mat. Det blev ju en hel del matlådor till veckan. Att laga mat är bland det roligaste man kan göra en söndag kväll faktiskt.

I går har jag lagat sancocho, som är en skitgod soppa som mina föräldrar ofta lagade på helgerna när jag bodde i Colombia. Sancocho finns i olika varianter. Det finns hönssancocho, köttsancocho, kycklingsancocho etc. Man kan göra lite olika beroende på vad man gillar eller råkar va’ sugen på. Här hemma så är frun vegetarian, så jag kan inte ha kött. Istället så använder jag fejkkyckling i form av quorn, och det blir också gott.

IMG_2500Mycket av smaken kommer från alla rotfrukter och grönsaker som finns i soppan.  Man brukar ha potatis, majs, pumpa och kassava. Jag skulle faktiskt säga att dessa är huvudingredienserna. Jag har aldrig ätit sancocho utan vare sig pumpa, kassava, majs eller potatis. Men det är också vanligt att man har matbanan i den och ibland morötter. Här i Umeå hittar man kassava och matbanan på Coop Umeå City. Ingen idé att gå på ICA. Det är ju en skitaffär. Jag föredrar Coop alla gånger!

IMG_2501Ja, vill ni veta hur man lagar sancocho så ska jag berätta. Det första jag gör är att koka rotfrukterna i samma gryta utom kassavan. Kassava ska man koka separat, eftersom den egentligen innehåller en glykosid som bildar blåsyra, som är giftig. Man ska därför ta bort skalet och sen koka den. Vattnet slänger man bort. Sen när den är färdigkokt så kan man slänga in den i grytan tillsammans med de andra rotfrukterna som kokas. I samma gryta kan man koka majskolvar och morötter om man vill.

IMG_2505Medans grejerna kokar, kan man steka kyckling i en stekpanna tillsammans med lök, vitlök och koriander. Massor med koriander! Det kan aldrig blig nog med koriander. He i så mycket koriander som det bara går! Vissa brukar ha chili också. Jag brukar ha 2-3 chilifrukter, som jag steker tillsammans med kycklingen, men jag vågar inte längre bjuda svenskar på sancocho om jag har stekt kycklingen i chili. Här i Sverige brukar folk va ngt chilikänsliga. När jag köper stark sås till exempel, så är den alltid alldeles för mild för min smak. Och bjuder jag på sånt som jag tycker är milt, brukar folk klaga att det är för starkt. Så jag vågar inte längre ha chili i sancochon om jag ska bjuda folk, och den blir ändå god i alla fall. Vill man inte ha kyckling kan man steka quorn istället.

IMG_2502Sen när man har stekt kycklingen i lök, vitlök och koriander, så kan man slänga allt det i grytan där rotfrukterna kokar. Krydda med salt och oregano, samt släng in buljongtärningar. Höns- elle kycklingbuljong ska det vara om man har stekt kyckling, men är man vegetarian kan man ha grönsaksbuljong istället.

Ja… när allt är kokt så är det kokt och då är det färdigt. Man kan göra ris vid sidan om, om man vill. En del personer har ris i soppan och äter den sådär. Jag brukar ha avokado som tillbehör.

Ja.. är ni sugna på att testa ngt nytt så rekommenderar jag sancocho. Det är gott! Till efterrätt kan man fan äta en mango. Det är gott!

I år tittar jag inte på Idol

IMG_2498Igår var frun och jag bjudna på fest så vi kom hem sent. Det första jag gjorde när vi hade kommit hem, var att kolla på nyheterna. Jag var nämligen nyfiken på om Idol-deltagarna hade gått ut i strejk. Musikerförbundet har nämligen varslat om konflikt och den skulle starta igår kväll i samband med veckofinalen av Idol. Men tydligen har strejken skjutits upp.

Bakgrunden till konflikten är att FreemantleMedia, produktionsbolaget bakom Idoltävlingen, vägrar teckna kollektivavtal med facket. Företaget tvingar deltagarna att teckna anställningsavtal med urusla arbetsförhållanden. Deltagarna får en lön på 875 kr i veckan efter skatt och förbinder sig att vara ständigt tillgängliga för olika aktiviteter utöver tv-sändningar och repetitioner. Under tiden är deltagarna avstängda från rätten att studera eller ta annat arbete, och den schemalagda arbetstiden kan vissa dagar uppgå till arbetspass på 16 timmar. Trots att det handlar om anställningsavtal, står inte företaget för försäkringskostnaderna, utan det får var och en stå för själv.

Uppenbarligen handlar det inte bara om en tävling, utan om arbetsinsatser som drar in miljonbelopp i vinster till produktionsbolaget. Bolaget vägrar teckna kollektivavtal och därför har Musikerförbundet varslat om strejk som skulle startat igår, men bolaget har lämnat in en fredpliktsinvändning för att köpa sig tid, vilket gör att strejken skjuts upp. Bolaget har också samlat deltagarna och hotat att kasta ut dem som går ut i strejk. År 2016 alltså!

Musikerförbundet har fått massivt stöd från flera aktörer. Fackförbunden inom 6F (SEKO, Elektrikerna, Målarna, Byggnads och Fastighets) har meddelat att de är beredda att gå ut i konflikt för att stödja Musikerna. En tunnelbanestrejk kan utbryta inför finalen i Globen. I veckan har också såväl LO-styrelsen som Kommunals förbundsstyrelse uttalat sitt stöd till Musikerna. Däremot har ingen aktör gått ut och uttalat sitt stöd för Freemantle, vilket säger en hel del.

Från tidigare erfarenhet, så vet vi att allmänhetens stöd kan vara avgörande för möjligheterna att teckna kollektivavtal. Här i Umeå har flera restauranger tecknat avtal efter att det blivit offentligt uppmärksammat att de inte hade kollektivavtal. Några exempel är Guitars, Granö Beckasin och Sjöbris. De två sistnämnda tack vare att Kommunal Umeå genom facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna lyckades få kommunen att anta en policy innebärande att den enbart anlitar konferensanläggningar hos aktörer med kollektivavtal. Att konsumenter bojkottar företag som inte kan vara seriösa nog att tillämpa schyssta arbetsvillkor kan därför vara minst lika viktigt.

För min del kan jag säga att i år tänker jag inte se på Idol, och jag är helt övertygad att vi är många som bojkottar programmet. Vi lever i 2000-talet och då ska inte företag tillämpa villkor som hör till 1800-talet! Det är skamligt att man utnyttjar ungdomar på det här sättet.

Bussförarna verksamma inom lokaltrafiken startar facklig arbetsplatsklubb

IMG_0550Idag är dagen efter att USA valt Trump till president. Inte alls roligt. Men som jag skrev igår, så kan vi inte bara sörja, utan kampen fortsätter. Den här veckan har inte varit helt åt skogen. Det har också skett positiva saker. En av dem är att Kommunal Umeås sektionsstyrelse har bildat sin första arbetsplatsklubb. Våra nya medlemmar, som kommer från sektion Umeå Trafik har begärt att bilda en arbetsplatsklubb och vår sektionsstyrelse har beslutat i enlighet med detta.

Den nya arbetsplatsklubben, som kommer att heta Arbetsplatsklubb Umeå Trafik (AKUT), omfattar de medlemmar som tillhör gamla sektion Kommunal Umeå trafik, som har organiserat bussförare inom lokaltrafiken och upphör från årsskiftet. Denna sektion har utmärkt sig genom åren för att ha fört ett exemplariskt arbetsplatsnära fackligt arbete. Organisationsgraden är enorm och de förtroendevalda finns dagligen närvarande på arbetsplatsen tillsammans med sina arbetskamrater. Jag hade förmånen att vara gäst på deras årsmöte i våras och upplustningen var stor, vilket inte är vanligt hos alla sektioner. Den arbetsplatsnärafackliga kampen är ngt som den här sektionen varit proffs på och kan vara stolt över.

För några år sen, på den tiden då jag var ordf för Kommunals socialdemokratiska förening, blev jag kontaktad av sektion Umeå trafik, för att de ville ha hjälp i att påverka socialdemokraterna i Umeå att driva igenom krav på personalövertagande i samband med den nya upphandlingen inom lokaltrafiken. Bussförarna har ett stort problem i samband med att trafikupphandlingar förnyas. De kan nämligen aldrig vara säkra på att få behålla sina jobb vid entreprenörsbyten, eftersom anställningsavtalen inte per automatik följer efter från den gamla entreprenören till den nya. Problemet är utbrett i Sverige.

Kampen för att få in krav på personalövertagande blev lyckosamt. Kravet kom in i upphandlingsavtalet och personalen fick följa med till den nya entreprenören. Det var en viktig seger för bussförarna, som visar på ett arbetssätt som vi kan alla lära oss av. Som ordf i Kommunal Umeå välkomnar jag våra nya medlemmar från lokaltrafiken och är stolt över att de startar en arbetsplatsklubb. Det blir Kommunal Umeås första arbetsplatsklubb. Jag hoppas att fler medlemmar följer exemplet och snackar ihop sig för att bilda fler arbetsplatsklubbar.

 

Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.

Jobba inte naken!

IMG_2373Den här helgen har varit lång. Dels har jag storstädat, storhandlat, varit på halloweenfest, och satt upp rullgardiner i köket. Köksfönstret är stort och lägenheten är på bottenvåningen, vilket gör det väldigt lätt för alla som går förbi att råka titta in och se allt. Alltför många gånger har jag varit tvungen att hoppa ner och gömma mig för att ngn råkat gå förbi just när jag stått naken och kokat kaffe. Att klä på sig är inte precis det första man gör när man stiger upp en söndag morgon till exempel. Jag har därför varit i stort behov av rullgardiner i köket. Nu äntligen har jag satt upp rullgardiner och kan gå runt naken i min egen lägenhet utan att behöva bli sedd av alla grannar som går runt på gården. Där det däremot inte är lika OK att vara naken är på jobbet. Detta är temat för en rad kampanjer som LO har haft vid flera tillfällen, som handlar om både kollektivavtalet och medlemskapet. ”Jobba inte naken! Gå med i facket!”, står det t ex på ett armband som jag brukar ha på mig och som LO brukar dela ut i samband med uppsökeri. Den som jobbar utan att vara facklig medlem, står naken den dagen man behöver stöd.

IMG_2383Uppmaningen att inte jobba naken handlar också om vikten av kollektivavtalet. I Sverige regleras inte lägsta lönen via lagstiftningen. Inte bara det. Väldigt lite av våra arbetsvillkor regleras via lagstiftning. Merparten av våra arbetsförhållanden och anställningsvillkor regleras av kollektivavtalet, ett avtal som arbetsgivarna tecknar med de fackliga organisationerna. Det anger vad lägsta lönen ska vara, ob-ersättning, övertidsersättning, semesterersättning, löneökningen, tillägg till föräldrapenning och till sjukpenning, avtalspension, försäkringar, bestämmelser kring arbetstider, ledigheter, uppsägningstider, anställningsskydd mm. Ca 90% av dem som jobbar, jobbar hos en arbetsgivare som har kollektivavtal. Men en del arbetsgivare vägrar teckna kollektivavtal, och i dessa fall är det skydd arbetstagaren har väldigt begränsat – inte ens lägsta lönen är reglerad. Det är som att stå naken på jobbet! Den enskilt viktigaste faktorn för att få arbetsgivare att teckna kollektivavtal är den fackliga anslutningsgraden på arbetsplatsen. Ju fler som är medlemmar desto lättare kan facket tvinga arbetsgivare att teckna kollektivavtal.

Nu när julen närmar sig är det bra att veta om den butik man handlar hos har kollektivavtal. Jag vägrar handla på ställen där jag vet att arbetsgivaren vägrar tillämpa schysta arbetsvillkor. För min del handlar det om solidaritet. Vill man veta vilka butiker och frisörer som har tecknat kollektivavtal, så kan man titta på schyssta listan som Handelsanställdas förbund har: https://handels.se/schysstalistan/. Även Hotell- och restaurangfacket har en lista på hotell, restauranger och caféer som har kollektivavtal: www.schysstavillkor.se . Den brukar jag titta på innan jag går in och äter någonstans. Båda sidor finns som appar också.

Att låta våra medlemmar betala för skattesänkningar är inte att ta ansvar

IMG_2362Äntligen har snön kommit till Umeå och den här gången är jag förberedd. I morse tog jag fram vinterjackan från förrådet och gjorde mig i ordning för att fara till jobbet. Gissa min förvåning när jag stoppar handen i jackfickan för att stoppa in nycklarna, och hittar en bajskorv där inne! Min fru hade tydligen fått för sig att hon ville jävlas med mig och stoppade därför in en låtsasbajskorv i jackfickan på min vinterjacka. Det var då tur att jag var hemma när jag tog ut den ur jackfickan och inte på möte med arbetsgivaren.

På tal om bajs så har jag lyssnat på fullmäktigedebatten i måndags och jag måste säga att jag aldrig tidigare hört någon snacka så mycket bullshit som Anders Ågren i samband med debatten om projektet om 6-timmars arbetsdag på boendet Sjöjungfrun. Man undrar hur en politiker av hans kaliber, som inte bara är gruppledare för ett parti (moderaterna), utan dessutom är kommunalråd, kan prata så mycket om ngt han vet så lite om. I och för sig var det inget nytt. I ett flertal insändare och blogginlägg, har han kallat arbetstidsförkortningen för oansvarigt. Han menar att Kommunals medlemmar har fått betalt för att inte jobba och anser att det är slöseri med skattepengar.

IMG_0548Argumenten är inte nya. Redan 1919 och 1923, röstade moderaterna nej till införandet av 8-timmars arbetsdag. De röstade även nej till införandet av 2 veckors semester 1938, till den tredje semesterveckan 1951 och till den fjärde semesterveckan 1963. På 60-talet var den genomsnittliga arbetsdagen på 8 timmar, men fortfarande jobbade man 6-dagars vecka. Det dröjde till 1970 innan beslut om 40-timmars arbetsvecka togs, och även då röstade moderaterna nej. När den 5te semesterveckan infördes 1976 röstade de också nej.

Varje gång en regering föreslagit att förkorta arbetstiden, antingen genom att minska arbetsveckans längd eller genom att öka antalet semesterdagar, har moderaterna ansett att det är att ”betala folk för att inte jobba” och har fördömt det som ”oansvarigt”. Att Ågren drar fram samma argument för att motsätta sig 6-timmars arbetsdag var därför väntat. När han då påpekar att projektet inte lett till minskad sjukfrånvaro, så är inte detta det egentliga skälet till varför han anser att försöket inte ska förlängas. Redan innan försöket sattes igång var moderaterna emot och röstade nej.

Logiken bakom Ågrens argument haltar kraftigt. Sjukfrånvaron har nämligen inte bara ökat på Sjöjugfrun, utan även på resten av vård och omsorgens verksamheter, där arbetstidens längd – till skillnad från på Sjöjungfrun – förblivit oförändrad. Det intressanta är därför inte vad sjuktalen på Sjöjungfrun ligger på idag i förhållande till vad de låg på före projektet, utan snarare vad de ligger på idag i förhållande till vad de hade legat på om försöket aldrig startats. För att kunna veta detta, måste Sjöjungfrun jämföras med en annan enhet med likartade förutsättningar, och det är därför universitetet gör en utvärdering. Om nu frågan vore enkel, så hade man väl inte behövt ta hjälp av universitetet för en utvärdering. Men allt detta är oväsentligt för Anders Ågren, som uppenbarligen tror sig kunna dra egna vetenskapliga slutsatser utan tillgång till de data som universitetet bearbetar. Som sagt: aldrig nånsin har jag hört en politiker av Anders Ågrens kaliber uttala sig så mycket om ngt hen vet så lite om.

Ågren uttalar sig väldigt mycket om ansvar, så låt oss prata lite om vad ansvar innebär. Dagens prognoser visar att kommunen får 70 miljoner mindre i skatteintäkter och 70 miljoner mindre i ersättning från staten för flyktingpolitiken. Det är alltså 140 miljoner mindre till välfärd. I ett sådant läge valde moderaterna att lägga fram ett budgetförslag i juni med förslag på skattesänkningar med 20 öre, vilket motsvarar 40 miljoner mindre till välfärd. Vem ska då betala dessa skattesänkningar? För att finansiera dessa föreslog moderaterna ramsänkningar för flera nämnder. För individ- och familjenämnden, som ansvarar för handikappomsorgen, föreslog de en nedskärning på 20 miljoner, bl a genom att privatisera personlig assistans. Det blir alltså våra medlemmar inom handikappomsorgen som får betala för dessa skattesänkningar genom sämre arbetsvillkor. Hur kan man garantera att de assistansberättigade får den omvårdnad de har rätt till?

imageEtt litet tips till dig, Anders, är att komma ner från den verklighetsfrånvända piedestal du står på och träffa vanligt folk. Det skulle göra dig gott att ngn gång lämna frimurarlogen för att komma och besöka Kommunals medlemmars arbetsplatser och prova på att följa ngn i personalen under arbetsdagen och se vilka arbetsvillkor de jobbar under, innan du uttalar dig om vad de får betalt och inte får betalt för. Vill du värna om vår gemensamt finansierade välfärd, så måste du vara beredd att betala skatt. Kommunals medlemmar jobbar inte ideellt. De ska ha betalt för vad de gör! Efter det kan du snacka om ansvar!

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.