Vi återinför möjligheten för föreningar att söka medel för att främja folkhälsan

”Du vet, jag är så upptagen med att hoppa i, dra dem till stranden och utföra konstgjord andning, att jag inte har tid att se vem sjutton det är som står uppe vid floden och knuffar i dem alla.” Så beskrev folkhälsoforskaren John B Mckinley situationen för den moderna medicinen redan på 70-talet. Istället för att lägga all tid på att ständigt dra ut alla som drunknar, borde det läggas tid på att bygga ett räcke.

McKinleys insikt gäller än i dag. Att behandla ohälsa kräver betydligt mer resurser än att förebygga den. Det är genom förebyggande arbete som vi minskar ohälsotalen och frigör resurser för att utveckla vården. De hälsofrämjande och förebyggande insatserna inte bara frigör resurser som sedan kan satsas för att utveckla nya arbetssätt, ny teknik och nya behandlingsmetoder, utan bidrar också till att minska väntetider och göra vården mer tillgänglig.

Avgörande för detta är förmågan att involvera andra aktörer utanför hälso- och sjukvården. Det är vedertaget att hälso- och sjukvården är bara 1 av flera verktyg för att främja folkhälsan. Hälsan i befolkningen bestäms nämligen av våra levnadsvanor och sociala villkor, som t ex boendesituationen, positionen på arbetsmarknaden, våra försörjningsmöjligheter, arbetsförhållanden, vilka familjevillkor vi växt upp i, skolmiljön, våra möjligheter till kontroll över vår egen situation och delaktighet i samhället och mycket mer. Mkt av detta kan inte regionen påverka utan hjälp av andra samhällsaktörer som skolan, socialtjänsten, arbetsmarknadens parter, men även föreningslivet.

Det har blivit populärt bland populistiska partier att ta en genväg och profilera sig som de som vill skära ner på det som inte är vård för att kunna lägga mer pengar på vård. Och visst är det viktigt att regionen prioriterar hälso- och sjukvård, men det måste göras på ett sätt som tillåter oss att investera i hälsofrämjande och förebyggande arbete, för det är det som funkar på lång sikt. I det arbetet behöver vi även involvera det civila samhället om vi ska kunna påverka hälsofrämjande faktorer som ligger bortom vårt räckhåll, och det måste vi vara beredda att lägga pengar på. Därför kommer vi (S+V+Mp) bl. a. att återinföra folkhälsomedlen i vårt förslag till tilläggsbudget i februari. Vi avsätter 1 miljon för medel som föreningar ska kunna ta del av för att finansiera aktiviteter som vi vet behövs för att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen.

Inför förra regionfullmäktige hade Moderaterna skickat in ett förslag på att stimulansmedlen till föreningarna inte skulle gå till folkhälsofrämjande ändamål. Det är högst anmärkningsvärt med tanke på att de ställt sig bakom ett remissyttrande från regionstyrelsen till Länsstyrelsen där man ser positivt på en gemensam avsiktsförklaring för god och jämlik hälsa i Västerbotten där det civila samhället lyfts som en viktig samverkansaktör. Men uppenbarligen verkar inte Moderaterna mena allvar med det. Man kan också undra varför föreningarna ska kunna söka medel från regionen för aktiviteter som främjar alla mål i regionplanen utom just vårt mål om att Västerbotten ska ha bästa och mest jämlika hälsan.

Moderaterna verkar hänga kvar i en föråldrad syn på hälso- och sjukvård, där man ska bränna alla resurser på att ständigt dra ut alla som drunknar utan att ens fundera på att man kanske ska bygga ett räcke. Det synsättet hör inte hemma i dagens hälso- och sjukvård.

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?