Föräldraförsäkringen måste individualiseras

barsal

Vem kunde ana att det skulle vara så svårt att ta på sig en bärsjal? Det är ju ett flera meters långt tyg som inte är lätt att handskas med. Jag har tillbringat hela dagen med att slåss mot en bärsjal som jag precis har köpt, men jag tror att jag har fått kläm på det nu. Jag har även försökt att göra på olika sätt, men alla är väl inte lika funktionella. Om ca ett par månader föds min pojke, så jag har i alla fall 2 månader på mig att öva och behärska det hela. Till min hjälp har jag massa youtubeklipp som visar hur man gör, men det är nog övning som saknas.

Det här med att bli förälder kräver en hel del förberedelse. Skaffa barnvagn, spjälsäng, gå på föräldrakurs, planera ledigheten mm. När det gäller föräldraledigheten, blir det att dela lika, och det är precis det jag tänkt blogga om idag. Såväl på LO-kongressen som på socialdemokraternas kongress, drev vi igenom linjen att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Det ska inte gå att överlåta de egna föräldradagarna till den andra föräldern. Det här vet jag är en linje som många inte uppskattar, men den är nödvändig för att lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den omfattning som behövs.

inkomstskillnaderscbEnligt Medlingsinstitutet tjänar kvinnor i genomsnitt 88% av vad män tjänar i snitt och nästan hälften av den mellanskillnaden kan inte ens förklaras av skillnader i utbildning, arbetstid, ålder, sektor eller yrke. Det är även känt att lönegapet mellan könen är minimalt vid 20års åldern, men ökar helt plötsligt lavinartat i den ålder då folk skaffar barn, för att sedan stagnera vid en hög nivå resten av livet. Vad som sker är att arbetsgivare tillämpar statistisk diskriminering:

Kvinnor tar ut ca 71,8% av alla dagar med föräldrapenning och vård av sjukt barn, vilket gör att arbetsgivare har en tendens att satsa mer på männen i form av kompetensutv., löneutv. mm, då de räknar kallt med att kvinnor rent statiskt kommer att vara längre tid borta från jobbet. Ska vi lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den takt som behövs, så kan inte föräldraförsäkringen nyttjas så ojämställt som det sker idag. Männen tar ju i snitt endast ut 28,2% av dagarna!

Jag kan förstå att en del familjer anser sig förlora mindre om den som tjänar minst tar ut störst andel föräldradagar, men i längden är just detta en av de faktorer som håller tillbaka löneutvecklingen i kvinnodominerade yrken. Vill vi ha ett jämställt arbetsliv, där folk blir lönesatt utifrån sina meriter och inte utifrån vad de råkar ha mellan benen, så måste vi ha en individualiserad föräldraförsäkring där dagarna inte går att överlåta… precis som det är med alla andra försäkringar.

Magdalena har fått en LO-häst

IMG_0909Igår har finansministern Magdalena Andersson fått det som de flesta av oss ngn gång under barndomen önskat oss av jultomten: en häst. Som tack för att hon gästade oss på LO-repskapet fick hon det som Kålle kallade för LO-häst, dvs en dalahäst som LO beställt av ett företag med kollektivavtal. Hon såg väldigt nöjd ut och jag kan förstå det. Det var nämligen en fin häst. Men ngt jag är ännu mer nöjd över är hennes besked om regeringens avsikt att satsa mer pengar på välfärden.

Från regeringshåll har det redan satsats 30 miljarder på välfärden, men det är för lite. Den gamla borgerliga regeringen sänkte skatterna med 140 miljarder – pengar som behövs till skola, vård ochomsorg. På de 8 åren som alliansen styrde landet, minskade antalet anställda inom offentlig sektor med 48’800 pers! Konselvensen blev stora arbetsmiljöproblem för Kommunals medlemmar och en kass välfärd för medborgarna: längre vårdköer, för stora barngrupper i förskolan, hemtjänstpersonal som kör rally mm. Dessa försämringar återställs inte med bara 30 miljarder. Att mer resurser ska satsas på välfärd är därför ett välkommet besked från Magdalena.

IMG_0853Kålle nämnde vikten av att stsa på kobbskapande, då fler jobb ger större skatteintäkter som sen kan investeras i välfärd. På den fronten går det framåt. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen är den högsta sedan 1992. Regeringen investerar i infrasruktur och bostadsbyggande samt skapar fler åtgärder för att rusta dem som står längst från arbetsmarknaden för att de ska kunna få jobb. Men det är inte ba’ viktigt med jobb. Det ska också va’ bra jobb, och på den fronten går det en skarp skiljelinje mellan arbetarrörelsen och de borgerliga partierna. Medan borgarna vill sänka arbetslösheten genom lönesänkningar för invandrare, har socialdemokraterna ställt sig bakom LO:s förslag på ökad anställningstrygghet:

Det ska krävas objektiva skäl om arbetsgivaren ska anställa på visstid istället för fastanställning (ava avskaffas) och lagen om anställningsskydd ska inte bara skydda arbetstagarens anställning utan även arbetstagarens sysselsättningsgrad. En arbetsgivaren ska inte kunna sänka en arbetstagarens sysselsättningsgrad utan hänsyn till vare sig uppsägningstider eller turordning vid arbetsbrist. För att få igenom detta krävs dock att socialdemokraterna vinner valet 2018 eftersom borgarna tillsammans med SD har majoritet i riksdagen för att blockera dessa förslag. Däremot har regeringen lyckats få igenom att facket ska kunna vidta stridsåtgärder för att kräva svenska kollektivavtal. Ingen i Sverige ska behöva jobba under arbetsvillkor från låglöneländer oavsett var företaget kommer ifrån. Regeringen har också förbättrat a-kassan och deltidsarbetslösa kan numera stämpla i 60 veckor precis som alla andra utan att tvingas tacka nej till deltidsjobb.

Överlag går det alltså i rätt riktning. Finansministern ska ha cred. Hon har gjort sig förtjänt av sin LO-häst. Däremot så finns det mkt kvar att göra. Hon har lyckats vända det underskott borgarna hade lämnat till ett överskott. Det går bra för statsfinanserna! Men nu är det dags att skörda. Glesbygden avfolkas, vårdköerna är långa, landstingen skär ner och kommunerna har svår att bedriva en fungerande barn- och äldreomsorg, liksom en fungernande funktionshinderomsorg. Verksamheterna är fortfarande underbemannade. Mer resurser har satsats och ännu mer ska satsas. Riktningen är därför den rätta, men takten måste öka. Nu när Magdalena fått en häst, hoppas jag att regeringen ser till att öka satsningarna på välfärdssektorn i galopperande fart, för snart är det val igen.

Kommunens personalavdelning har för stort inflytande. Lägg ner personalutskottet!

IMG_0906Igår träffade jag kommunens båda socialdemokratiska kommunalråd Hans Lindberg och Margareta Rönngren för att diskutera kommunens organisation och hur den påverkar Kommunal Umeås medlemmar. Förra gången vi träffade Hans Lindberg pratade vi budget och från Kommunals sida var vi tydliga med att välfärdsnämnderna behöver utökade resurser. Igår hade vi också ett tydligt budskap till kommunledningen och det är att personalavdelningen inte alls fungerar.

I samband med att personalutskottet bildades, hamnade allt för mycket makt hos personalavdelningen och personaldirektören.. en makt som har missbrukats och som i ett flertal fall lett till att personalavdelningen tagit sig friheten att själva välja vilka politiska beslut de ska och inte ska följa. Politiska beslut som Kommunal Umeå lobbat för och fått med sig den politiska majoriteten för, har personalavdelningen många gånger tagit sig rätten att ompröva. Redan i fjol påpekade vi detta:

– Beslutet att kommunen skulle teckna ett lokalt avtal med de fackliga organisationerna om regler för föräldraledighet som gör att även kommunanställda ska få söka föräldraledigt 2 månader innan ledighetens början – precis som anställda hos alla andra arbetsgivare – fick tas flera gånger av personalutskottet innan personalavdelningen gick med på att verkställa det. Istället för att följa beslutet på en gång, kom pesonalavdelningen med förslag om att riva det tidigare tagna beslutet.

– Beslutet att teckna ett avtal med de fackliga organisationerna som ger visstidsanställda rätt till fastanställning efter att de varit anställda i 2 år sammanlagt, motarbetades också av personalavdelningen. Vi fick sitta i förhandlingar med personalavdelningen i 6 månader innan avtalet blev färdigt, eftersom personalavdelningen inte ville gå med på att skriva avtal på det som personalutskottet hade tagit beslut på.

– Det krävdes att Kommunal Umeå gick ut i media för att personalfunktionen skulle börja verkställa personalutskottets beslut om att det ska krävas motivering för att arbetsgivaren ska anställa folk på tidsbegränsade anställningar (istället för fastanställningar). Fyra månader gick innan det verkställdes.

Det mest extrema exemplet var dock när personaldirektören trots kritik från de fackliga organisationerna och uppmaningar från personalutskottets ordförande att inte anlita konferensanläggningar som saknade kollektivavtal, gjorde precis detta. Personaltutskottet har visat en oförmåga att kunna styra personalavdelningen och se till att den agerar i enlighet med den politik som kommunen styrs av, och det blir ofta politiska beslut som Kommunal Umeås medlemmar gynnas av som personalavdelningen motarbetar. Frågan är dock om personalutskottet överhuvudtaget ska vara kvar.

Det finns också fler problem med nuvarande kommunorganisation. En bra personalpolitik kräver att resurser satsas på personal. Bra personalpolitiska beslut kräver bra verksamhetsbeslut. Personalutskottet kan fatta vilka bra beslut det än vill, men personalens arbetsvillkor påverkas i mångt och mycket av vilka beslut som nämnden i fråga tar gällande verksamheten. Idag är det så att den instansen som fattar de personalpolitiska besluten (personalutskottet) har inga pengar, medan de instanser som har pengarna (nämnderna) inte har mandat att fatta personalpolitiska beslut. Denna ordning fungerar inte alls. När nämndspolitiker tar upp personalfrågor vid sammanträden, är en del tjänstemän snabba med att påpeka att dessa frågor inte hör hemma där. Nuvarande ordning främjar ett tjänstemannastyre som inte är bra för demokratin och inte heller främjar goda relationer mellan fackliga organisationer och politiker. Det innebär minskat inflytande för de anställda.

Med personalutskottet ligger personalfrågorna centraliserade. Beslut tas i mångt och mycket långt från verksamheterna och kunskapen om hur förslagen kommer påverka de anställdas arbetsvillkor är därmed väldigt begränsade hos personalavdelningen. Det har lett till försämringar av våra medlemmars arbetsvillkor och i en del fall till beslut som kommunen fått dra tillbaka. Ett exempel är införandet av 4-veckors schema inom hela vård- och omsorg (utom personlig assistans). Från Kommunals sida sa vi att det här inte kommer att funka, men personalavdelningen lyssnade inte på oss. I efterhand visade det sig att denna modell inte alls funkade på väldigt många arbetsplatser och då fick arbetsgivaren dra tillbaka det. Så är det också med införandet av centralt schemastöd. Det funkar inte alls, men avsaknad av insyn i verksamheterna omöjliggör för arbetsgivaren att se det.

Sist men inte minst är personalutskottet problematiskt utifrån ett personaldemokratiskt perspektiv. Personalen har rätt till inflytande i politiska frågor via sina fackliga företrädare, som enligt kommunallagen har rätt att delta i nämndsöverläggningnarna. Även om de inte har rösträtt, så tjänar deras deltagande till att nämndspolitiker får chansen att lyssna på pesonalens åsikter. Personalutskottet är däremot ingen nämnd och personalen har därmed ingen rätt att via fackliga företrädare delta i överläggningarna. Det innebär att personalavdelningens tjänstemän kan lyfta sina synpunkter i personalfrågor framför politikerna i personalutskottet utan att stå oemotsagda. Vid flera tillfällen har det funnits felaktigheter i de underlag som pesonalavdelningen presenterat för politikerna i personalutskottet utan att det har funnits fackliga företrädare som kunnat påpeka det. Fackliga företrädare besitter ofta arbetsrättsliga kunskaper som matchar personalavdelningen, men som politikerna i personalutskottet går miste om då fackliga företrädare inte har rätt att delta. Denna möjlihet finns i nämnderna, men där fattas inte några personalpolitiska beslut längre. Tjänstemännens politiska inflytande har ökat med inrättandet av personalutskottet på bekostnad av personalens inflytande.

Från Kommunal Umeås sida var vi därför tydliga  med båda socialdemokratiska kommunalråden att personalutskottet spelat ut sin roll och att pesonalansvaret borde descentraliseras. Personalavdelningen har alltför stort inflytande och det är inte bra för främjandet av bra arbetsförhållanden. Lägg ner personalutskottet och ge nämnderna större inflytande i personalfrågor!

Ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet

IMG_0851Igår när jag var på gymmet, kom jag att tänka på vad Michaela Leo, en kamrat från Norrköping, skrev en gång: ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet: du blir inte stark av att bara sitta hemma, även om du betalar avgiften varje månad!

IMG_0852Det är klart att det är viktigt att vara med i facket. Ett passivt medlemskap är ju bättre än inget medlemskap alls. Fackets styrka ökar ju fler som väljer att gå med. Vilka löneökningar och andra förbättringar som facket får igenom i avtalsrörelser avgörs ju av hur många medlemmar som facket kan ta ut i strejk – eller andra stridsåtgärder för den delen – för att få arbetsgivarorganisationen att gå med på våra krav. En hög facklig anslutningsgrad är därför en förutsättning för att upprätthålla bra och rimliga löner på arbetsmarknaden. Detta har ju det privata näringslivet fattat, och de använder sitt politiska inflytande för att motverka det. Bland det första som den gamla borgerliga regeringen gjorde när den kom till makten 2016 var att – på beställning av näringslivet – göra det dyrare att vara med i facket genom att avskaffa skattereduktionen för fackligt medlemskap. Även a-kassan utsattes för angrepp. Avgiften höjdes genom att skattereduktionen togs bort och genom införandet av arbetslöshetsavgiften. A-kasseersättningen sänktes och det blev svårare att kvalificera sig för ersättning. Resultatet blev ett rejält medlemstapp. På bara två år lämnade 245000 medlemmar facket och organisationsgraden gick från 77% 2006 till 71% 2008.

IMG_0853Nuvarande socialdemokratiska regering har avskaffat flera av de försämringar som borgarna genomförde. Men fortfarande återstår att återinföra skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa. Varför ska inte arbetarna ha ngn skattereduktion för medlemskap i fack och a-kassa, när arbetsgivarna får skattereduktion på medlemskap i arbetsgivarorganisation? Ska arbetsgivarna ha billigare avgift till arbetsgivarorganisation genom skattereduktion, så ska även arbetstagarna ha billigare medlemsavgift till arbetstagarorganisation genom skattereduktion. På detta sätt bidrar staten till en hög facklig anslutningsgrad som leder till en bättre löneutveckling i samhället och därmed högre skatteintäkter till kommuner och landsting: mer pengar till skola, vård och omsorg helt enkelt. Alla tjänar på det: såväl arbetarna som samhället. Vi ska inte ha ett skattesystem som är utformat efter arbetsgivarorganistionernas intressen!

Frågan var uppe på socialdemokraternas kongress förra veckan och facken fick igenom att partiet ska driva linjen att skattereduktion för fack- och a-kasseavgiften ska återinföras. Men detta är ju bara halva arbetet. Vi kan få igenom vilka beslut vi än vill i partiet, men så länge inte partiet kan bilda majoritet i riksdagen så tjänar inte detta till nånting. Valet måste vinnas för att desssa beslut ska bli verklighet. Som sagt är facket som ett gym: ingen blir stark av att enbart sitta hemma och betala medlemsavgiften. Att ha väldigt många medlemmar som betalar sin medlemsavgift är viktigt, men sen måste de också ut till valurnorna och se till att vinna valet.

Svar till AcadeMedia

IMG_0847Ni som följer mig på fb har nog sett att jag fick ett brev från företaget Hermods/Academedia 2 dagar före socialdemokraternas partikongress med en uppmaning att bidra till att stoppa välfärdsutredningens förslag att begränsa vinstuttagen inom den privata välfärdssektorn. Idag har jag mejlat ett svar till företaget, som jag även publicerar på min blogg:

 
Till: Christer.hammar@academedia.se

Hej!

Förra veckan fick jag ett brev från er med anledning av att jag hade valts till ombud till Socialdemokraternas kongress i Göteborg. I brevet skriver ni att välfärdsutredningens förslag riskerar att göra det svårare för er att bedriva er verksamhet och bidra till det livslånga lärandet. Jag vill börja med att tacka för brevet. Men ju mer jag funderar på det, desto fler likheter hittar jag mellan er och fabeln om hunden och köttstycket.

Hermods AB är en del av AcadeMedia, som beskrivs på er hemsida som Skandinaviens ledande utbildningsföretag. Det är samma bolag som figurerat på nyheterna för ett par veckor sen för att ha beslutat att lägga ner Plusgymnasiet i Malmö. Anledningen till nedläggningen är ”att intresset för skolan minskat bland sökande gymnasieelever och att det på så sätt inte gynnar skolans verksamhet.” Beslutet tas trots att bolaget gjorde vinster på 319 miljoner i fjol!!! Att de har råd att behålla skolan är därmed inget som påverkar beslutet, som enbart är grundat på det faktum att skolan inte anses vara lönsam utifrån vinsintresset.

Välfärdsutredningen föreslår att företag verksamma inom skola, vård och omsorg ska ha ett vinsttak på 7%, vilket är den genomsnittliga vinsten för tjänsteföretag. Idag gör välfärdsföretag vinster på 14%, vilket är dubbelt så högt. När ni skriver till mig att välfärdsutredningens förslag kommer göra det svårare för er att bidra till det livslånga lärandet, menar ni då att ni inte kan bedriva verksamhet om ni inte får göra mer vinst än 7%? Varför kan alla andra tjänsteföretag göra det men inte ni?

AcadeMedia var närvarande på socialdemokraternas kongress med en egen monter bemannad med personal som lobbade mot välfärdsutredningen utanför kongressalen. Företagets verksamhet finansieras av skattepengar, som betalas ut till företaget i syfte att ni ska bedriva utbidlning. Vi har inte betalat skatt för att ni ska använda dem till politisk lobbyverksamhet. Inte heller till marknadsföring. Och definitivt inte till att betala ut vinster på 319 miljoner till aktieägare.

Jag har svårt att se hur ni inte kan bedriva verksamhet med 7% i vinst. Ur det perspektivet är välfärdsutredningens förslag generösa, då det forarande tillåter er att ta ut vinster på skattepengar – vinster som dessutom ligger i nivå med resten av tjänstesektorn. Men detta räcker inte för er, utan ni vill ha mer.

Bakgrunden till att vinster i välfärdssektorn är på tapeten är de oerhört stora problemen som det orsakat. Vi vill inte längre veta av skolor som sätts i konkurs trots miljonbeloppvinster. Hade inte skolbolagen satt detta i systematik, hade inte den här diskussionen varit aktuell. Men det är ni själva som har orsakat problemet genom detta agerande. Ni är bara alltför blinda för att se det. Låt mig påminna om hur det gick för hunden i fabeln om hunden och köttstycket: genom att gapa efter för mycket, så förlorade den hela stycket.

Välfärdsutredningen som sådan behandlades inte på kongressen. Istället valde socialdemokraterna att gå längre: vi ställde oss bakom kravet att vinstjakten inom skola, vård och omsorg ska stoppas. Det blev ett enhälligt beslut.

//Alejandro Caviedes

Viktigt beslut som stärker bussförarnas anställningstrygghet

IMG_0692Inför socialdemokraternas kongress har Kommunal prioriterat 3 krav som vi jobbat intensivt med för att kunna få igenom. De tre kraven var (1) att arbetsgivaren ska stå för arbetskläder, (2) att införa yrkeslegitimation för undersköterskor och (3) att den otrygga anställningsformen allmän visstid tas bort från lagen om anställningsskydd. Utöver det stödde Kommunal Handelsanställdas förbund krav på att arbetstagarens skydd mot uppsägning också ska gälla sysselsättningsgraden. Samtliga av dessa krav behandlades igår och man kan lugnt känneteckna gårdagen som väldigt lyckad utifrån facklig synpunkt: Kommunals prioriterade krav segrade.

Det har skrivits väldigt mycket i media om Kommunals prioriterade krav, men det finns en fråga som vi också fick gehör för men som har undgått massmedial uppmärksamheten. Den rör ett väldigt stort problem som drabbar många av Kommunals medlemmar inom kollektivtrafiken. Eftersom många kommuner och landsting har lagt ut busstrafiken på entreprenad, har bussförarnas anställningstrygghet urholkats. Varje gång som det blir entreprenadbyten, uppstår det en oro bland personalen i.o.m. att de aldrig kan vara säkra på om de får följa med till den nya arbetsgivaren. Denna fråga diskuterades igår på socialdemokraternas kongress och beslutet blev att socialdemokraterna i kommuner och landsting ALLTID ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar. På så sätt ska inget bolag kunna vinna en upphandling om inte bolaget förbinder sig att överta personalen från den förra utföraren.

IMG_0707I Umeå har frågan varit allra högst aktuell. 2014 drev Kommunal sektion Umeå trafik kravet på personalövertagande i samband med att lokaltrafiken skulle upphandlas igen. På den tiden var jag ordförande för Kommunals socialdemokratiska förening och var själv med när frågan diskuterades på repskapet – högsta beslutande organ bland Umeås socialdemokrater. Vi var flera fackligt aktiva socialdemokrater som hjälptes åt i debatten och vann omröstningen. I förlängningen ledde detta till att kravet på personalövertagande kom med i förfrågningsunderlaget.

Nu när socialdemokraterna har kongress såg Kommunal sin chans att påverka socialdemokratin på nationell nivå. Förbundet skrev därför en motion med krav på att socialdemokraterna inom kommuner och landsting ALLTID ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar. Denna motion skickades in till partistyrelsen från flera hål i landet av kommunalare som är medlemmar i partiet. Trycket i den här frågan var alltså starkt. Och nu kan jag gladeligen meddela att vi har segrat. Beslutet togs i enlighet med vårt förslag och det blev enhälligt. Nu måste socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting se till att detta verkställs. Ingen bussförare ska behöva bli uppsagd eller få en provanställning bara för att verksamheten får en annan utförare

Tillsammans är vi starka – så länge vi håller ihop är vi oslagbara! 😉

Bussförarna verksamma inom lokaltrafiken startar facklig arbetsplatsklubb

IMG_0550Idag är dagen efter att USA valt Trump till president. Inte alls roligt. Men som jag skrev igår, så kan vi inte bara sörja, utan kampen fortsätter. Den här veckan har inte varit helt åt skogen. Det har också skett positiva saker. En av dem är att Kommunal Umeås sektionsstyrelse har bildat sin första arbetsplatsklubb. Våra nya medlemmar, som kommer från sektion Umeå Trafik har begärt att bilda en arbetsplatsklubb och vår sektionsstyrelse har beslutat i enlighet med detta.

Den nya arbetsplatsklubben, som kommer att heta Arbetsplatsklubb Umeå Trafik (AKUT), omfattar de medlemmar som tillhör gamla sektion Kommunal Umeå trafik, som har organiserat bussförare inom lokaltrafiken och upphör från årsskiftet. Denna sektion har utmärkt sig genom åren för att ha fört ett exemplariskt arbetsplatsnära fackligt arbete. Organisationsgraden är enorm och de förtroendevalda finns dagligen närvarande på arbetsplatsen tillsammans med sina arbetskamrater. Jag hade förmånen att vara gäst på deras årsmöte i våras och upplustningen var stor, vilket inte är vanligt hos alla sektioner. Den arbetsplatsnärafackliga kampen är ngt som den här sektionen varit proffs på och kan vara stolt över.

För några år sen, på den tiden då jag var ordf för Kommunals socialdemokratiska förening, blev jag kontaktad av sektion Umeå trafik, för att de ville ha hjälp i att påverka socialdemokraterna i Umeå att driva igenom krav på personalövertagande i samband med den nya upphandlingen inom lokaltrafiken. Bussförarna har ett stort problem i samband med att trafikupphandlingar förnyas. De kan nämligen aldrig vara säkra på att få behålla sina jobb vid entreprenörsbyten, eftersom anställningsavtalen inte per automatik följer efter från den gamla entreprenören till den nya. Problemet är utbrett i Sverige.

Kampen för att få in krav på personalövertagande blev lyckosamt. Kravet kom in i upphandlingsavtalet och personalen fick följa med till den nya entreprenören. Det var en viktig seger för bussförarna, som visar på ett arbetssätt som vi kan alla lära oss av. Som ordf i Kommunal Umeå välkomnar jag våra nya medlemmar från lokaltrafiken och är stolt över att de startar en arbetsplatsklubb. Det blir Kommunal Umeås första arbetsplatsklubb. Jag hoppas att fler medlemmar följer exemplet och snackar ihop sig för att bilda fler arbetsplatsklubbar.

 

Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.

Att låta våra medlemmar betala för skattesänkningar är inte att ta ansvar

IMG_2362Äntligen har snön kommit till Umeå och den här gången är jag förberedd. I morse tog jag fram vinterjackan från förrådet och gjorde mig i ordning för att fara till jobbet. Gissa min förvåning när jag stoppar handen i jackfickan för att stoppa in nycklarna, och hittar en bajskorv där inne! Min fru hade tydligen fått för sig att hon ville jävlas med mig och stoppade därför in en låtsasbajskorv i jackfickan på min vinterjacka. Det var då tur att jag var hemma när jag tog ut den ur jackfickan och inte på möte med arbetsgivaren.

På tal om bajs så har jag lyssnat på fullmäktigedebatten i måndags och jag måste säga att jag aldrig tidigare hört någon snacka så mycket bullshit som Anders Ågren i samband med debatten om projektet om 6-timmars arbetsdag på boendet Sjöjungfrun. Man undrar hur en politiker av hans kaliber, som inte bara är gruppledare för ett parti (moderaterna), utan dessutom är kommunalråd, kan prata så mycket om ngt han vet så lite om. I och för sig var det inget nytt. I ett flertal insändare och blogginlägg, har han kallat arbetstidsförkortningen för oansvarigt. Han menar att Kommunals medlemmar har fått betalt för att inte jobba och anser att det är slöseri med skattepengar.

IMG_0548Argumenten är inte nya. Redan 1919 och 1923, röstade moderaterna nej till införandet av 8-timmars arbetsdag. De röstade även nej till införandet av 2 veckors semester 1938, till den tredje semesterveckan 1951 och till den fjärde semesterveckan 1963. På 60-talet var den genomsnittliga arbetsdagen på 8 timmar, men fortfarande jobbade man 6-dagars vecka. Det dröjde till 1970 innan beslut om 40-timmars arbetsvecka togs, och även då röstade moderaterna nej. När den 5te semesterveckan infördes 1976 röstade de också nej.

Varje gång en regering föreslagit att förkorta arbetstiden, antingen genom att minska arbetsveckans längd eller genom att öka antalet semesterdagar, har moderaterna ansett att det är att ”betala folk för att inte jobba” och har fördömt det som ”oansvarigt”. Att Ågren drar fram samma argument för att motsätta sig 6-timmars arbetsdag var därför väntat. När han då påpekar att projektet inte lett till minskad sjukfrånvaro, så är inte detta det egentliga skälet till varför han anser att försöket inte ska förlängas. Redan innan försöket sattes igång var moderaterna emot och röstade nej.

Logiken bakom Ågrens argument haltar kraftigt. Sjukfrånvaron har nämligen inte bara ökat på Sjöjugfrun, utan även på resten av vård och omsorgens verksamheter, där arbetstidens längd – till skillnad från på Sjöjungfrun – förblivit oförändrad. Det intressanta är därför inte vad sjuktalen på Sjöjungfrun ligger på idag i förhållande till vad de låg på före projektet, utan snarare vad de ligger på idag i förhållande till vad de hade legat på om försöket aldrig startats. För att kunna veta detta, måste Sjöjungfrun jämföras med en annan enhet med likartade förutsättningar, och det är därför universitetet gör en utvärdering. Om nu frågan vore enkel, så hade man väl inte behövt ta hjälp av universitetet för en utvärdering. Men allt detta är oväsentligt för Anders Ågren, som uppenbarligen tror sig kunna dra egna vetenskapliga slutsatser utan tillgång till de data som universitetet bearbetar. Som sagt: aldrig nånsin har jag hört en politiker av Anders Ågrens kaliber uttala sig så mycket om ngt hen vet så lite om.

Ågren uttalar sig väldigt mycket om ansvar, så låt oss prata lite om vad ansvar innebär. Dagens prognoser visar att kommunen får 70 miljoner mindre i skatteintäkter och 70 miljoner mindre i ersättning från staten för flyktingpolitiken. Det är alltså 140 miljoner mindre till välfärd. I ett sådant läge valde moderaterna att lägga fram ett budgetförslag i juni med förslag på skattesänkningar med 20 öre, vilket motsvarar 40 miljoner mindre till välfärd. Vem ska då betala dessa skattesänkningar? För att finansiera dessa föreslog moderaterna ramsänkningar för flera nämnder. För individ- och familjenämnden, som ansvarar för handikappomsorgen, föreslog de en nedskärning på 20 miljoner, bl a genom att privatisera personlig assistans. Det blir alltså våra medlemmar inom handikappomsorgen som får betala för dessa skattesänkningar genom sämre arbetsvillkor. Hur kan man garantera att de assistansberättigade får den omvårdnad de har rätt till?

imageEtt litet tips till dig, Anders, är att komma ner från den verklighetsfrånvända piedestal du står på och träffa vanligt folk. Det skulle göra dig gott att ngn gång lämna frimurarlogen för att komma och besöka Kommunals medlemmars arbetsplatser och prova på att följa ngn i personalen under arbetsdagen och se vilka arbetsvillkor de jobbar under, innan du uttalar dig om vad de får betalt och inte får betalt för. Vill du värna om vår gemensamt finansierade välfärd, så måste du vara beredd att betala skatt. Kommunals medlemmar jobbar inte ideellt. De ska ha betalt för vad de gör! Efter det kan du snacka om ansvar!

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.