Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

fredag 9 mars 2018 kl 10:01 av Alejandro Caviedes

Varje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Klagomålen blir färre, men det är fortfarande en lång väg kvar innan hälso- och sjukvården blir jämställd

måndag 19 februari 2018 kl 09:30 av Alejandro Caviedes

Fredagen har jag tillbringat i demokratins tjänst. Patientnämnden hade nämligen sammanträde och vi fastställde vår årsrapport för 2017. Värt att påpeka är att trenden med ökande antal inkomna patientklagomål är bruten nu. För första gången på väldigt länge blev antalet registrerade klagomålsärenden färre än året innan (2016), och inte bara det.. antalet ärenden 2017 blev också färre än året dessförinnan:

klagomalsutv Tittar man på de olika områdena, så minskade antalet patientklagomål inom samtliga områden utom två: BUP och privat driven hälso- och sjukvård. Dessa fortsätter att öka.

Vi kan även konstatera att det fortfarande är fler kvinnor än män som vänder sig till patientnämnden. Av 914 registrerade patientärenden, kom 517 från kvinnliga patienter. Det är alltid svårt att förklara de olika mönster vi kan observera, men en tolkning som ligger nära till hands är att hälso- och sjukvården fortfarande har en lång väg att vandra innan den blir jämställd. 2007 gav SKL ut en genusmedicinsk kunskapsöversikt, som visade att den samlade bild som den tillgängaliga forskningen ger på området är att hälso- och sjukvården, precis som många andra samhälleliga arenor, i regel präglas av strukturer som missgynnar kvinnor. Fortfarande så finns det omotiverade skillnader mellan könen när det gäller vårdkvalité och tillgång till vård. Nu, 7 år senare, har SKL gett ut en uppdaterad och fördjupad upplaga, och det är inte mkt som har förändrats. Det finns mkt kvar att göra innan hälso- och sjukvården blir jämställd, och detta avspeglas i de patientklagomål som kommer in. Förutom att antalet patientklagomål gentemot vården visat sig ha blivit färre 2017, har vi fler goda nyheter. Patientnämnden i Västerbotten får gått betyg i patientenkäten. Patientnämnden ligger över Sverige i genomsnitt på alla svar:För 2 år sen gjorde Dagens Medicin en jämförelse mellan olika patientnämnder och kom fram till att patientnämnden i Västerbotten utmärker sig i landet genom att vara bäst på att utse stödpersoner till tvångsvårdade patienter inom psykiatrin. Nu kan vi också säga att vi utmärker oss vad gäller samtliga kategorier som mäts i patientenkäten. Det är faktiskt väldigt kul 🙂

All heder åt alla dessa stödpersoner!

lördag 10 februari 2018 kl 20:17 av Alejandro Caviedes

Nu sitter jag på bussen på väg hem från Skellefteå där jag träffat 23 stödpersoner i samband med patientnämndens årliga utbildningshelg för stödpersoner. Det här är personer som på helt frivillig basis tar på sig uppdraget att hjälpa och vara ett stöd för människor som tvångsvårdas inom psykiatrin. För många patienter är tillgången till stödpersoner deras enda möjlighet att kunna komma ut i samhället och träffa andra än vårdpersonal, vilket kan vara avgörande för deras möjligheter till rehabilitering.

För 2 år sen jämförde Dagens Medicin hur det ser ut med tvångsvårdade patienters tillgång till stödpersoner, och Västerbottens patientnämnd utmärkte sig som den som varit bäst i landet på att förmedla stödpersoner. I genomsnitt är det endast 8% av tvångsvårdade inom psykiatrin i hela landet som får en stödperson, medan i Västerbotten ligger denna andel på 50%. Det är en siffra som är långt överlägset det nationella genomsnittet och det är ngt vi ska vara stolta över.

Att många patienter som tvångsvårdas inom psykiatrin inte ens får information om deras rätt att få en stödperson utgör ett stort problem i landet. Det här är en grupp som inte kan hävda sig på samma sätt som andra patientkategorier och jag är därför stolt över att vår patientnämnd har gjort en – i nationell jämförelse – utomordentligt bra arbete för att stödja dem i att få det de har rätt till.

Att arbeta för att utjämna klyftor i samhället vad gäller hälsa och tillgång till vård är en självklar del i den socialdemokratisk hälso- och sjukvårdspolitik, och vår patientnämnd har utan tvekan bidragit till det. Framför allt är jag stolt över alla dessa engagerade eldsjälar vi har i Västerbotten som tar på sig att vara stödperson, och det var en heder att träffa dem idag på utbildningshelgen.

Vad håller Hälsogemenskapen i Jörn på med?

torsdag 6 juli 2017 kl 06:55 av Alejandro Caviedes

Är styrelsen för Hälsogemenskapen i Jörn det minsta intresserad av Hälsogemenskapens anseende? Det är en fråga man måste ställa sig med tanke på den passivitet som styrelsen uppvisar gentemot det stora antal klagomål som många patienter lämnat in till patientnämnden gällande Hälsogemenskapens läkare. Hälsogemenskapen i Jörn har faktiskt slagit rekord i antalet inkomna patientklagomål till patientnämnden som gäller kränkande bemötande och samtliga klagomål handlar om samma läkare. Med en sådan ”meritlista”, borde styrelsen vara intresserad av att undersöka problematiken. Men trots upprepade påminnelser, har verksamheten struntat i att träffa patientnämndens kansli för att föra en dialog om problematiken.

Hälso- och sjukvårdslagen anger i sin målsättningsparagraf att ”vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” (2 § HSL). Ingen patient ska således behöva tolerera kränkande bemötande i en vårdsituation. Sedan 2008 har patientnämnden handlagt 33 ärenden som rör Hälsogemenskapen i Jörn, och av dessa 33 ärenden så är det 22 som rör kränkande bemötande från den behandlande läkaren. Det mönster som den här vårdgivaren uppvisar saknar motsvarighet. Det är faktiskt oerhört allvarligt.

Siffrorna ovan är inte det värsta. Som nämnd tar vi inte ställning till sakfrågan. Det vi däremot kan konstatera är att vi ser ett mönster som antyder en problematik. Det minsta verksamheten kan göra är att undersöka problematiken. Men jag ser då inte att ens ngn vilja hos verksamheten att undersöka detta. Nämndens kansli träffar alla verksamheter som varit föremål för minst 5 ärenden under året. Inte för att komma med några pekpinnar, utan för att genomföra en ärendeåterföring för att bidra till verksamhetens kvalitetsutveckling. Det är något som alla verksamheter inom hälso- och sjukvården uppskattar… utom Hälsogemenskapen i Jörn uppenbarligen. I fjol försökte nämndens kansli vid flera tillfällen träffa Hälsogemenskapen för att genomföra återföringen för 2015 (totalt 7 ärenden!), men förgäves.

Hälsogemenskapens ovilja att göra något åt problematiken är ngt som patientnämnden enhälligt konstaterat på sitt sammanträde den 24 mars – inte en enskild ledamot eller ett enskilt parti utan en enad patientnämnd! Det om ngt säger en hel del! Det är oerhört allvarligt att Hälsogemenskapen i Jörn inte visar det minsta intresse av att tillvarata patienternas synpunkter i sitt kvalitetsarbete. Detta beror på en sak: den läkare som är föremål för kritik är ju samtidigt verksamhetschefen! I ett läge där verksamhetschefen inte tar sitt ansvar, måste styrelsen gå in och ta det. Det är banne mig inte acceptabelt!

LO-förbunden står enade inför avtalsrörelsen

onsdag 19 oktober 2016 kl 21:25 av Alejandro Caviedes

Vid flera tillfällen har jag hört talas om landstingets sextanter som delar ut kondomer på flygplatsen, men det är först idag som jag får se det med egna ögon. Tydligen har Norrlandstingen startat en kampanj i syfte att främja folkhälsan genom att uppmuntra ökad användning av kondom med hjälp av trevliga ”sextanter”, som informerar om sexualkunskap och som verkar vara väldigt populära. I ett års tid har jag bara hört talas om dem, men det är först nu som jag fick träffa en ”äkta” sextant på flygplatsen.. även om det bara var på bild. Det har alltså sina fördelar att vistas på flygplatsen ibland, även om jag var tvungen att kliva upp kl 04.45 för att kunna ta 06.40-flyget till Stockholm.

Att kliva upp före kl sex är ju inget jag gör med glädje, men en sån här dag var det faktiskt värt det. Idag har nämligen vi som är ombud på LO-repskapet sammanträtt för att enas om de gemensamma krav som samtliga 14 fackförbund inom LO ska ställa mot sina respektive motparter på arbetsgivarsidan när nya kollektivavtal tecknas nästa år.

Den stora frågan inför samordningen verkar ha varit valet mellan att lyfta specifika yrkesgrupper eller göra en satsning på de lågavlönade. Förra veckan riktade Kommunals förra förbundsordförande Annelie Nordström kritik mot LO-styrelsen eftersom det lutade åt att LO-styrelsen skulle föreslå det sistnämnda. I den senaste avtalsrörelsen valde Kommunal att lyfta yrkesgruppen undersköterskor i sina avtalskrav. Men det blev också första året sedan 2011 som LO-förbunden inte var enade under avtalsrörelsen. LO-styrelsens förslag idag, som ett enat LO-repskap biföll, lyfter ingen särskild yrkesgrupp, utan fokuserar snarare på att lyfta fram de lågavlönade. Modellen går ut på att dem som tjänar under 24’000 får en höjning i krontal, vilket innebär en procentuellt sett högre löneökning än övriga grupper (beloppen fastställs i ett senare skede). Indirekt är detta också tänkt som en jämställdhetssatsning eftersom ca hälften av kvinnorna inom LO-kollektivet tjänar under 24’000.

I och med dagens beslut är LO enat inför avtalsrörelsen. Nästa steg blir att samtliga 14 förbund antar LO-repskapets rekommendation och förbinder sig därmed att stödja varandra genom sympatiåtgärder om något förbund skulle få svårt att få igenom sina krav gentemot arbetsgivaren. Genom att facken stödjer varandra under förhandlingarna med respektive arbetsgivarorganisation, minskar risken att svagare grupper får ett sämre avtal eller tvingas gå med på försämrade arbetsvillkor för att kunna få igenom sina lönekrav, vilket på sikt kan även spilla över på andra grupper. Att LO-förbunden samordnar sina avtalskrav och förbinder sig att gå ut i konflikt för att stödja varandra i detta utgör en solidarisk lönepolitisk strategi som kan ge mer rättvisa, jämställda och jämlika löneökningar.

Reaktionerna från arbetsgivarsidan lät inte vänta på sig. Till Folkbladet har Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, sagt att de kommer att motsätta sig modellen med låglönesatsningen. Det kommer inte precis som en överraskning. Hade arbetsgivarorganisationerna haft minsta viljan att bidra till jämställdhet, så skulle inte lönegapet mellan män och kvinnor se ut som de gör.