Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Vad håller Hälsogemenskapen i Jörn på med?

vardÄr styrelsen för Hälsogemenskapen i Jörn det minsta intresserad av Hälsogemenskapens anseende? Det är en fråga man måste ställa sig med tanke på den passivitet som styrelsen uppvisar gentemot det stora antal klagomål som många patienter lämnat in till patientnämnden gällande Hälsogemenskapens läkare. Hälsogemenskapen i Jörn har faktiskt slagit rekord i antalet inkomna patientklagomål till patientnämnden som gäller kränkande bemötande och samtliga klagomål handlar om samma läkare. Med en sådan ”meritlista”, borde styrelsen vara intresserad av att undersöka problematiken. Men trots upprepade påminnelser, har verksamheten struntat i att träffa patientnämndens kansli för att föra en dialog om problematiken.

Hälso- och sjukvårdslagen anger i sin målsättningsparagraf att ”vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” (2 § HSL). Ingen patient ska således behöva tolerera kränkande bemötande i en vårdsituation. Sedan 2008 har patientnämnden handlagt 33 ärenden som rör Hälsogemenskapen i Jörn, och av dessa 33 ärenden så är det 22 som rör kränkande bemötande från den behandlande läkaren. Det mönster som den här vårdgivaren uppvisar saknar motsvarighet. Det är faktiskt oerhört allvarligt.

Siffrorna ovan är inte det värsta. Som nämnd tar vi inte ställning till sakfrågan. Det vi däremot kan konstatera är att vi ser ett mönster som antyder en problematik. Det minsta verksamheten kan göra är att undersöka problematiken. Men jag ser då inte att ens ngn vilja hos verksamheten att undersöka detta. Nämndens kansli träffar alla verksamheter som varit föremål för minst 5 ärenden under året. Inte för att komma med några pekpinnar, utan för att genomföra en ärendeåterföring för att bidra till verksamhetens kvalitetsutveckling. Det är något som alla verksamheter inom hälso- och sjukvården uppskattar… utom Hälsogemenskapen i Jörn uppenbarligen. I fjol försökte nämndens kansli vid flera tillfällen träffa Hälsogemenskapen för att genomföra återföringen för 2015 (totalt 7 ärenden!), men förgäves.

Hälsogemenskapens ovilja att göra något åt problematiken är ngt som patientnämnden enhälligt konstaterat på sitt sammanträde den 24 mars – inte en enskild ledamot eller ett enskilt parti utan en enad patientnämnd! Det om ngt säger en hel del! Det är oerhört allvarligt att Hälsogemenskapen i Jörn inte visar det minsta intresse av att tillvarata patienternas synpunkter i sitt kvalitetsarbete. Detta beror på en sak: den läkare som är föremål för kritik är ju samtidigt verksamhetschefen! I ett läge där verksamhetschefen inte tar sitt ansvar, måste styrelsen gå in och ta det. Det är banne mig inte acceptabelt!