När fick Arbetarpartiet mandat att företräda Kommunals medlemmar?

Föga förväntat fortsätter Arbetarpartiet att uttala sig i Kommunals namn. Nu senast genom ett blogginlägg från deras gruppledare Jan Hägglund, där han uppenbarligen gör anspråk på att kunna tolka Kommunals beslut bättre än Kommunals egna förtroendevalda som har att jobba för besluten. Genom en logisk kullerbytta, försöker Arbetarpartiet förklara hur deras linje att rösta i kommunfullmäktige för att behålla LOV (lagen om valfrihet), står i överensstämmelse med Kommunals kongressbeslut att arbeta ”aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet”.

Fr.o.m. årsskiftet är jag heltidspolitiker på regionen och har därför inte längre några fackliga uppdrag på lokal eller regional nivå, så jag tänker inte engagera mig i en lång debatt kring Kommunals olika ståndpunkter. Kommunal har många förtroendevalda som kan redogöra för dessa ännu bättre än vad jag kan. Exempelvis har Kommunal Umeås ordförande redan redovisat på ett utomordentligt pedagogiskt sätt varför de stödde Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV:en i Umeå. Det är således inte min personliga tolkning, som Arbetarpartiet hävdar, utan Kommunal Umeås officiella ställningstagande.

Dock vill jag kort bemöta anklagelsen från Arbetarpartiet om att jag ljuger om Kommunals kongressbeslut. Den grundar sig på följande citat från Kommunals förbundsstyrelse:

”För att Kommunal ska kunna få gehör för sitt krav att LOV ska avskaffas är en viktig pusselbit att det skapas en annan juridisk lösning för de kommuner och landsting som vill erbjuda sina medborgare möjlighet att välja ett privat välfärdsalternativ. Förbundet har därför till regeringen lagt fram förslag på hur lagen om offentlig upphandling (LOU) behöver förändras för att bättre passa välfärden.”

Citatet ovan – som Arbetarpartiet hänvisar till – är inte förbundsstyrelsens kommentar till beslutet, vilket Arbetarpartiet felaktigt påstår. Citatet kommer från förbundsstyrelsens utlåtande över motion K:202 (Avskaffa lagen om valfrihet), som yrkade att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher” (se kongressprotokollet s. 316).  Ett motionsutlåtande är förbundsstyrelsens yttrande över vad den anser om förslaget (inte en kommentar till beslutet). Läser man yttrandet, som återfinns i sin helhet på s. 316-317 i protokollet, framgår att citatet illustrerar hur förbundsstyrelsen då (innan beslutet togs) redan jobbade för att avskaffa LOV.

Vad förbundsstyrelsen anför i sitt yttrande är att de föreslagit regeringen ändringar i LOU för att kunna få gehör för sitt krav att avskaffa LOV. Men detta var inte fallet i Umeå. Här behövde inte Kommunal Umeå ngn ny juridisk lösning för att få gehör hos Socialdemokraterna för att avskaffa LOV i Umeå.

Självklart finns det också nackdelar med LOU. Men det som Arbetarpartiet inte vill kännas vid är att – till skillnad från riksdagen – så kan inte kommunfullmäktige ändra lagstiftningen. De beslut som fattas av Kommunals kongress, följs inte bara av dess förbundsstyrelse, utan även av dess regionala avdelningar och dess lokala sektioner. Alla delar av Kommunal ska alltså jobba i samma riktning, men utifrån sina egna förutsättningar. Den centrala nivån riktar sig på att försöka förändra lagstiftningen (som gäller hela Sverige), medan de lokala nivåerna riktar sig på att förändra de lokala besluten. Och helt i enlighet med kongressbeslutet att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher”, stödde Kommunal Umeå socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV. I dagsläget är LOU bättre än LOV då den dels ger kontroll över antalet utförare men dels också ger möjlighet att ställa krav på personalövertagande vid upphandlingar (vilket Kommunal också ska verka för enligt egna kongressbeslut), och den möjligheten finns inte med LOV. Arbetarpartiet hade sin chans att stödja Kommunals linje, men valde istället att stödja arbetsgivarsidan.

Jag har full respekt för att Miljöpartiet och de borgerliga röstade för att behålla LOV, även om jag inte delar deras analys. Ett parti kan inte basera sina ställningstaganden enbart på vad en fackförening vill. Men skillnaden gentemot Arbetarpartiet, är att de inte gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmars intressen. Och de tar sig inte heller rätten att tolka Kommunals egna beslut åt kommunalarna. Det är faktiskt Kommunals förtroendevalda, och inte Arbetarpartiets förtroendevalda, som har fått mandat från Kommunals medlemmar att företräda dem.

Sen kan jag känna mig hedrad när Arbetarpartiets gruppledare tillskriver mig så mkt inflytande, när han påstår att det skulle varit jag ensam som skulle legat bakom att Socialdemokraterna i Umeå drev denna linje. Men sanningen är att det finns en stark konsensus inom Umeå socialdemokratiska arbetarekommun kring att driva linjen att ”prioritera drift i offentlig regi” och ”inte tillämpa fri etablering”. Det var en enad styrelse som la förslaget till repskapet där det antogs enhälligt. Att jag då skulle vara någon slags vänsterpartistisk infiltratör, som Arbetarpartiet tycks mena, tänker jag inte ens kommentera.

Ett svek mot Kommunals medlemmar

cykelSom regionpolitiker är jag inte involverad i kommunpolitiken. Men som kommunanställd och fd ordf i Kommunal Umeå är jag väldigt intresserad av vilka beslut kommunen tar och hur dessa påverkar dem som jobbar i berörda verksamheter (inklusive inom privat sektor).. inte minst på hemtjänsten där jag själv är anställd som vårdbiträde. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och jag blir därför oerhört besviken på gårdagens beslut i Umeå kommunfullmäktige att låta hemtjänsten förbli en avreglerad marknad, med de effekter det innebär såväl för personalens arbetsvillkor och löneutveckling som för kommunens förutsättningar att planera långsiktigt utifrån befolkningsprognoser och människors behov.

Jag blir inte bara besviken, utan även provocerad, då detta förslag fick majoritet i fullmäktige genom att Arbetarpartiet – som alltid marknadsfört sig som ett parti som står för Kommunals medlemmar -valde att hellre lyssna på hemtjänstföretagen än på de anställdas fackliga representanter. Att de borgerliga partierna röstar på att behålla LOV, blir jag inte förvånad över. De gör ingen hemlighet av att de har täta band med det privata näringslivet. Flera av dem driver förslag om sänkta löner och försämrad anställningstrygghet. Arbetarpartiet däremot har marknadsfört sig som ett parti för arbetarna. Det minsta som kan krävas av ett sådant parti – kan jag tycka – är att åtminstone föra en dialog med de representanter arbetarna själva har utsedd att företräda dem, innan partiet i fråga bestämmer sig för vilken linje det ska driva. Sen behöver de inte alltid hålla med. Men man går banne mig inte ut i fullmäktiges talarstol och hänvisar till Kommunal för att stödja ett förslag Kommunal själv är motståndare till.

I den lokala debatten så har borgerligheten jämställt LOV med ”valfrihet”. Det är en så vulgär förenkling att det närmast är att betraktas som en förfalskning. Såväl med LOV som med LOU, kan den äldre välja utförare. Skillnaden är att med LOU kan kommunen genom upphandlingsavtal ha kontroll över antalet utförare. LOV däremot innebär att alla som vill starta ett hemtjänstföretag, kan göra det. Och alla som vill sluta att bedriva hemtjänstföretag, kan också dra sig ur utan vidare. Det är en avreglerad marknad som saknar stabilitet. Kommunal Umeås ordförande har redan beskrivit vilka effekter det har på arbetsvillkoren. Kortfattat kan man säga att andelen otrygga visstidsanställda ökar på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar. Skälet är att företagen har svårt att förutse sitt personalbehov, då antalet utförare varierar över tid. Arbetsgivare anställer folk på korta visstidsanställningar som förlängs gång efter gång, med följden att arbetstagaren lever i ovisshet kring hur det kommer att se ut i framtiden. En ständig oro över att inte veta om man kommer få förlängd eller ej. Vad detta gör för löneutvecklingen säger sig själv. Visstidsanställda har generellt en lägre löneutvecklingen. När man sedan jobbat tillräckligt länge för att ”lasa in sig”, då ligger man redan efter alla andra. Inget bra utgångsläge. Medan alla talar om vikten av att höja välfärdsyrkenas status, så ser vi hur en avreglerad marknad växer fram som håller löneutvecklingen tillbaka. Hur kommer man kunna säkra kompetensförsörjningen i framtiden på detta vis?

Förutom personalpolitiken, finns det andra aspekter som talar för att man ska avskaffa LOV. Jag har i det här inlägget dock valt att fokusera på just hur LOV påverkar personalens villkor och löneutveckling, eftersom det är av relevans om man då – liksom Arbetarpartiet – gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmar. Kommunal har nämligen beslutat på sin kongress 2016 att arbeta för avskaffandet av LOV. Arbetarpartiet är ett litet parti som i vanliga fall saknar inflytande i fullmäktige. Men när de för en gångs skull får en vågmästarroll, hade de kunnat göra skillnad för Kommunals medlemmar. Vad gör Arbetarpartiet i ett sådant läge: ja, då väljer de hellre att stå upp för Svenskt Näringsliv. Det här är Arbetarpartiet i ett nötskal.

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?

Minnen från s-kongressen

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Man blir ju mörkrädd!

kyrkogårdInför morgondagens kyrkoval har jag gått in och läst vad de olika nomineringsgrupperna har för valplattformar och politiska program och ärligt talat så blir jag mörkrädd. Svenska kyrkan är en stor arbetsgivare med totalt 20´000 anställda och då kan man tycka att personalpolitiken borde vara en viktig del i de olika nomineringsgruppernas politiska program. Men så naiv jag var!

Att socialdemokraterna ägnar en stor del av sitt program åt att beskriva på vilket sätt de vill förbättra arbetsvillkoren för kyrkans anställda är ju inte oväntat, eftersom socialdemokraterna alltid stått nära fackföreningsrörelsen. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle stå så lite i övriga nomineringsgruppers valplattformar/program om personalpolitik. De flesta är väldigt sparsamma eller nöjer sig med luddiga formuleringar om att de vill att kyrkan ska vara en bra arbetsgivare. Man tar sig för pannan! Vem fan vill gå till val på att göra kyrkan till en dålig arbetsgivare? Det är klart att alla nomineringsgrupper vill att kyrkan ska va en bra arbetsgivare, men det man vill veta är vad de olika nomineringsgrupperna anser vara en bra arbetsgivare. Man vill ju veta om nomineringsgruppen i fråga:

  • är för eller emot att använda resurser för att erbjuda sommarjobb och praktikplatser till ungar?
  • är för eller emot att ställa krav på kollektivavtal och andra sociala krav vid upphandlingar?
  • är för eller emot att erbjuda alla anställda kompetensutveckling?
  • är för eller emot att jobba för ett mer jämställt ledarskap i alla led?
  • är för eller emot att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet?

Var socialdemokraterna i Svenska kyrkan står är ju ganska självklart. Men att inte en enda av de övriga nomineringsgrupperna ens gör minsta ansträngning för att utveckla vad de har för personalpolitik är tragiskt. Är arbetsvillkoren så oviktiga för de övriga nomineringsgrupperna som ställer upp i kyrkovalet?

Föräldraförsäkringen måste individualiseras

barsal

Vem kunde ana att det skulle vara så svårt att ta på sig en bärsjal? Det är ju ett flera meters långt tyg som inte är lätt att handskas med. Jag har tillbringat hela dagen med att slåss mot en bärsjal som jag precis har köpt, men jag tror att jag har fått kläm på det nu. Jag har även försökt att göra på olika sätt, men alla är väl inte lika funktionella. Om ca ett par månader föds min pojke, så jag har i alla fall 2 månader på mig att öva och behärska det hela. Till min hjälp har jag massa youtubeklipp som visar hur man gör, men det är nog övning som saknas.

Det här med att bli förälder kräver en hel del förberedelse. Skaffa barnvagn, spjälsäng, gå på föräldrakurs, planera ledigheten mm. När det gäller föräldraledigheten, blir det att dela lika, och det är precis det jag tänkt blogga om idag. Såväl på LO-kongressen som på socialdemokraternas kongress, drev vi igenom linjen att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Det ska inte gå att överlåta de egna föräldradagarna till den andra föräldern. Det här vet jag är en linje som många inte uppskattar, men den är nödvändig för att lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den omfattning som behövs.

inkomstskillnaderscbEnligt Medlingsinstitutet tjänar kvinnor i genomsnitt 88% av vad män tjänar i snitt och nästan hälften av den mellanskillnaden kan inte ens förklaras av skillnader i utbildning, arbetstid, ålder, sektor eller yrke. Det är även känt att lönegapet mellan könen är minimalt vid 20års åldern, men ökar helt plötsligt lavinartat i den ålder då folk skaffar barn, för att sedan stagnera vid en hög nivå resten av livet. Vad som sker är att arbetsgivare tillämpar statistisk diskriminering:

Kvinnor tar ut ca 71,8% av alla dagar med föräldrapenning och vård av sjukt barn, vilket gör att arbetsgivare har en tendens att satsa mer på männen i form av kompetensutv., löneutv. mm, då de räknar kallt med att kvinnor rent statiskt kommer att vara längre tid borta från jobbet. Ska vi lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den takt som behövs, så kan inte föräldraförsäkringen nyttjas så ojämställt som det sker idag. Männen tar ju i snitt endast ut 28,2% av dagarna!

Jag kan förstå att en del familjer anser sig förlora mindre om den som tjänar minst tar ut störst andel föräldradagar, men i längden är just detta en av de faktorer som håller tillbaka löneutvecklingen i kvinnodominerade yrken. Vill vi ha ett jämställt arbetsliv, där folk blir lönesatt utifrån sina meriter och inte utifrån vad de råkar ha mellan benen, så måste vi ha en individualiserad föräldraförsäkring där dagarna inte går att överlåta… precis som det är med alla andra försäkringar.

Magdalena har fått en LO-häst

IMG_0909Igår har finansministern Magdalena Andersson fått det som de flesta av oss ngn gång under barndomen önskat oss av jultomten: en häst. Som tack för att hon gästade oss på LO-repskapet fick hon det som Kålle kallade för LO-häst, dvs en dalahäst som LO beställt av ett företag med kollektivavtal. Hon såg väldigt nöjd ut och jag kan förstå det. Det var nämligen en fin häst. Men ngt jag är ännu mer nöjd över är hennes besked om regeringens avsikt att satsa mer pengar på välfärden.

Från regeringshåll har det redan satsats 30 miljarder på välfärden, men det är för lite. Den gamla borgerliga regeringen sänkte skatterna med 140 miljarder – pengar som behövs till skola, vård ochomsorg. På de 8 åren som alliansen styrde landet, minskade antalet anställda inom offentlig sektor med 48’800 pers! Konselvensen blev stora arbetsmiljöproblem för Kommunals medlemmar och en kass välfärd för medborgarna: längre vårdköer, för stora barngrupper i förskolan, hemtjänstpersonal som kör rally mm. Dessa försämringar återställs inte med bara 30 miljarder. Att mer resurser ska satsas på välfärd är därför ett välkommet besked från Magdalena.

IMG_0853Kålle nämnde vikten av att stsa på kobbskapande, då fler jobb ger större skatteintäkter som sen kan investeras i välfärd. På den fronten går det framåt. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen är den högsta sedan 1992. Regeringen investerar i infrasruktur och bostadsbyggande samt skapar fler åtgärder för att rusta dem som står längst från arbetsmarknaden för att de ska kunna få jobb. Men det är inte ba’ viktigt med jobb. Det ska också va’ bra jobb, och på den fronten går det en skarp skiljelinje mellan arbetarrörelsen och de borgerliga partierna. Medan borgarna vill sänka arbetslösheten genom lönesänkningar för invandrare, har socialdemokraterna ställt sig bakom LO:s förslag på ökad anställningstrygghet:

Det ska krävas objektiva skäl om arbetsgivaren ska anställa på visstid istället för fastanställning (ava avskaffas) och lagen om anställningsskydd ska inte bara skydda arbetstagarens anställning utan även arbetstagarens sysselsättningsgrad. En arbetsgivaren ska inte kunna sänka en arbetstagarens sysselsättningsgrad utan hänsyn till vare sig uppsägningstider eller turordning vid arbetsbrist. För att få igenom detta krävs dock att socialdemokraterna vinner valet 2018 eftersom borgarna tillsammans med SD har majoritet i riksdagen för att blockera dessa förslag. Däremot har regeringen lyckats få igenom att facket ska kunna vidta stridsåtgärder för att kräva svenska kollektivavtal. Ingen i Sverige ska behöva jobba under arbetsvillkor från låglöneländer oavsett var företaget kommer ifrån. Regeringen har också förbättrat a-kassan och deltidsarbetslösa kan numera stämpla i 60 veckor precis som alla andra utan att tvingas tacka nej till deltidsjobb.

Överlag går det alltså i rätt riktning. Finansministern ska ha cred. Hon har gjort sig förtjänt av sin LO-häst. Däremot så finns det mkt kvar att göra. Hon har lyckats vända det underskott borgarna hade lämnat till ett överskott. Det går bra för statsfinanserna! Men nu är det dags att skörda. Glesbygden avfolkas, vårdköerna är långa, landstingen skär ner och kommunerna har svår att bedriva en fungerande barn- och äldreomsorg, liksom en fungernande funktionshinderomsorg. Verksamheterna är fortfarande underbemannade. Mer resurser har satsats och ännu mer ska satsas. Riktningen är därför den rätta, men takten måste öka. Nu när Magdalena fått en häst, hoppas jag att regeringen ser till att öka satsningarna på välfärdssektorn i galopperande fart, för snart är det val igen.

Kommunens personalavdelning har för stort inflytande. Lägg ner personalutskottet!

IMG_0906Igår träffade jag kommunens båda socialdemokratiska kommunalråd Hans Lindberg och Margareta Rönngren för att diskutera kommunens organisation och hur den påverkar Kommunal Umeås medlemmar. Förra gången vi träffade Hans Lindberg pratade vi budget och från Kommunals sida var vi tydliga med att välfärdsnämnderna behöver utökade resurser. Igår hade vi också ett tydligt budskap till kommunledningen och det är att personalavdelningen inte alls fungerar.

I samband med att personalutskottet bildades, hamnade allt för mycket makt hos personalavdelningen och personaldirektören.. en makt som har missbrukats och som i ett flertal fall lett till att personalavdelningen tagit sig friheten att själva välja vilka politiska beslut de ska och inte ska följa. Politiska beslut som Kommunal Umeå lobbat för och fått med sig den politiska majoriteten för, har personalavdelningen många gånger tagit sig rätten att ompröva. Redan i fjol påpekade vi detta:

– Beslutet att kommunen skulle teckna ett lokalt avtal med de fackliga organisationerna om regler för föräldraledighet som gör att även kommunanställda ska få söka föräldraledigt 2 månader innan ledighetens början – precis som anställda hos alla andra arbetsgivare – fick tas flera gånger av personalutskottet innan personalavdelningen gick med på att verkställa det. Istället för att följa beslutet på en gång, kom pesonalavdelningen med förslag om att riva det tidigare tagna beslutet.

– Beslutet att teckna ett avtal med de fackliga organisationerna som ger visstidsanställda rätt till fastanställning efter att de varit anställda i 2 år sammanlagt, motarbetades också av personalavdelningen. Vi fick sitta i förhandlingar med personalavdelningen i 6 månader innan avtalet blev färdigt, eftersom personalavdelningen inte ville gå med på att skriva avtal på det som personalutskottet hade tagit beslut på.

– Det krävdes att Kommunal Umeå gick ut i media för att personalfunktionen skulle börja verkställa personalutskottets beslut om att det ska krävas motivering för att arbetsgivaren ska anställa folk på tidsbegränsade anställningar (istället för fastanställningar). Fyra månader gick innan det verkställdes.

Det mest extrema exemplet var dock när personaldirektören trots kritik från de fackliga organisationerna och uppmaningar från personalutskottets ordförande att inte anlita konferensanläggningar som saknade kollektivavtal, gjorde precis detta. Personaltutskottet har visat en oförmåga att kunna styra personalavdelningen och se till att den agerar i enlighet med den politik som kommunen styrs av, och det blir ofta politiska beslut som Kommunal Umeås medlemmar gynnas av som personalavdelningen motarbetar. Frågan är dock om personalutskottet överhuvudtaget ska vara kvar.

Det finns också fler problem med nuvarande kommunorganisation. En bra personalpolitik kräver att resurser satsas på personal. Bra personalpolitiska beslut kräver bra verksamhetsbeslut. Personalutskottet kan fatta vilka bra beslut det än vill, men personalens arbetsvillkor påverkas i mångt och mycket av vilka beslut som nämnden i fråga tar gällande verksamheten. Idag är det så att den instansen som fattar de personalpolitiska besluten (personalutskottet) har inga pengar, medan de instanser som har pengarna (nämnderna) inte har mandat att fatta personalpolitiska beslut. Denna ordning fungerar inte alls. När nämndspolitiker tar upp personalfrågor vid sammanträden, är en del tjänstemän snabba med att påpeka att dessa frågor inte hör hemma där. Nuvarande ordning främjar ett tjänstemannastyre som inte är bra för demokratin och inte heller främjar goda relationer mellan fackliga organisationer och politiker. Det innebär minskat inflytande för de anställda.

Med personalutskottet ligger personalfrågorna centraliserade. Beslut tas i mångt och mycket långt från verksamheterna och kunskapen om hur förslagen kommer påverka de anställdas arbetsvillkor är därmed väldigt begränsade hos personalavdelningen. Det har lett till försämringar av våra medlemmars arbetsvillkor och i en del fall till beslut som kommunen fått dra tillbaka. Ett exempel är införandet av 4-veckors schema inom hela vård- och omsorg (utom personlig assistans). Från Kommunals sida sa vi att det här inte kommer att funka, men personalavdelningen lyssnade inte på oss. I efterhand visade det sig att denna modell inte alls funkade på väldigt många arbetsplatser och då fick arbetsgivaren dra tillbaka det. Så är det också med införandet av centralt schemastöd. Det funkar inte alls, men avsaknad av insyn i verksamheterna omöjliggör för arbetsgivaren att se det.

Sist men inte minst är personalutskottet problematiskt utifrån ett personaldemokratiskt perspektiv. Personalen har rätt till inflytande i politiska frågor via sina fackliga företrädare, som enligt kommunallagen har rätt att delta i nämndsöverläggningnarna. Även om de inte har rösträtt, så tjänar deras deltagande till att nämndspolitiker får chansen att lyssna på pesonalens åsikter. Personalutskottet är däremot ingen nämnd och personalen har därmed ingen rätt att via fackliga företrädare delta i överläggningarna. Det innebär att personalavdelningens tjänstemän kan lyfta sina synpunkter i personalfrågor framför politikerna i personalutskottet utan att stå oemotsagda. Vid flera tillfällen har det funnits felaktigheter i de underlag som pesonalavdelningen presenterat för politikerna i personalutskottet utan att det har funnits fackliga företrädare som kunnat påpeka det. Fackliga företrädare besitter ofta arbetsrättsliga kunskaper som matchar personalavdelningen, men som politikerna i personalutskottet går miste om då fackliga företrädare inte har rätt att delta. Denna möjlihet finns i nämnderna, men där fattas inte några personalpolitiska beslut längre. Tjänstemännens politiska inflytande har ökat med inrättandet av personalutskottet på bekostnad av personalens inflytande.

Från Kommunal Umeås sida var vi därför tydliga  med båda socialdemokratiska kommunalråden att personalutskottet spelat ut sin roll och att pesonalansvaret borde descentraliseras. Personalavdelningen har alltför stort inflytande och det är inte bra för främjandet av bra arbetsförhållanden. Lägg ner personalutskottet och ge nämnderna större inflytande i personalfrågor!

Ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet

IMG_0851Igår när jag var på gymmet, kom jag att tänka på vad Michaela Leo, en kamrat från Norrköping, skrev en gång: ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet: du blir inte stark av att bara sitta hemma, även om du betalar avgiften varje månad!

IMG_0852Det är klart att det är viktigt att vara med i facket. Ett passivt medlemskap är ju bättre än inget medlemskap alls. Fackets styrka ökar ju fler som väljer att gå med. Vilka löneökningar och andra förbättringar som facket får igenom i avtalsrörelser avgörs ju av hur många medlemmar som facket kan ta ut i strejk – eller andra stridsåtgärder för den delen – för att få arbetsgivarorganisationen att gå med på våra krav. En hög facklig anslutningsgrad är därför en förutsättning för att upprätthålla bra och rimliga löner på arbetsmarknaden. Detta har ju det privata näringslivet fattat, och de använder sitt politiska inflytande för att motverka det. Bland det första som den gamla borgerliga regeringen gjorde när den kom till makten 2016 var att – på beställning av näringslivet – göra det dyrare att vara med i facket genom att avskaffa skattereduktionen för fackligt medlemskap. Även a-kassan utsattes för angrepp. Avgiften höjdes genom att skattereduktionen togs bort och genom införandet av arbetslöshetsavgiften. A-kasseersättningen sänktes och det blev svårare att kvalificera sig för ersättning. Resultatet blev ett rejält medlemstapp. På bara två år lämnade 245000 medlemmar facket och organisationsgraden gick från 77% 2006 till 71% 2008.

IMG_0853Nuvarande socialdemokratiska regering har avskaffat flera av de försämringar som borgarna genomförde. Men fortfarande återstår att återinföra skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa. Varför ska inte arbetarna ha ngn skattereduktion för medlemskap i fack och a-kassa, när arbetsgivarna får skattereduktion på medlemskap i arbetsgivarorganisation? Ska arbetsgivarna ha billigare avgift till arbetsgivarorganisation genom skattereduktion, så ska även arbetstagarna ha billigare medlemsavgift till arbetstagarorganisation genom skattereduktion. På detta sätt bidrar staten till en hög facklig anslutningsgrad som leder till en bättre löneutveckling i samhället och därmed högre skatteintäkter till kommuner och landsting: mer pengar till skola, vård och omsorg helt enkelt. Alla tjänar på det: såväl arbetarna som samhället. Vi ska inte ha ett skattesystem som är utformat efter arbetsgivarorganistionernas intressen!

Frågan var uppe på socialdemokraternas kongress förra veckan och facken fick igenom att partiet ska driva linjen att skattereduktion för fack- och a-kasseavgiften ska återinföras. Men detta är ju bara halva arbetet. Vi kan få igenom vilka beslut vi än vill i partiet, men så länge inte partiet kan bilda majoritet i riksdagen så tjänar inte detta till nånting. Valet måste vinnas för att desssa beslut ska bli verklighet. Som sagt är facket som ett gym: ingen blir stark av att enbart sitta hemma och betala medlemsavgiften. Att ha väldigt många medlemmar som betalar sin medlemsavgift är viktigt, men sen måste de också ut till valurnorna och se till att vinna valet.

Svar till AcadeMedia

IMG_0847Ni som följer mig på fb har nog sett att jag fick ett brev från företaget Hermods/Academedia 2 dagar före socialdemokraternas partikongress med en uppmaning att bidra till att stoppa välfärdsutredningens förslag att begränsa vinstuttagen inom den privata välfärdssektorn. Idag har jag mejlat ett svar till företaget, som jag även publicerar på min blogg:

 
Till: Christer.hammar@academedia.se

Hej!

Förra veckan fick jag ett brev från er med anledning av att jag hade valts till ombud till Socialdemokraternas kongress i Göteborg. I brevet skriver ni att välfärdsutredningens förslag riskerar att göra det svårare för er att bedriva er verksamhet och bidra till det livslånga lärandet. Jag vill börja med att tacka för brevet. Men ju mer jag funderar på det, desto fler likheter hittar jag mellan er och fabeln om hunden och köttstycket.

Hermods AB är en del av AcadeMedia, som beskrivs på er hemsida som Skandinaviens ledande utbildningsföretag. Det är samma bolag som figurerat på nyheterna för ett par veckor sen för att ha beslutat att lägga ner Plusgymnasiet i Malmö. Anledningen till nedläggningen är ”att intresset för skolan minskat bland sökande gymnasieelever och att det på så sätt inte gynnar skolans verksamhet.” Beslutet tas trots att bolaget gjorde vinster på 319 miljoner i fjol!!! Att de har råd att behålla skolan är därmed inget som påverkar beslutet, som enbart är grundat på det faktum att skolan inte anses vara lönsam utifrån vinsintresset.

Välfärdsutredningen föreslår att företag verksamma inom skola, vård och omsorg ska ha ett vinsttak på 7%, vilket är den genomsnittliga vinsten för tjänsteföretag. Idag gör välfärdsföretag vinster på 14%, vilket är dubbelt så högt. När ni skriver till mig att välfärdsutredningens förslag kommer göra det svårare för er att bidra till det livslånga lärandet, menar ni då att ni inte kan bedriva verksamhet om ni inte får göra mer vinst än 7%? Varför kan alla andra tjänsteföretag göra det men inte ni?

AcadeMedia var närvarande på socialdemokraternas kongress med en egen monter bemannad med personal som lobbade mot välfärdsutredningen utanför kongressalen. Företagets verksamhet finansieras av skattepengar, som betalas ut till företaget i syfte att ni ska bedriva utbidlning. Vi har inte betalat skatt för att ni ska använda dem till politisk lobbyverksamhet. Inte heller till marknadsföring. Och definitivt inte till att betala ut vinster på 319 miljoner till aktieägare.

Jag har svårt att se hur ni inte kan bedriva verksamhet med 7% i vinst. Ur det perspektivet är välfärdsutredningens förslag generösa, då det forarande tillåter er att ta ut vinster på skattepengar – vinster som dessutom ligger i nivå med resten av tjänstesektorn. Men detta räcker inte för er, utan ni vill ha mer.

Bakgrunden till att vinster i välfärdssektorn är på tapeten är de oerhört stora problemen som det orsakat. Vi vill inte längre veta av skolor som sätts i konkurs trots miljonbeloppvinster. Hade inte skolbolagen satt detta i systematik, hade inte den här diskussionen varit aktuell. Men det är ni själva som har orsakat problemet genom detta agerande. Ni är bara alltför blinda för att se det. Låt mig påminna om hur det gick för hunden i fabeln om hunden och köttstycket: genom att gapa efter för mycket, så förlorade den hela stycket.

Välfärdsutredningen som sådan behandlades inte på kongressen. Istället valde socialdemokraterna att gå längre: vi ställde oss bakom kravet att vinstjakten inom skola, vård och omsorg ska stoppas. Det blev ett enhälligt beslut.

//Alejandro Caviedes