Vi återinför möjligheten för föreningar att söka medel för att främja folkhälsan

”Du vet, jag är så upptagen med att hoppa i, dra dem till stranden och utföra konstgjord andning, att jag inte har tid att se vem sjutton det är som står uppe vid floden och knuffar i dem alla.” Så beskrev folkhälsoforskaren John B Mckinley situationen för den moderna medicinen redan på 70-talet. Istället för att lägga all tid på att ständigt dra ut alla som drunknar, borde det läggas tid på att bygga ett räcke.

McKinleys insikt gäller än i dag. Att behandla ohälsa kräver betydligt mer resurser än att förebygga den. Det är genom förebyggande arbete som vi minskar ohälsotalen och frigör resurser för att utveckla vården. De hälsofrämjande och förebyggande insatserna inte bara frigör resurser som sedan kan satsas för att utveckla nya arbetssätt, ny teknik och nya behandlingsmetoder, utan bidrar också till att minska väntetider och göra vården mer tillgänglig.

Avgörande för detta är förmågan att involvera andra aktörer utanför hälso- och sjukvården. Det är vedertaget att hälso- och sjukvården är bara 1 av flera verktyg för att främja folkhälsan. Hälsan i befolkningen bestäms nämligen av våra levnadsvanor och sociala villkor, som t ex boendesituationen, positionen på arbetsmarknaden, våra försörjningsmöjligheter, arbetsförhållanden, vilka familjevillkor vi växt upp i, skolmiljön, våra möjligheter till kontroll över vår egen situation och delaktighet i samhället och mycket mer. Mkt av detta kan inte regionen påverka utan hjälp av andra samhällsaktörer som skolan, socialtjänsten, arbetsmarknadens parter, men även föreningslivet.

Det har blivit populärt bland populistiska partier att ta en genväg och profilera sig som de som vill skära ner på det som inte är vård för att kunna lägga mer pengar på vård. Och visst är det viktigt att regionen prioriterar hälso- och sjukvård, men det måste göras på ett sätt som tillåter oss att investera i hälsofrämjande och förebyggande arbete, för det är det som funkar på lång sikt. I det arbetet behöver vi även involvera det civila samhället om vi ska kunna påverka hälsofrämjande faktorer som ligger bortom vårt räckhåll, och det måste vi vara beredda att lägga pengar på. Därför kommer vi (S+V+Mp) bl. a. att återinföra folkhälsomedlen i vårt förslag till tilläggsbudget i februari. Vi avsätter 1 miljon för medel som föreningar ska kunna ta del av för att finansiera aktiviteter som vi vet behövs för att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen.

Inför förra regionfullmäktige hade Moderaterna skickat in ett förslag på att stimulansmedlen till föreningarna inte skulle gå till folkhälsofrämjande ändamål. Det är högst anmärkningsvärt med tanke på att de ställt sig bakom ett remissyttrande från regionstyrelsen till Länsstyrelsen där man ser positivt på en gemensam avsiktsförklaring för god och jämlik hälsa i Västerbotten där det civila samhället lyfts som en viktig samverkansaktör. Men uppenbarligen verkar inte Moderaterna mena allvar med det. Man kan också undra varför föreningarna ska kunna söka medel från regionen för aktiviteter som främjar alla mål i regionplanen utom just vårt mål om att Västerbotten ska ha bästa och mest jämlika hälsan.

Moderaterna verkar hänga kvar i en föråldrad syn på hälso- och sjukvård, där man ska bränna alla resurser på att ständigt dra ut alla som drunknar utan att ens fundera på att man kanske ska bygga ett räcke. Det synsättet hör inte hemma i dagens hälso- och sjukvård.

Det är tragiskt att moderaterna inte förstått vem hälso- och sjukvården är till för!

Det är tragiskt att läsa hur hälso- och sjukvården i Stockholm håller på att slitas sönder av den borgerliga regionledningen. Det är inte nog med alla skandaler kring Nya Karolinska. Nu offrar de även patientsäkerheten mitt i en pandemi för att värna om privata vårdbolagens affärsintressen. Lika tragiskt är det att se hur Västerbottens moderater driver liknande politik i vår region utan att lära sig någonting av de effekter det haft på hälso- och sjukvården i Stockholm.

Till att börja med måste vi ha klart för oss vad hela syftet med hälso- och sjukvården är. Oavsett om vården drivs av privata eller offentliga aktörer, så är det faktiskt lagstadgat att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (HSL 3 kap 1 §). När moderaterna i länet börjar kräva att patienter med större vårdbehov i Skellefteå och inlandet ska stå tillbaka resurser för att privata vårdgivare i Umeå ska kunna få pengar som de inte alls behöver – utan ngn annan motivering än ”konkurrensneutralitet”, visar de med all tydlighet att de inte begripit vem hälso- och sjukvårdsverksamheten är till för.

Det senaste exemplet är Moderaternas krav att privata vårdgivare ska – som de kallar det – ”kompenseras” när regionen väljer att avskriva eventuella underskott hos motsvarande verksamheter som drivs i egen regi. Detta är ju precis samma krav som organisationen Vårdföretagarna driver och som Moderaterna ofta gör sig till språkrör för. Vi hade en diskussion om detta i höstas på regionfullmäktige (se interpellation nr 6 från sept (se interpellation nr 6 från sept). Då gällde det just tandvård, men frågan är av principiell karaktär och gäller även hälso- och sjukvård i allmänhet och inte minst primärvården där det råder fri etableringsfrihet för vårdföretag.

Bakgrunden är att regionen avskrev i början på 2019 underskottet för våra regiondrivna hälsocentraler, vilket de borgerliga partierna och de privata hälsocentralerna ansåg strida mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen och krävde då ekonomisk ”kompensation”. De privata skulle behandlas ”lika”, ansåg de. Intressant är dock att detta krav på att behandlas ”lika”, verkar bara gälla när de ska få, men inte när de ska ge.

Alla utförare ska ju ha samma uppdrag, villkor och ersättning oavsett driftform, men fullständig konkurrensneutralitet är omöjlig, eftersom Regionen alltid har sistahandsansvaret. Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov. Det gäller också var man ska placera hälsocentralerna. Några sådana hänsyn behöver inte privata hälsocentraler ta, utan de kan etablera sig var de vill …och inte väljer de att öppna där behovet är som störst precis. Det är därför man alltid ser en koncentration av privata hälsocentraler i tätorten (i vårt fall är de flesta samlade i Umeå, och för det mesta väldigt centralt).

Rent statistiskt brukar vårdgivare som bedriver verksamhet i vinstsyfte undvika områden med hög andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, då vårdtyngden brukar vara större. Det är ett mönster vi kan observera i hela Sverige. Den etableringsfrihet inom primärvården som alliansregeringen införde 2010 innebär att privata vårdgivare kan plocka russinen ur kakan, medan regionen får ansvara för de mer kostsamma patientgrupperna. Och lägger en privat hälsocentral ner (vilket de kan göra när som helst), så är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Etableringsfriheten inom primärvården innebär per se en stark konkurrensfördel för privata aktörer i förhållande till egenregiverksamheten. Det här kan inte vara några nyheter för borgerligheten. Det är ingen åsikt, utan ett välerkänt faktum. Den statliga utredningen God och nära vård (SOU 2018:39) beskriver t ex rättsprinciperna bakom vårdvalssystemet som följer: ”samma förutsättningar och samma krav ska ställas på såväl externa utförare som verksamhet i egen regi. Helt konkurrensneutralt kan det däremot aldrig bli eftersom landsting […] fortfarande har kvar det yttersta ansvaret för att alla hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls” (s. 171-172).

Vill Vårdföretagarna vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad deras medlemsföretag ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Tvärtom så har de utnyttjat till fullo sin frihet att etablera sig var de vill genom att (med ngt undantag) systematiskt välja ut geografiska områden med mindre vårdbehov. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Och till deras hjälp har de Moderaterna och övriga borgerliga partier som driver deras krav.

För 2 år sen gav Förvaltningsrätten i Härnösand gamla Landstinget i Västernorrland rätt när det vägrade att ”kompensera” privata vårdgivare vid en avskrivning av underskottet för sina egna hälsocentraler*. Trots detta drev borgarna kravet i vårt län att vi skulle ta från våra skattepengar för att betala till privata hälsocentraler en ersättning som lagen inte ger dem rätt till. Det skulle ju varit en omfördelning från patienter med större behov i inlandet och Skellefteå till privata hälsocentraler till övervägande del placerade i centrala Umeå.

Våra skattepengar är ingen oändlig resurs, som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte bara strunta i! Hälso- och sjukvården är till för befolkningen, inte för att tillfredsställa privata vinstintressen.

Noter:
*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Dags för skärpning – annars förlorar medborgarna tron på politiken

Idag rekommenderar jag alla att läsa den debattartikel som fyra skolfack i Umeå har skrivit om hur skolan drabbats av det hårdnade debattklimatet. Den saklighet som tidigare präglade den politiska debatten i Umeå håller på att ge vika för populistiska utspel som inte bara är fördummande utan som också gör att allmänheten förlorar förtroende för politiken.

Man hade kunnat tro att den kris vi ser idag till följd av coronavirusutbrottet, skulle leda till att de politiska partierna skulle ta sig i kragen och skärpa till sig – för allas bästa. Till viss del är det så. Det har blivit lättare att lägga politiskt tjafs åt sidan och komma överens tvärsöver blockgränserna. Men vissa frågor verkar vara laddade med så mycket prestige att en del partier envisas med att bete sig som barn i en sandlåda. Så är det uppebarligen med moderaternas anklagelser mot Västangårds skola.

Att ledande politiker på väldigt vaga grunder anklagar skolpersonal att tvinga elever att delta i skolstrejker är allvarligt i sig. Men att anklagelserna kommer från oppositionsrådet, som faktiskt är arbetsgivare för samma personal, är sanslöst och visar på en total avsaknad av förmågan att förstå vad det innebär att vara arbetsgivare. Efter all kritik som Anders Ågren (m) fått från alla håll borde han ge skolpersonalen en offentlig ursäkt. Istället kan man läsa i gårdagens VK att moderaterna röstade emot yttrandet till JO som för- och grundskolenämnden antagit där nämden konstaterar att skolan inte tvingat eleverna till ngt politiskt ställningstagande. I frågan ligger uppenbarligen så mkt prestige att moderaterna inte kan backa. Pinsamt är bara förnamnet.

Vi kunde se tecken på denna utveckling inför senaste riksdagsval i samband med den stora vågen av skogsbränder sommaren 2018. Situationen var exceptionell och man fick ta hjälp av andra EU-länder för att släcka flera bränderna. Klimatet blev därmed fokus för mediarapporteringen. I det läget väljer moderaternas första namn till riksdagen i Västerbotten att gå ut och anklaga media för att vilja gynna miljöpartiet. Journalisterna gjorde bara sitt jobb!! 

Vi ser även populismens uttryck när moderaterna i Umeå väljer att göra tiggeriförbud till sin hjärtefråga…  i en stad som Umeå där antalet utsatta eu-migranter numera bara ligger på ca 10 personer känns inte den diskussionen ens aktuell!

Att politiker gör absurda utspel är något som alltid förekommit, men problemet har ju eskalerat. Gränserna för vad som är OK att uttrycka förflyttas ständigt med följder som inte går att förutse på förhand, där till och med personer som inte valt att vara offentliga dras in ett maktspel som de inte bett att vara en del av.

Personalen på Västangårds skola är bara ETT av flera exempel. Vi ser hur Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) på lösa grunder sprider konspirationsteorier om islamistisk infiltration hos andra partier på ett sätt som påminner om de antisemitiska konspirationsteorier som cirkulerade på 30-talet. Vi ser också hur de hänger ut enskilda politiker med invandrarbakgrund som islamister på basis av så vaga grunder som vem de råkar vara vän med på facebook. Även bibliotekspersonal har fått vara måltavla för offentliga anklagelser från Arbetarpartiet som grundat sig på rykten utan några belägg, och nu senast hängde man ut politiker med namn och bild för att de deltog i en manifestation mot det olagliga beslutet i Skurup att förbjuda skolelever att bära slöja – som om deltagande i en sådan manifestation skulle vara brottsligt… bilder som Arbetarpartiets gruppledare f.ö. fick plocka bort från sin blogg pga upphovsrättsintrång (apropå vem som begår ett brott).

Frestelsen att tänja på sanningen och ta till billiga knep kan vara stor när partierna tävlar om väljarnas stöd, men alla måste ju tänka på de konsekvenser det för med sig att sprida ogrundade anklagelser. De drabbade råkar ut för hatbrev, hängs ut i högerextrema sajter, och budskapet sprids vidare av andra aktörer som har en helt annan agenda. Ta bara Anders Ågrens påståenden om Västangårds skola, som plockades upp och spreds av ryska regimtrogna propagandakanalen Russia Today (RT).

Att enskilda drabbas är ett problem i sig. Men det utgör även ett samhällsproblem att medborgarna tappar förtroende för politiken när de märker att den politiska debatten allt mindre handlar om de viktiga frågorna och reduceras allt mer till pajkastning på sandlådenivå. Hur ska väljarna kunna lita på att politikerna talar sanning när spridningen av falska nyheter börjar sättas i system?

Min förhoppning är att den här krisen som uppstått med coronavirus åtminstone leder till att de konservativa partierna åter börjar fokusera på vad som är viktigt så man slipper ödsla tid på pseudodebatter och medborgarna kan ha förtroende för den representativa demokratin.

Religiös påverkan hör inte hemma i skolan

2F6F6250-5B69-4F0C-9550-AC27C3CE1C91
Grunden för vårt starka samhälle och våra barns framtid läggs i skolan. I den svenska välfärdsmodellen bidrar skolan och barnomsorgen till att utjämna livschanser mellan barn med olika förutsättningar. Dett är avgörande för att skapa ett jämlikt samhälle och rusta alla för att klara kraven i ett kunskapssamhälle och på arbetsmarknaden.

För att utjämna livschanser mellan barn, måste skolan och förskolan vara en mötesplats där barn med olika bakgrunder möts. Det är så vi skapar ett jämlikt samhälle, där alla individer får hjälp att utveckla sina fulla potential. Vi måste motverka förekomsten av ett segregerande skolsystem där kvalitén på den utbildning och omsorg barnen får blir avhängig vilka val föräldrarna gör. Alla barn måste ha rätt till en bra och likvärdig utbildning oavsett föräldrarnas inkomst, födelseland, religion, eller var de bor.

Sverige har tidigare haft det mest jämlika och högpresterande skolsystemet i världen. Dit vill vi ta oss igen. Men för att skolan ska vara en mötesplats som skapar sammanhållning och tillit, kan vi inte ha ett system som tillåter att barn placeras på olika skolor utifrån föräldrarnas religion eller socioekonomisk bakgrund. Inte heller att flickor och pojkar separeras i religionens namn eller att evolutionen jämställs med religiösa skapelsemyter. Vi anser därför att vinstjakten ska stoppas och religiösa friskolor förbjudas. Ett hinder mot detta är Moderaterna, som genom sitt försvar av den fria etableringsrätten hindrar riksdagen att genomföra en sådan lagändring. Detta är värt att påpekas nu när moderaterna i Umeå kräver att förskolan Bilaal stängs.

Genom januariavtalet med C, L och Mp har Socialdemokraterna säkrat en riksdagsmajoritet för att införa ett etableringsstopp mot nya religiösa friskolor. En utredning är tillsatt av regeringen med uppdrag att komma med förslag om ett etableringsstopp senast 19 dec 2019.

Doris’ korttidsminne må vara dåligt, men fortfarande bättre än Ågrens

aquarium-284551_960_720Livet som småbarnsförälder innebär en stor omställning. Mindre fritid, mindre sömn, nya utgifter, nya intressen mm. Att titta på barnfilmer är ju en sån där grej som man gör ofta som småbarnsfarsa. Jag tror inte att ja har tittat på så mkt barnfilmer som sedan jag blev förälder. En del kan vara väldigt roliga. Ta t ex Hitta Nemo, som känns som en parodi på Umeås politiska liv. Min favoritperson är Doris. Hon påminner mig om Anders Ågren (m). För ni som inte sett filmen så är Doris en pallettkirurg som har sämre korttidsminne än en guldfisk – efter 3 sekunder så har hon redan glömt bort. Och det är banne mig fortfarande bättre än vad Anders Ågrens minne verkar klarar av.

Det var faktiskt inte så länge sen som Ågren fick en redogörelse från Umeå kommuns brotts- och drogförebygganderåd (UmeBrå) om hur det går med deras uppdrag att göra en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Det skedde faktiskt den 28 maj, då Anders själv ledde mötet med styrgruppen för UmeBrå där han är viceordförande. Den 9 april beslutade styrgruppen efter initiativ från Socialdemokraterna att ge UmeBrå i uppdrag att i samarbete med universitetet göra en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck (se mötesanteckningarna från 9 april). Då var visserligen Ågren inte närvarande, men när rådet återrapporterade för styrgruppen den 28 maj var Ågren inte bara närvarande: det var ju han själv som ledde mötet (se mötesanteckningarna från 28 maj).

Att kommunen alltså redan håller på att göra en sådan kartläggning och att Ågren är fullt medveten om detta, hindrade dock inte moderaterna – som Ågren är gruppledare för – att 3 veckor senare föreslå kommunfullmäktige att uppdra till för- och grundskolenämnden att kartlägga förekomsten av hedersförtryck. Men ja, vem vet? Det kanske var så att detta uppdrag redan hade skrivits in i deras budgetförslag innan Ågren fick kännedom om att en sådan kartläggning redan var beslutat, och att han helt enkelt glömde bort att plocka bort det från moderaternas budgetförslag innan detta gick till fullmäktige.

Möjligen. Men det hindrade inte heller honom att veckan efter budgetfullmäktige gå ut offentligt med att ”S, V och MP stoppat förslaget att utreda förekomsten av hedersförtryck bland eleverna i Umeås skolor”. Men snälla människa! Karln har precis en månad tidigare fått en redovisning kring hur det går med uppdraget att kartlägga hedersförtryck, uttalat sig väldigt positivt om detta under sammanträdet, för att sedan lägga fram samma förslag igen i fullmäktige 3 veckor senare och gå ut en vecka senare och gnälla om att hans förslag inte gick igenom. Men varför ska kommunen besluta EN GÅNG TILL om att utreda hedersförtryck, när det redan är beslutat? Utredningen är dessutom påbörjad!

Det kan förstås inte vara så att Ågren har ett sämre minne än Doris. Senildement är han då inte. Han vet mkt väl vad han gör, nämligen att upprätthålla myten om att socialdemokrater skiter i hedersvåld, så han kan plocka billiga politiska poäng för moderaterna.

Den politiska debatten fördummas när man framställer en fråga där alla partier är eniga som en fråga som skulle skilja partierna åt. Ågrens agerande påminner en hel del om Don Quijote, som slogs med jättar som bara fanns i hans fantasi. Istället för att ägna tid åt viktiga frågor, som hur man bekämpar hedersvåld samt andra former av patriarkalt våld och kvinnoförtryck, så fastnar han i diskussioner kring huruvida man är för eller emot (en kartläggning av) hedersvåld.  Fullständigt idiotiskt!  Det där är bara politiskt spel utan meningsfullt innehåll. Det går säkert att plocka några röster på det, men särskilt konstruktivt är det då inte.

Proppfullt på torget när vi demonstrerade på 1 maj

cuarteto 1Förra veckan firade vi första maj och för första gången i den här arbetarekommunens historia fick vi äran att få statsministern som förstamajtalare hos oss. Rådhustorget var proppfullt. Aldrig tidigare under alla år jag tågat på första maj hade jag sett så mycket folk samlas på torget.

På förmiddag höll vi torgmöten i Holmsund, på Ålidhem och Mariehem. Ålidhems- och mariehemstågen möttes vid svingen och anslöt sig sedan till huvudtåget som avgick från Döbelns park och kulminerade i manifestationen på Rådhustorget. Men även senare på eftermiddag hade vi en samling i Hörnefors.

Ca kl 12.40 kom Stefan och Ulla Löfven till Döbelns park, där de möttes av en stor samling som gjorde sig redo för att marschera till Rådhustorget. Där var vi tillsammans med fackföreningsrörelsen, SSU, S-kvinnor och ABF. Men det fanns även många sympatisörer på plats. Efter att jag hälsade dem välkomna, gick Stefan och Ulla till tåget och hälsade på så många de kunde. Bl a på 11-årige Benjamin, som hade precis gått med i Unga Örnar för att han ville kämpa för barnens rätt att ha kul.

torgetVi var ca 600 demonstranter på tåget, men väl på Rådhustorget väntade många fler på oss. Hela torget var fullt. Vi demonstrerade under parollen Trygghet, demokrati och sammanhållning, vilket var ett genomgående tema bland talen och plakaten. Rosa Vallgårda, som talade för SSU, tog upp de problem välfärdssystemet lider av och de hot om skattesänkningar som borgerligheten utsätter det för. Vi har ett skolsystem som tillåter att skattebetalarnas pengar spills ut över oseriösa aktörer och hamnar i aktieägarnas privata fickor istället för att höja personalbemanningen och undervisningens kvalité. Det är inte befogat att – liksom borgerligheten gör – driva på för skattesänkningar, samtidigt som vi upplever långa vårdköer och ser hur vårt välfärdssystem blöder. Socialdemokratin behövs mer än någonsin!

Lina Farhat, från S-kvinnor, varnade i sitt tal för normaliseringen av rasismen. Vi måste lära oss av historien, och – precis som hon påpekade – så började inte förintelsen med gaskamrarna, utan den föregicks av en normaliseringsprocess. En sådan normalisering är precis det vi ser idag. Ett konservativt högerblock håller på att bildas, där M och KD flörtar med SD. Detta varnade också Stefan Löfven för i sitt tal, där han förfasades över att M och KD sneglar på ett parti som har sitt ursprung i vitmaktsrörelsen.

Bara 2 dagar efter Löfvens tal på första maj, kallar Jan Björklund och Jimmy Åkesson till gemensam presskonferens där de förkunnar att de ska ut på gemensam debatturné inför EU-valet. Det vi inte trodde skulle ske, har precis skett: en normaliseringsprocess som gör ett parti med rötterna i nazismen och med företrädare som anser kvinnor och invandrare vara mindre värda till ett rumsrent parti. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Med fanan högt ska vi ta kampen mot högern och försvara välfärden. Nazismen ska tryckas tillbaka. Historien får inte återupprepas.

Fotograf: David Nordlund (bilden högs upp), Alejandro Caviedes (bilden på torget)

25 sätt att söva en bebis som borde få en moderat att tänka om

cunaFör en månad sedan ställde jag frågan på facebook hur man kan söva en bebis utan att vagga den och fick 25 olika tips till svar. Jag har sällan haft problem med att söva mitt barn. Jag vet när han är trött, och då är det bara att vagga honom till sömns. Han tittar på mig supernöjd tills han inte längre kan hålla ögonen öppna och innan man vet ordet av så har han somnat. Effektivt, va?

Problemet är att det inte håller i längden. Just nu funkar det, men pojken blir tyngre och tyngre, och mina armar börjar göra ont. Jag har därför börjat testa andra sätt att söva honom, men de funkar inte lika bra. De tar längre tid och det blir ofta bråk. Det lär väl ta tid innan han lyckas vänja sig att somna på andra sätt. Men innan vi är i mål, är det alltid frestande att ta en genväg. Jag tänker alltid att just bara den här gången ska jag vagga honom och sen imorgon får jag försöka igen utan att vagga. Tyvärr tänker jag detta varje natt.. det säger sig själv att det inte är hållbart. Man skjuter på det oundvikliga. Lite grann som moderaterna gör med miljön:

fot2Enligt Världsnaturfonden finns Sverige bland de 10 länder med störst ekologiskt fotavtryck per person. Skulle alla länder ha samma ekologiska fotavtryck som Sverige, skulle vi behövt 4,2 jordklot! Redan när jag växte upp på 90-talet pratades det om behovet av att ställa om. Och även om det skett framgångar så har vi inte kommit så nära målet. Ta t ex flygindustrin. ”De internationella flygresorna har ökat med 130 procent mellan 1990 och 2014”. I Sverige är antalet sådana resor per capita över 60 procent fler idag jämfört med början av 90-talet. I ljuset av detta har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fräckheten att säga att ”i Sverige ska vi inte flyga mindre – vi ska flyga mer!”.

Moderaternas miljöpolitik känns alltmer verklighetsfrånvänd. Vi har precis bevittnad en världsomfattande hetta som orsakat flera skogsbränder i Sverige samt torka som krävt akuta åtgärder. Även om man inte kan dra slutsatser om förändringar på lång sikt baserat på vädret ett enskilt år, så är den samlade forskningen ense om att den globala genomsnittstemperaturen stiger till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Oavsett om den världsomfattande hettan med tillhörande skogsbränder vi nyss bevittnat utgör en tillfällighet eller ej, så ligger den i linje med vad vi kan förvänta oss av växthuseffekten och utgör därmed en påtaglig påminnelse om att  vi är i akut behov av en omställning. Mitt i det här, går moderaternas valrörelse ut på att förespråka sänkt bensin- och dieselskatt samt slopandet av flygskatte! På fullaste allvar tror de det vara realistiskt att flyga mer och ändå minska utsläppen genom att ställa om till biobränsle. Faktum är att även om en omställning till biobränsle är viktig, så kommer den inte att räcka, varken för Sverige eller världen. Om flygresandet fortsätter att öka i samma takt, så ”kommer klimatpåverkan att vara lika stor som nu även om flygbränsle ersatts med biobränsle.

Vi behöver givetvis fortsätta trycka på internationellt för en mer ambitiös klimatpolitik, men det kommer vi inte att lyckas med om vi inte själva föregår med gott exempel. Den socialdemokratiskt ledda regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland ligger helt i linje med detta.

Genom att måla ut regeringens miljöpolitik som norrlandsfientlig, tappar moderaterna all trovärdighet. Men genom att utmåla medierapporteringen kring miljöproblematiken som ett konspiratoriskt försök från journalistkårens sida att gynna Miljöpartiet i det stundande valet, så har Edward Riedl (m) med flera moderata politiker sänkt sig till Donald Trumps nivå. Vem skulle tro att ett etablerat parti som moderaterna skulle ha klimatförnekare bland sina toppnamn?

I likhet med när jag väljer att ”bara den här natten” vagga barnet, så skjuter moderaterna på det oundvikliga genom deras avsaknad av en trovärdig miljöpolitik. Den smärta jag börjar känna i armarna utgör dock en ständig påminnelse om att jag måste ta mig i kragen och vänja pojken att somna på ett annat sätt – hur mkt skrik och gråt det än kan leda till i början. Jag får helt enkelt ta den konflikten. Men för moderaternas del så utgör inte ens skogsbränder och masslakt av boskap till följd av torka tillräckligt starka signaler för att få dem att stanna till och inse att ngt måste göras. En moderat valseger kommer innebära att vi tappar 4 år i våra ansträngningar att få till en bra miljöpolitik som kan leda oss till en hållbar utveckling.

Nu ska jag gå och söva pojken och den här gången ska jag inte vagga honom.

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?

Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!