Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Västerbotten får 78 miljoner till satsningar inom hälso- och sjukvård

landstingsrumpanDen här veckan har inletts med positiva nyheter. I söndags såg jag att landstingen och regionerna kommer att få tre miljarder av regeringen för satsningar som ska gå till att öka personalbemanningen inom hälso- och sjukvården. För Västerbottens del innebär det 78 miljoner.

För ingen är det en hemlighet att Västerbottens läns landsting har problem med långa väntetider. Även om vårt landsting har verksamheter som utmärker sig, som NUS som för tredje gången utsetts av Dagens Medicins till Sveriges bästa universitetssjukhus, så finns det en del problem. Landstinget har en del att jobba med för att säkerställa personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön. Precis som inom många andra landsting, är flera verksamheter underbemannade och/eller har svårt att få tag på den personal som behövs.

De pengar som delas ut räcker givetvis inte för att lösa alla problem, men jag måste säga att det är en himla skillnad gentemot den förra regeringen, som sket fullständigt i att ta något som helst ansvar i frågan. Statsbidragen till kommuner och landsting minskade i relativa tal för att kunna finansiera skattesänkningar på 140 miljarder, och det är klart att detta har påverkat: under perioden 2006 till 2013 (då borgarna innehade regeringsmakten), sjönk sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 48’800 personer. År 2013 gjorde alltså personalen inom offentlig sektor exakt samma jobb som 2006 fast de delade på arbetsbördan med 48’800 färre arbetskamrater. Inte undra på att offentligt anställda de senaste åren känt att arbetsmiljön blivit stressigare.

Till skillnad från den borgerliga regeringen, har nuvarande regering satsat en hel del resurser på välfärden. På bara två år (från 2014 då den socialdemokratiskt ledda regeringen tillträdde till 2016) ökade sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 61’200 personer, vilket är alltså fler än antalet anställde som förlorade jobbet inom offentlig sektor under 8 år av borgerligt styre. Det räcker tyvärr inte. Hela välfärdssektorn har fortfarande stora utmaningar. Därför känns det som ett slag i ansiktet på alla välfärdsarbetare som arbetar under stressiga förhållanden när moderaterna går ut igen med ett budgetförslag innebärande skattesänkningar på ytterligare 28 miljarder. Höjden av hyckleri är det dessutom när de i sitt budgetförslag framställer det som en satsning för att minska vårdköerna. Ska väntetiderna minska, så måste landstingen och regionerna få mer resurser och då kan man inte fortsätta att sänka skatterna på det viset.

De tre miljarderna från den socialdemokratiskt ledda regeringen till landsting och regioner välkomnas! De behövs!