Det är tragiskt att moderaterna inte förstått vem hälso- och sjukvården är till för!

Det är tragiskt att läsa hur hälso- och sjukvården i Stockholm håller på att slitas sönder av den borgerliga regionledningen. Det är inte nog med alla skandaler kring Nya Karolinska. Nu offrar de även patientsäkerheten mitt i en pandemi för att värna om privata vårdbolagens affärsintressen. Lika tragiskt är det att se hur Västerbottens moderater driver liknande politik i vår region utan att lära sig någonting av de effekter det haft på hälso- och sjukvården i Stockholm.

Till att börja med måste vi ha klart för oss vad hela syftet med hälso- och sjukvården är. Oavsett om vården drivs av privata eller offentliga aktörer, så är det faktiskt lagstadgat att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (HSL 3 kap 1 §). När moderaterna i länet börjar kräva att patienter med större vårdbehov i Skellefteå och inlandet ska stå tillbaka resurser för att privata vårdgivare i Umeå ska kunna få pengar som de inte alls behöver – utan ngn annan motivering än ”konkurrensneutralitet”, visar de med all tydlighet att de inte begripit vem hälso- och sjukvårdsverksamheten är till för.

Det senaste exemplet är Moderaternas krav att privata vårdgivare ska – som de kallar det – ”kompenseras” när regionen väljer att avskriva eventuella underskott hos motsvarande verksamheter som drivs i egen regi. Detta är ju precis samma krav som organisationen Vårdföretagarna driver och som Moderaterna ofta gör sig till språkrör för. Vi hade en diskussion om detta i höstas på regionfullmäktige (se interpellation nr 6 från sept (se interpellation nr 6 från sept). Då gällde det just tandvård, men frågan är av principiell karaktär och gäller även hälso- och sjukvård i allmänhet och inte minst primärvården där det råder fri etableringsfrihet för vårdföretag.

Bakgrunden är att regionen avskrev i början på 2019 underskottet för våra regiondrivna hälsocentraler, vilket de borgerliga partierna och de privata hälsocentralerna ansåg strida mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen och krävde då ekonomisk ”kompensation”. De privata skulle behandlas ”lika”, ansåg de. Intressant är dock att detta krav på att behandlas ”lika”, verkar bara gälla när de ska få, men inte när de ska ge.

Alla utförare ska ju ha samma uppdrag, villkor och ersättning oavsett driftform, men fullständig konkurrensneutralitet är omöjlig, eftersom Regionen alltid har sistahandsansvaret. Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov. Det gäller också var man ska placera hälsocentralerna. Några sådana hänsyn behöver inte privata hälsocentraler ta, utan de kan etablera sig var de vill …och inte väljer de att öppna där behovet är som störst precis. Det är därför man alltid ser en koncentration av privata hälsocentraler i tätorten (i vårt fall är de flesta samlade i Umeå, och för det mesta väldigt centralt).

Rent statistiskt brukar vårdgivare som bedriver verksamhet i vinstsyfte undvika områden med hög andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, då vårdtyngden brukar vara större. Det är ett mönster vi kan observera i hela Sverige. Den etableringsfrihet inom primärvården som alliansregeringen införde 2010 innebär att privata vårdgivare kan plocka russinen ur kakan, medan regionen får ansvara för de mer kostsamma patientgrupperna. Och lägger en privat hälsocentral ner (vilket de kan göra när som helst), så är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Etableringsfriheten inom primärvården innebär per se en stark konkurrensfördel för privata aktörer i förhållande till egenregiverksamheten. Det här kan inte vara några nyheter för borgerligheten. Det är ingen åsikt, utan ett välerkänt faktum. Den statliga utredningen God och nära vård (SOU 2018:39) beskriver t ex rättsprinciperna bakom vårdvalssystemet som följer: ”samma förutsättningar och samma krav ska ställas på såväl externa utförare som verksamhet i egen regi. Helt konkurrensneutralt kan det däremot aldrig bli eftersom landsting […] fortfarande har kvar det yttersta ansvaret för att alla hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls” (s. 171-172).

Vill Vårdföretagarna vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad deras medlemsföretag ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Tvärtom så har de utnyttjat till fullo sin frihet att etablera sig var de vill genom att (med ngt undantag) systematiskt välja ut geografiska områden med mindre vårdbehov. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Och till deras hjälp har de Moderaterna och övriga borgerliga partier som driver deras krav.

För 2 år sen gav Förvaltningsrätten i Härnösand gamla Landstinget i Västernorrland rätt när det vägrade att ”kompensera” privata vårdgivare vid en avskrivning av underskottet för sina egna hälsocentraler*. Trots detta drev borgarna kravet i vårt län att vi skulle ta från våra skattepengar för att betala till privata hälsocentraler en ersättning som lagen inte ger dem rätt till. Det skulle ju varit en omfördelning från patienter med större behov i inlandet och Skellefteå till privata hälsocentraler till övervägande del placerade i centrala Umeå.

Våra skattepengar är ingen oändlig resurs, som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte bara strunta i! Hälso- och sjukvården är till för befolkningen, inte för att tillfredsställa privata vinstintressen.

Noter:
*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).

En ny regionplan som prioriterar jämlikhet

regionplanFörra veckan antog regionfullmäktige sin regionplan och budget för Region Västerbotten. Vi socialdemokrater gick fram med ett gemensamt förslag tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och det var det som gick igenom. Från fjäll till kust skapar vi gemensamt en attraktiv region med goda livsvillkor, är därmed vår nya vision för regionen.

Kommun- och regionsektorn har det tufft just nu. Enligt SKL:s senaste ekonomirapport behövs det redan om 3 år 38 miljarder för att bibehålla nuvarande välfärdsnivå. Dessa utmaningar gäller också Västerbotten. I det läget valde den borgerliga majoriteten i riksdagen att släppa igenom M/KD-budgeten med skattesänkningar på 20 miljarder för att finansiera ett sjätte jobbskatteavdrag och tredubbla rutavdraget. Det innebär en kalldusch mot kommunerna och regionerna i landet, och för vår Region Västerbotten innebär det en förlust av välfärdsmiljarden som hade inneburit 40 miljoner.

Vår regionplan och budget innebär bl a en målsättning om att uppnå en långsiktigt hållbar ekonomi och för detta föreslår vi åtgärder, som även oppositionen ställt sig bakom. Däremot innebar Alliansens förslag på regionplan att regionen öppnar upp för ytterligare avregleringar inom vården. Rent konkret avser de att införa fler vårdvalssystem, där bl a barn- och ungdomspsykiatrin föreslås ingå.

Från socialdemokratiskt håll säger vi nej till att utsätta barn och unga för fler nyliberala experiment. De får kalla det vårdval eller vad de vill, men vad det handlar om är fri etableringsrätt för privata företag. Regionen frånsäger sig kontrollen över var etableringarna sker, men fortfarande är det regionen som ska stå för kostnaderna. Var i landet man än inför vårdval, så har vi sett samma resultat: det sker en överetablering av privata aktörer på resursstarka områden med följden att man måste skära ner på den offentligt drivna hälso- och sjukvården på andra områden. Medan folk på glesbygden i hela landet kämpar för att få behålla vårdplatser mm, så kastar regionerna bort skattepengar på att finansiera en överetablering av privata aktörer på resursstarka områden. När det privata vinstintresset tillåts styra hälso- och sjukvården, kommer människans behov i andra hand. Vårt uppdrag som socialdemokrater, som står på folkflertalets sida, är att skydda och utveckla välfärden så att den kan fördelas utifrån människors behov istället för utifrån tjockleken på deras plånbok.

Vi kan även konstatera att avregleringar av vården i form av t ex vårdval, leder till att huvudmannen förlorar kontrollen över kostnadsutvecklingen, vilket innebär ännu större problem. Borgerligt styrda Stockholm är den region som gått längst i att införa vårdval, och där har vi sett sjukvården blivit dyrast i Sverige, fast vårdkvalitén i många fall är lägre än i andra delar av landet. De privata vårdgivarna har dränerat Stockholms läns landsting på pengar till följd av att patienten måste gå till många ställen för att få rätt vård. Kontinuiteten är inte den bästa i ett vårdvalssystem.

Västerbotten ska inte bli ett nytt Stockholm! Socialdemokraterna går fram med en regionplan som prioriterar jämlikhet, för att Västerbotten är till för alla, inte bara för de som har råd att skaffa sig en välfärd på egen hand. Vill ni veta mer om den nya regionplanen, så hittar ni den här.

Ett svek mot Kommunals medlemmar

cykelSom regionpolitiker är jag inte involverad i kommunpolitiken. Men som kommunanställd och fd ordf i Kommunal Umeå är jag väldigt intresserad av vilka beslut kommunen tar och hur dessa påverkar dem som jobbar i berörda verksamheter (inklusive inom privat sektor).. inte minst på hemtjänsten där jag själv är anställd som vårdbiträde. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och jag blir därför oerhört besviken på gårdagens beslut i Umeå kommunfullmäktige att låta hemtjänsten förbli en avreglerad marknad, med de effekter det innebär såväl för personalens arbetsvillkor och löneutveckling som för kommunens förutsättningar att planera långsiktigt utifrån befolkningsprognoser och människors behov.

Jag blir inte bara besviken, utan även provocerad, då detta förslag fick majoritet i fullmäktige genom att Arbetarpartiet – som alltid marknadsfört sig som ett parti som står för Kommunals medlemmar -valde att hellre lyssna på hemtjänstföretagen än på de anställdas fackliga representanter. Att de borgerliga partierna röstar på att behålla LOV, blir jag inte förvånad över. De gör ingen hemlighet av att de har täta band med det privata näringslivet. Flera av dem driver förslag om sänkta löner och försämrad anställningstrygghet. Arbetarpartiet däremot har marknadsfört sig som ett parti för arbetarna. Det minsta som kan krävas av ett sådant parti – kan jag tycka – är att åtminstone föra en dialog med de representanter arbetarna själva har utsedd att företräda dem, innan partiet i fråga bestämmer sig för vilken linje det ska driva. Sen behöver de inte alltid hålla med. Men man går banne mig inte ut i fullmäktiges talarstol och hänvisar till Kommunal för att stödja ett förslag Kommunal själv är motståndare till.

I den lokala debatten så har borgerligheten jämställt LOV med ”valfrihet”. Det är en så vulgär förenkling att det närmast är att betraktas som en förfalskning. Såväl med LOV som med LOU, kan den äldre välja utförare. Skillnaden är att med LOU kan kommunen genom upphandlingsavtal ha kontroll över antalet utförare. LOV däremot innebär att alla som vill starta ett hemtjänstföretag, kan göra det. Och alla som vill sluta att bedriva hemtjänstföretag, kan också dra sig ur utan vidare. Det är en avreglerad marknad som saknar stabilitet. Kommunal Umeås ordförande har redan beskrivit vilka effekter det har på arbetsvillkoren. Kortfattat kan man säga att andelen otrygga visstidsanställda ökar på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar. Skälet är att företagen har svårt att förutse sitt personalbehov, då antalet utförare varierar över tid. Arbetsgivare anställer folk på korta visstidsanställningar som förlängs gång efter gång, med följden att arbetstagaren lever i ovisshet kring hur det kommer att se ut i framtiden. En ständig oro över att inte veta om man kommer få förlängd eller ej. Vad detta gör för löneutvecklingen säger sig själv. Visstidsanställda har generellt en lägre löneutvecklingen. När man sedan jobbat tillräckligt länge för att ”lasa in sig”, då ligger man redan efter alla andra. Inget bra utgångsläge. Medan alla talar om vikten av att höja välfärdsyrkenas status, så ser vi hur en avreglerad marknad växer fram som håller löneutvecklingen tillbaka. Hur kommer man kunna säkra kompetensförsörjningen i framtiden på detta vis?

Förutom personalpolitiken, finns det andra aspekter som talar för att man ska avskaffa LOV. Jag har i det här inlägget dock valt att fokusera på just hur LOV påverkar personalens villkor och löneutveckling, eftersom det är av relevans om man då – liksom Arbetarpartiet – gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmar. Kommunal har nämligen beslutat på sin kongress 2016 att arbeta för avskaffandet av LOV. Arbetarpartiet är ett litet parti som i vanliga fall saknar inflytande i fullmäktige. Men när de för en gångs skull får en vågmästarroll, hade de kunnat göra skillnad för Kommunals medlemmar. Vad gör Arbetarpartiet i ett sådant läge: ja, då väljer de hellre att stå upp för Svenskt Näringsliv. Det här är Arbetarpartiet i ett nötskal.

Vad håller Hälsogemenskapen i Jörn på med?

vardÄr styrelsen för Hälsogemenskapen i Jörn det minsta intresserad av Hälsogemenskapens anseende? Det är en fråga man måste ställa sig med tanke på den passivitet som styrelsen uppvisar gentemot det stora antal klagomål som många patienter lämnat in till patientnämnden gällande Hälsogemenskapens läkare. Hälsogemenskapen i Jörn har faktiskt slagit rekord i antalet inkomna patientklagomål till patientnämnden som gäller kränkande bemötande och samtliga klagomål handlar om samma läkare. Med en sådan ”meritlista”, borde styrelsen vara intresserad av att undersöka problematiken. Men trots upprepade påminnelser, har verksamheten struntat i att träffa patientnämndens kansli för att föra en dialog om problematiken.

Hälso- och sjukvårdslagen anger i sin målsättningsparagraf att ”vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” (2 § HSL). Ingen patient ska således behöva tolerera kränkande bemötande i en vårdsituation. Sedan 2008 har patientnämnden handlagt 33 ärenden som rör Hälsogemenskapen i Jörn, och av dessa 33 ärenden så är det 22 som rör kränkande bemötande från den behandlande läkaren. Det mönster som den här vårdgivaren uppvisar saknar motsvarighet. Det är faktiskt oerhört allvarligt.

Siffrorna ovan är inte det värsta. Som nämnd tar vi inte ställning till sakfrågan. Det vi däremot kan konstatera är att vi ser ett mönster som antyder en problematik. Det minsta verksamheten kan göra är att undersöka problematiken. Men jag ser då inte att ens ngn vilja hos verksamheten att undersöka detta. Nämndens kansli träffar alla verksamheter som varit föremål för minst 5 ärenden under året. Inte för att komma med några pekpinnar, utan för att genomföra en ärendeåterföring för att bidra till verksamhetens kvalitetsutveckling. Det är något som alla verksamheter inom hälso- och sjukvården uppskattar… utom Hälsogemenskapen i Jörn uppenbarligen. I fjol försökte nämndens kansli vid flera tillfällen träffa Hälsogemenskapen för att genomföra återföringen för 2015 (totalt 7 ärenden!), men förgäves.

Hälsogemenskapens ovilja att göra något åt problematiken är ngt som patientnämnden enhälligt konstaterat på sitt sammanträde den 24 mars – inte en enskild ledamot eller ett enskilt parti utan en enad patientnämnd! Det om ngt säger en hel del! Det är oerhört allvarligt att Hälsogemenskapen i Jörn inte visar det minsta intresse av att tillvarata patienternas synpunkter i sitt kvalitetsarbete. Detta beror på en sak: den läkare som är föremål för kritik är ju samtidigt verksamhetschefen! I ett läge där verksamhetschefen inte tar sitt ansvar, måste styrelsen gå in och ta det. Det är banne mig inte acceptabelt!