Kommunens personalavdelning har för stort inflytande. Lägg ner personalutskottet!

IMG_0906Igår träffade jag kommunens båda socialdemokratiska kommunalråd Hans Lindberg och Margareta Rönngren för att diskutera kommunens organisation och hur den påverkar Kommunal Umeås medlemmar. Förra gången vi träffade Hans Lindberg pratade vi budget och från Kommunals sida var vi tydliga med att välfärdsnämnderna behöver utökade resurser. Igår hade vi också ett tydligt budskap till kommunledningen och det är att personalavdelningen inte alls fungerar.

I samband med att personalutskottet bildades, hamnade allt för mycket makt hos personalavdelningen och personaldirektören.. en makt som har missbrukats och som i ett flertal fall lett till att personalavdelningen tagit sig friheten att själva välja vilka politiska beslut de ska och inte ska följa. Politiska beslut som Kommunal Umeå lobbat för och fått med sig den politiska majoriteten för, har personalavdelningen många gånger tagit sig rätten att ompröva. Redan i fjol påpekade vi detta:

– Beslutet att kommunen skulle teckna ett lokalt avtal med de fackliga organisationerna om regler för föräldraledighet som gör att även kommunanställda ska få söka föräldraledigt 2 månader innan ledighetens början – precis som anställda hos alla andra arbetsgivare – fick tas flera gånger av personalutskottet innan personalavdelningen gick med på att verkställa det. Istället för att följa beslutet på en gång, kom pesonalavdelningen med förslag om att riva det tidigare tagna beslutet.

– Beslutet att teckna ett avtal med de fackliga organisationerna som ger visstidsanställda rätt till fastanställning efter att de varit anställda i 2 år sammanlagt, motarbetades också av personalavdelningen. Vi fick sitta i förhandlingar med personalavdelningen i 6 månader innan avtalet blev färdigt, eftersom personalavdelningen inte ville gå med på att skriva avtal på det som personalutskottet hade tagit beslut på.

– Det krävdes att Kommunal Umeå gick ut i media för att personalfunktionen skulle börja verkställa personalutskottets beslut om att det ska krävas motivering för att arbetsgivaren ska anställa folk på tidsbegränsade anställningar (istället för fastanställningar). Fyra månader gick innan det verkställdes.

Det mest extrema exemplet var dock när personaldirektören trots kritik från de fackliga organisationerna och uppmaningar från personalutskottets ordförande att inte anlita konferensanläggningar som saknade kollektivavtal, gjorde precis detta. Personaltutskottet har visat en oförmåga att kunna styra personalavdelningen och se till att den agerar i enlighet med den politik som kommunen styrs av, och det blir ofta politiska beslut som Kommunal Umeås medlemmar gynnas av som personalavdelningen motarbetar. Frågan är dock om personalutskottet överhuvudtaget ska vara kvar.

Det finns också fler problem med nuvarande kommunorganisation. En bra personalpolitik kräver att resurser satsas på personal. Bra personalpolitiska beslut kräver bra verksamhetsbeslut. Personalutskottet kan fatta vilka bra beslut det än vill, men personalens arbetsvillkor påverkas i mångt och mycket av vilka beslut som nämnden i fråga tar gällande verksamheten. Idag är det så att den instansen som fattar de personalpolitiska besluten (personalutskottet) har inga pengar, medan de instanser som har pengarna (nämnderna) inte har mandat att fatta personalpolitiska beslut. Denna ordning fungerar inte alls. När nämndspolitiker tar upp personalfrågor vid sammanträden, är en del tjänstemän snabba med att påpeka att dessa frågor inte hör hemma där. Nuvarande ordning främjar ett tjänstemannastyre som inte är bra för demokratin och inte heller främjar goda relationer mellan fackliga organisationer och politiker. Det innebär minskat inflytande för de anställda.

Med personalutskottet ligger personalfrågorna centraliserade. Beslut tas i mångt och mycket långt från verksamheterna och kunskapen om hur förslagen kommer påverka de anställdas arbetsvillkor är därmed väldigt begränsade hos personalavdelningen. Det har lett till försämringar av våra medlemmars arbetsvillkor och i en del fall till beslut som kommunen fått dra tillbaka. Ett exempel är införandet av 4-veckors schema inom hela vård- och omsorg (utom personlig assistans). Från Kommunals sida sa vi att det här inte kommer att funka, men personalavdelningen lyssnade inte på oss. I efterhand visade det sig att denna modell inte alls funkade på väldigt många arbetsplatser och då fick arbetsgivaren dra tillbaka det. Så är det också med införandet av centralt schemastöd. Det funkar inte alls, men avsaknad av insyn i verksamheterna omöjliggör för arbetsgivaren att se det.

Sist men inte minst är personalutskottet problematiskt utifrån ett personaldemokratiskt perspektiv. Personalen har rätt till inflytande i politiska frågor via sina fackliga företrädare, som enligt kommunallagen har rätt att delta i nämndsöverläggningnarna. Även om de inte har rösträtt, så tjänar deras deltagande till att nämndspolitiker får chansen att lyssna på pesonalens åsikter. Personalutskottet är däremot ingen nämnd och personalen har därmed ingen rätt att via fackliga företrädare delta i överläggningarna. Det innebär att personalavdelningens tjänstemän kan lyfta sina synpunkter i personalfrågor framför politikerna i personalutskottet utan att stå oemotsagda. Vid flera tillfällen har det funnits felaktigheter i de underlag som pesonalavdelningen presenterat för politikerna i personalutskottet utan att det har funnits fackliga företrädare som kunnat påpeka det. Fackliga företrädare besitter ofta arbetsrättsliga kunskaper som matchar personalavdelningen, men som politikerna i personalutskottet går miste om då fackliga företrädare inte har rätt att delta. Denna möjlihet finns i nämnderna, men där fattas inte några personalpolitiska beslut längre. Tjänstemännens politiska inflytande har ökat med inrättandet av personalutskottet på bekostnad av personalens inflytande.

Från Kommunal Umeås sida var vi därför tydliga  med båda socialdemokratiska kommunalråden att personalutskottet spelat ut sin roll och att pesonalansvaret borde descentraliseras. Personalavdelningen har alltför stort inflytande och det är inte bra för främjandet av bra arbetsförhållanden. Lägg ner personalutskottet och ge nämnderna större inflytande i personalfrågor!

Viktigt beslut som stärker bussförarnas anställningstrygghet

IMG_0692Inför socialdemokraternas kongress har Kommunal prioriterat 3 krav som vi jobbat intensivt med för att kunna få igenom. De tre kraven var (1) att arbetsgivaren ska stå för arbetskläder, (2) att införa yrkeslegitimation för undersköterskor och (3) att den otrygga anställningsformen allmän visstid tas bort från lagen om anställningsskydd. Utöver det stödde Kommunal Handelsanställdas förbund krav på att arbetstagarens skydd mot uppsägning också ska gälla sysselsättningsgraden. Samtliga av dessa krav behandlades igår och man kan lugnt känneteckna gårdagen som väldigt lyckad utifrån facklig synpunkt: Kommunals prioriterade krav segrade.

Det har skrivits väldigt mycket i media om Kommunals prioriterade krav, men det finns en fråga som vi också fick gehör för men som har undgått massmedial uppmärksamheten. Den rör ett väldigt stort problem som drabbar många av Kommunals medlemmar inom kollektivtrafiken. Eftersom många kommuner och landsting har lagt ut busstrafiken på entreprenad, har bussförarnas anställningstrygghet urholkats. Varje gång som det blir entreprenadbyten, uppstår det en oro bland personalen i.o.m. att de aldrig kan vara säkra på om de får följa med till den nya arbetsgivaren. Denna fråga diskuterades igår på socialdemokraternas kongress och beslutet blev att socialdemokraterna i kommuner och landsting ALLTID ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar. På så sätt ska inget bolag kunna vinna en upphandling om inte bolaget förbinder sig att överta personalen från den förra utföraren.

IMG_0707I Umeå har frågan varit allra högst aktuell. 2014 drev Kommunal sektion Umeå trafik kravet på personalövertagande i samband med att lokaltrafiken skulle upphandlas igen. På den tiden var jag ordförande för Kommunals socialdemokratiska förening och var själv med när frågan diskuterades på repskapet – högsta beslutande organ bland Umeås socialdemokrater. Vi var flera fackligt aktiva socialdemokrater som hjälptes åt i debatten och vann omröstningen. I förlängningen ledde detta till att kravet på personalövertagande kom med i förfrågningsunderlaget.

Nu när socialdemokraterna har kongress såg Kommunal sin chans att påverka socialdemokratin på nationell nivå. Förbundet skrev därför en motion med krav på att socialdemokraterna inom kommuner och landsting ALLTID ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar. Denna motion skickades in till partistyrelsen från flera hål i landet av kommunalare som är medlemmar i partiet. Trycket i den här frågan var alltså starkt. Och nu kan jag gladeligen meddela att vi har segrat. Beslutet togs i enlighet med vårt förslag och det blev enhälligt. Nu måste socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting se till att detta verkställs. Ingen bussförare ska behöva bli uppsagd eller få en provanställning bara för att verksamheten får en annan utförare

Tillsammans är vi starka – så länge vi håller ihop är vi oslagbara! 😉

Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.