Är det förenligt med socialdemokratiska grundvärderingar att ingå i slutna och kvinnoexkluderande sällskap, av typen frimurare? Denna fråga diskuterades på Umeås socialdemokratiska arbetarekommuns representantskap för en vecka sen i samband med en interpellation med titeln Hur ser socialdemokraterna på slutna maktnätverk enbart för män? Tidigare har debatten förts i media, där en del ledande socialdemokrater har uttryckt en viss skepsis, medan berörda socialdemokrater har fått förklara sin syn på saken (se t ex här och här). Men i samband med representantskapet förra veckan, skapades ett utmärkt tillfälle för alla parter att öga mot öga diskutera saken och bemöta varandras inlägg och argument direkt på plats.
Ska man vara ärlig, så utgör inte frågan ngt stor företeelse inom arbetarrörelsen, eftersom det är tämligen ovanligt med frimurare inom socialdemokratiska led. Fenomenet är som störst bland moderata politiker, som är tydligt överrepresenterade bland frimurare. En tredje del av männen på moderaternas riksdagslista, liksom hälften av männen på deras kommun- och landstingslista är frimurare och ju högre placering i listorna desto tätare mellan frimurarbröderna. Bland moderaterna är det tydligt att männen inte tar sig någonstans utan att vara frimurare. Företeelsen med frimurare inom arbetarrörelsen ska därför inte överdrivas.
Med det sagt så utgör frågan om huruvida medlemskap i frimurare är förenligt med arbetarrörelsens värderingar en viktig aktuell diskussion i ljuset av VK:s granskning i våras. Närmast till hands är diskussionen kopplad till synen på jämställdhet. Arbetarrörelsen är en feministisk rörelse som kämpar för att bryta mot kvinnans underordning i samhället. Om frimurarna fungerar som ett nätverk för män med höga positioner inom olika maktsfärer i samhället som politiken, näringslivet, myndigheters tjänstemannaled mm, riskerar ett sådant nätverk att befästa befintliga samhälleliga maktstrukturer – inte minst patriarkala maktstrukturer. Det är precis dessa relationer av över- och underordning som arbetarrörelsen bekämpar för att kunna bygga upp ett samhälle grundad på jämlikhet och jämställdhet.
De som är kritiska till frimureriet inom politiken gör gällande att de lojalitetsband som frimurarbröder har till varandra påverkar hur de agerar i de maktpositioner de besitter. Det riskerar att påverka det politiska beslutsfattandet, men också andra beslut rörande t ex tjänstetillsättningar eller hur granskningar görs. Hur det förhåller sig i verkligheten är det svårt att veta, eftersom detta sällskap är stängt för insyn från utomstående. För mig handlar den här frågan framför allt om trovärdighet. Arbetarrörelsen är en rörelse som bygger på värderingar. Det innebär att dess företrädare måste leva som de lär. Frågan om huruvida lojalitetsband mellan frimurarbröder påverkar det politiska beslutsfattandet eller ej blir av underordnad betydelse, när vi ändå kan konstatera att oavsett hur det förhåller sig i verkligheten med den saken, så är det ändå den bilden som gör sig gällande. Skadan på trovärdigheten blir lika stor, och så kommer det alltid att vara så länge transparens och insyn saknas i den organisationen.
Historiskt har socialdemokratin varit den politiska kraft som organiserat arbetare och folkflertalet i kampen mot överheten. Socialdemokratin har historiskt förknippats med kampen för allmän rösträtt, 5-veckors semester, rätt till barnomsorg, inkomstrelaterad pension, gratis utbildning, rätt till föräldraledighet och alla andra reformer som utgör en självklar del av vår välfärdsstat. Moderaterna har däremot varit dem som stått på överhetens sida och försvarat deras privilegier. Så sent som 2002 var socialdemokraterna ett 40%-parti. Men ngt har hänt. Socialdemokratrin uppfattas inte längre med samma självklarhet som ett parti för det arbetande folkets kamp för ett jämlikt samhälle. Partiets stora utmaning är att vinna tillbaka massornas förtroende för att återta sin självklara roll som den progressiva kraften som kan utveckla välfärden och göra vårt samhälle mer jämlikt. Allt som bidrar till att socialdemokratin förknippas med konservativa krafter, som bevarar det gamla klassamhällets maktstrukturer, står i vägen för detta.
Det är viktigt för arbetarrörelsen att dess företrädare lever som de lär. Men det räcker inte med det. De måste också uppfattas som att de lever som de lär. Det är en fråga om trovärdighet.