Jag är ingen kulturgubbe, men…

minimusDet var länge sen jag bloggade senast. En hel del har hänt sen dess. Bl a har det varit påsk, och medan frun byggde en vägg hemma hela påskhelgen och satte upp en dörr, så tog jag med mig pojken till Västerbottens museum och hade väldigt roligt.

Jag har aldrig hängt så mkt på museer och teatrar som sen jag fick barn. Jag är ingen kulturgubbe. För några år sen blev jag bjuden på opera och det var bland det värsta jag varit med om. Men jag hade inte kunnat klara mig levande under föräldraledigheten utan Norrlandsoperan, Västerbottens museum och Bildmuseet. Öppna förskolan i all ära, men den har begränsade öppettider, och lekparker kan man inte använda vintertid. Och då är jag jävligt tacksamt över att vi har gratis kulturinstitutioner som bedriver så mkt verksamhet riktat till barn.  Man kan inte vara hemma instängd med en 1-åring i flera månader utan att båda blir galna på varann.

Jag har varit på sångaktiviteter, teater, dans, målning, lekrum, you name it. Och allt har varit antingen gratis eller väldigt billigt. Kontrasten är stark till min egen uppväxt i Colombia, där man inte har några skattefinansierade kulturinstitutioner. Lekparker kunde jag leka i som liten, men allt annat kostade. Bara att ta sig in på ett museum kostade.

När vi pratar om Sverige som ett välfärdsland med bra förutsättningar att vara förälder i och goda levnadsvillkor för barn at växa i, tänker vi ofta på föräldraförsäkringen, skattefinansierad barnomsorg, mödrahälsovård och sånt. Men sällan på att tillgång till kultur och en meningsfull fritid för alla (och inte bara för dem som har råd) är minst lika viktigt. En del t.o.m. ifrågasätter denna rättighet och målar upp den som ngn slags lyx som står i vägen för välfärden. Ta sverigedemokraterna som exempel, som i Norran framställer Norrlandsoperan som ”en lyxsatsning som politiker gör för sin egen prestige”. Vidare skriver de att:

Vi ser gärna att flera av de befintliga kulturverksamheterna blir mer självfinansierade. Varför ska majoriteten av medborgarna bekosta nöjen för en förhållandevis liten klick operaintresserade?

I sann populistisk anda, ställer de vård mot kultur, för att ge sken av att vara några ”underdogs” som vill ta medel från en elit för att ge till välfärden. Men har de ens kollat vad Norrlandsoperan har för verksamhet? Bara 15% utgörs av opera. Resten är musik, dans och konst, som dessutom sker i hela länet. Likaså med Västerbottens teater, Skogsmuseet i Lycksele, Västerbottens Museum och Skellefteåmuseum, som Region Västerbotten är delägare i, och som därför bedriver verksamhet i hela länet och inte bara där de har sitt säte. De bidrar till en meningsfull fritid rik på föreningsliv, kultur- och fritidsaktiviteter, men än viktigare har de barn och unga som prioriterad målgrupp i sitt uppdrag.

kostnader2Och vad kostar kalaset? När kostnader redovisas så ingår de i ”regional utveckling”, som totalt uppgår till 2%. Så inte ens 2%!! Att då låta Norrlandsoperan och andra kulturverksamheter bli mer självfinansierade frigör alltså inte medel som kan användas till vård. Men däremot skulle det innebära att folk då måste betala för alla de aktiviteter som idag är gratis eller väldigt billiga, och då är det precis bara denna ”förhållandevis lilla klick” som SD pratar om som kommer kunna ha råd att delta, men inte vanligt folk, och definitivt inte barnen till låginkomsttagare. Ska kultur vara ngt som enbart samhällets ekonomiska elit ska ha rätt till? Och ska enbart barn till höginkomsttagare kunna delta på de här aktiviteterna?

Sverigedemokrater kan vara mkt. Men några förkämpar för folket i kampen mot eliten är de definitivt inte. Snarare står de för en politik som slår på dem som redan ligger.

25 sätt att söva en bebis som borde få en moderat att tänka om

cunaFör en månad sedan ställde jag frågan på facebook hur man kan söva en bebis utan att vagga den och fick 25 olika tips till svar. Jag har sällan haft problem med att söva mitt barn. Jag vet när han är trött, och då är det bara att vagga honom till sömns. Han tittar på mig supernöjd tills han inte längre kan hålla ögonen öppna och innan man vet ordet av så har han somnat. Effektivt, va?

Problemet är att det inte håller i längden. Just nu funkar det, men pojken blir tyngre och tyngre, och mina armar börjar göra ont. Jag har därför börjat testa andra sätt att söva honom, men de funkar inte lika bra. De tar längre tid och det blir ofta bråk. Det lär väl ta tid innan han lyckas vänja sig att somna på andra sätt. Men innan vi är i mål, är det alltid frestande att ta en genväg. Jag tänker alltid att just bara den här gången ska jag vagga honom och sen imorgon får jag försöka igen utan att vagga. Tyvärr tänker jag detta varje natt.. det säger sig själv att det inte är hållbart. Man skjuter på det oundvikliga. Lite grann som moderaterna gör med miljön:

fot2Enligt Världsnaturfonden finns Sverige bland de 10 länder med störst ekologiskt fotavtryck per person. Skulle alla länder ha samma ekologiska fotavtryck som Sverige, skulle vi behövt 4,2 jordklot! Redan när jag växte upp på 90-talet pratades det om behovet av att ställa om. Och även om det skett framgångar så har vi inte kommit så nära målet. Ta t ex flygindustrin. ”De internationella flygresorna har ökat med 130 procent mellan 1990 och 2014”. I Sverige är antalet sådana resor per capita över 60 procent fler idag jämfört med början av 90-talet. I ljuset av detta har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fräckheten att säga att ”i Sverige ska vi inte flyga mindre – vi ska flyga mer!”.

Moderaternas miljöpolitik känns alltmer verklighetsfrånvänd. Vi har precis bevittnad en världsomfattande hetta som orsakat flera skogsbränder i Sverige samt torka som krävt akuta åtgärder. Även om man inte kan dra slutsatser om förändringar på lång sikt baserat på vädret ett enskilt år, så är den samlade forskningen ense om att den globala genomsnittstemperaturen stiger till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Oavsett om den världsomfattande hettan med tillhörande skogsbränder vi nyss bevittnat utgör en tillfällighet eller ej, så ligger den i linje med vad vi kan förvänta oss av växthuseffekten och utgör därmed en påtaglig påminnelse om att  vi är i akut behov av en omställning. Mitt i det här, går moderaternas valrörelse ut på att förespråka sänkt bensin- och dieselskatt samt slopandet av flygskatte! På fullaste allvar tror de det vara realistiskt att flyga mer och ändå minska utsläppen genom att ställa om till biobränsle. Faktum är att även om en omställning till biobränsle är viktig, så kommer den inte att räcka, varken för Sverige eller världen. Om flygresandet fortsätter att öka i samma takt, så ”kommer klimatpåverkan att vara lika stor som nu även om flygbränsle ersatts med biobränsle.

Vi behöver givetvis fortsätta trycka på internationellt för en mer ambitiös klimatpolitik, men det kommer vi inte att lyckas med om vi inte själva föregår med gott exempel. Den socialdemokratiskt ledda regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland ligger helt i linje med detta.

Genom att måla ut regeringens miljöpolitik som norrlandsfientlig, tappar moderaterna all trovärdighet. Men genom att utmåla medierapporteringen kring miljöproblematiken som ett konspiratoriskt försök från journalistkårens sida att gynna Miljöpartiet i det stundande valet, så har Edward Riedl (m) med flera moderata politiker sänkt sig till Donald Trumps nivå. Vem skulle tro att ett etablerat parti som moderaterna skulle ha klimatförnekare bland sina toppnamn?

I likhet med när jag väljer att ”bara den här natten” vagga barnet, så skjuter moderaterna på det oundvikliga genom deras avsaknad av en trovärdig miljöpolitik. Den smärta jag börjar känna i armarna utgör dock en ständig påminnelse om att jag måste ta mig i kragen och vänja pojken att somna på ett annat sätt – hur mkt skrik och gråt det än kan leda till i början. Jag får helt enkelt ta den konflikten. Men för moderaternas del så utgör inte ens skogsbränder och masslakt av boskap till följd av torka tillräckligt starka signaler för att få dem att stanna till och inse att ngt måste göras. En moderat valseger kommer innebära att vi tappar 4 år i våra ansträngningar att få till en bra miljöpolitik som kan leda oss till en hållbar utveckling.

Nu ska jag gå och söva pojken och den här gången ska jag inte vagga honom.

Minnen från s-kongressen

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Västerbotten får 78 miljoner till satsningar inom hälso- och sjukvård

landstingsrumpanDen här veckan har inletts med positiva nyheter. I söndags såg jag att landstingen och regionerna kommer att få tre miljarder av regeringen för satsningar som ska gå till att öka personalbemanningen inom hälso- och sjukvården. För Västerbottens del innebär det 78 miljoner.

För ingen är det en hemlighet att Västerbottens läns landsting har problem med långa väntetider. Även om vårt landsting har verksamheter som utmärker sig, som NUS som för tredje gången utsetts av Dagens Medicins till Sveriges bästa universitetssjukhus, så finns det en del problem. Landstinget har en del att jobba med för att säkerställa personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön. Precis som inom många andra landsting, är flera verksamheter underbemannade och/eller har svårt att få tag på den personal som behövs.

De pengar som delas ut räcker givetvis inte för att lösa alla problem, men jag måste säga att det är en himla skillnad gentemot den förra regeringen, som sket fullständigt i att ta något som helst ansvar i frågan. Statsbidragen till kommuner och landsting minskade i relativa tal för att kunna finansiera skattesänkningar på 140 miljarder, och det är klart att detta har påverkat: under perioden 2006 till 2013 (då borgarna innehade regeringsmakten), sjönk sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 48’800 personer. År 2013 gjorde alltså personalen inom offentlig sektor exakt samma jobb som 2006 fast de delade på arbetsbördan med 48’800 färre arbetskamrater. Inte undra på att offentligt anställda de senaste åren känt att arbetsmiljön blivit stressigare.

Till skillnad från den borgerliga regeringen, har nuvarande regering satsat en hel del resurser på välfärden. På bara två år (från 2014 då den socialdemokratiskt ledda regeringen tillträdde till 2016) ökade sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 61’200 personer, vilket är alltså fler än antalet anställde som förlorade jobbet inom offentlig sektor under 8 år av borgerligt styre. Det räcker tyvärr inte. Hela välfärdssektorn har fortfarande stora utmaningar. Därför känns det som ett slag i ansiktet på alla välfärdsarbetare som arbetar under stressiga förhållanden när moderaterna går ut igen med ett budgetförslag innebärande skattesänkningar på ytterligare 28 miljarder. Höjden av hyckleri är det dessutom när de i sitt budgetförslag framställer det som en satsning för att minska vårdköerna. Ska väntetiderna minska, så måste landstingen och regionerna få mer resurser och då kan man inte fortsätta att sänka skatterna på det viset.

De tre miljarderna från den socialdemokratiskt ledda regeringen till landsting och regioner välkomnas! De behövs!

Magdalena har fått en LO-häst

IMG_0909Igår har finansministern Magdalena Andersson fått det som de flesta av oss ngn gång under barndomen önskat oss av jultomten: en häst. Som tack för att hon gästade oss på LO-repskapet fick hon det som Kålle kallade för LO-häst, dvs en dalahäst som LO beställt av ett företag med kollektivavtal. Hon såg väldigt nöjd ut och jag kan förstå det. Det var nämligen en fin häst. Men ngt jag är ännu mer nöjd över är hennes besked om regeringens avsikt att satsa mer pengar på välfärden.

Från regeringshåll har det redan satsats 30 miljarder på välfärden, men det är för lite. Den gamla borgerliga regeringen sänkte skatterna med 140 miljarder – pengar som behövs till skola, vård ochomsorg. På de 8 åren som alliansen styrde landet, minskade antalet anställda inom offentlig sektor med 48’800 pers! Konselvensen blev stora arbetsmiljöproblem för Kommunals medlemmar och en kass välfärd för medborgarna: längre vårdköer, för stora barngrupper i förskolan, hemtjänstpersonal som kör rally mm. Dessa försämringar återställs inte med bara 30 miljarder. Att mer resurser ska satsas på välfärd är därför ett välkommet besked från Magdalena.

IMG_0853Kålle nämnde vikten av att stsa på kobbskapande, då fler jobb ger större skatteintäkter som sen kan investeras i välfärd. På den fronten går det framåt. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen är den högsta sedan 1992. Regeringen investerar i infrasruktur och bostadsbyggande samt skapar fler åtgärder för att rusta dem som står längst från arbetsmarknaden för att de ska kunna få jobb. Men det är inte ba’ viktigt med jobb. Det ska också va’ bra jobb, och på den fronten går det en skarp skiljelinje mellan arbetarrörelsen och de borgerliga partierna. Medan borgarna vill sänka arbetslösheten genom lönesänkningar för invandrare, har socialdemokraterna ställt sig bakom LO:s förslag på ökad anställningstrygghet:

Det ska krävas objektiva skäl om arbetsgivaren ska anställa på visstid istället för fastanställning (ava avskaffas) och lagen om anställningsskydd ska inte bara skydda arbetstagarens anställning utan även arbetstagarens sysselsättningsgrad. En arbetsgivaren ska inte kunna sänka en arbetstagarens sysselsättningsgrad utan hänsyn till vare sig uppsägningstider eller turordning vid arbetsbrist. För att få igenom detta krävs dock att socialdemokraterna vinner valet 2018 eftersom borgarna tillsammans med SD har majoritet i riksdagen för att blockera dessa förslag. Däremot har regeringen lyckats få igenom att facket ska kunna vidta stridsåtgärder för att kräva svenska kollektivavtal. Ingen i Sverige ska behöva jobba under arbetsvillkor från låglöneländer oavsett var företaget kommer ifrån. Regeringen har också förbättrat a-kassan och deltidsarbetslösa kan numera stämpla i 60 veckor precis som alla andra utan att tvingas tacka nej till deltidsjobb.

Överlag går det alltså i rätt riktning. Finansministern ska ha cred. Hon har gjort sig förtjänt av sin LO-häst. Däremot så finns det mkt kvar att göra. Hon har lyckats vända det underskott borgarna hade lämnat till ett överskott. Det går bra för statsfinanserna! Men nu är det dags att skörda. Glesbygden avfolkas, vårdköerna är långa, landstingen skär ner och kommunerna har svår att bedriva en fungerande barn- och äldreomsorg, liksom en fungernande funktionshinderomsorg. Verksamheterna är fortfarande underbemannade. Mer resurser har satsats och ännu mer ska satsas. Riktningen är därför den rätta, men takten måste öka. Nu när Magdalena fått en häst, hoppas jag att regeringen ser till att öka satsningarna på välfärdssektorn i galopperande fart, för snart är det val igen.

Ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet

IMG_0851Igår när jag var på gymmet, kom jag att tänka på vad Michaela Leo, en kamrat från Norrköping, skrev en gång: ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet: du blir inte stark av att bara sitta hemma, även om du betalar avgiften varje månad!

IMG_0852Det är klart att det är viktigt att vara med i facket. Ett passivt medlemskap är ju bättre än inget medlemskap alls. Fackets styrka ökar ju fler som väljer att gå med. Vilka löneökningar och andra förbättringar som facket får igenom i avtalsrörelser avgörs ju av hur många medlemmar som facket kan ta ut i strejk – eller andra stridsåtgärder för den delen – för att få arbetsgivarorganisationen att gå med på våra krav. En hög facklig anslutningsgrad är därför en förutsättning för att upprätthålla bra och rimliga löner på arbetsmarknaden. Detta har ju det privata näringslivet fattat, och de använder sitt politiska inflytande för att motverka det. Bland det första som den gamla borgerliga regeringen gjorde när den kom till makten 2016 var att – på beställning av näringslivet – göra det dyrare att vara med i facket genom att avskaffa skattereduktionen för fackligt medlemskap. Även a-kassan utsattes för angrepp. Avgiften höjdes genom att skattereduktionen togs bort och genom införandet av arbetslöshetsavgiften. A-kasseersättningen sänktes och det blev svårare att kvalificera sig för ersättning. Resultatet blev ett rejält medlemstapp. På bara två år lämnade 245000 medlemmar facket och organisationsgraden gick från 77% 2006 till 71% 2008.

IMG_0853Nuvarande socialdemokratiska regering har avskaffat flera av de försämringar som borgarna genomförde. Men fortfarande återstår att återinföra skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa. Varför ska inte arbetarna ha ngn skattereduktion för medlemskap i fack och a-kassa, när arbetsgivarna får skattereduktion på medlemskap i arbetsgivarorganisation? Ska arbetsgivarna ha billigare avgift till arbetsgivarorganisation genom skattereduktion, så ska även arbetstagarna ha billigare medlemsavgift till arbetstagarorganisation genom skattereduktion. På detta sätt bidrar staten till en hög facklig anslutningsgrad som leder till en bättre löneutveckling i samhället och därmed högre skatteintäkter till kommuner och landsting: mer pengar till skola, vård och omsorg helt enkelt. Alla tjänar på det: såväl arbetarna som samhället. Vi ska inte ha ett skattesystem som är utformat efter arbetsgivarorganistionernas intressen!

Frågan var uppe på socialdemokraternas kongress förra veckan och facken fick igenom att partiet ska driva linjen att skattereduktion för fack- och a-kasseavgiften ska återinföras. Men detta är ju bara halva arbetet. Vi kan få igenom vilka beslut vi än vill i partiet, men så länge inte partiet kan bilda majoritet i riksdagen så tjänar inte detta till nånting. Valet måste vinnas för att desssa beslut ska bli verklighet. Som sagt är facket som ett gym: ingen blir stark av att enbart sitta hemma och betala medlemsavgiften. Att ha väldigt många medlemmar som betalar sin medlemsavgift är viktigt, men sen måste de också ut till valurnorna och se till att vinna valet.

Svar till AcadeMedia

IMG_0847Ni som följer mig på fb har nog sett att jag fick ett brev från företaget Hermods/Academedia 2 dagar före socialdemokraternas partikongress med en uppmaning att bidra till att stoppa välfärdsutredningens förslag att begränsa vinstuttagen inom den privata välfärdssektorn. Idag har jag mejlat ett svar till företaget, som jag även publicerar på min blogg:

 
Till: Christer.hammar@academedia.se

Hej!

Förra veckan fick jag ett brev från er med anledning av att jag hade valts till ombud till Socialdemokraternas kongress i Göteborg. I brevet skriver ni att välfärdsutredningens förslag riskerar att göra det svårare för er att bedriva er verksamhet och bidra till det livslånga lärandet. Jag vill börja med att tacka för brevet. Men ju mer jag funderar på det, desto fler likheter hittar jag mellan er och fabeln om hunden och köttstycket.

Hermods AB är en del av AcadeMedia, som beskrivs på er hemsida som Skandinaviens ledande utbildningsföretag. Det är samma bolag som figurerat på nyheterna för ett par veckor sen för att ha beslutat att lägga ner Plusgymnasiet i Malmö. Anledningen till nedläggningen är ”att intresset för skolan minskat bland sökande gymnasieelever och att det på så sätt inte gynnar skolans verksamhet.” Beslutet tas trots att bolaget gjorde vinster på 319 miljoner i fjol!!! Att de har råd att behålla skolan är därmed inget som påverkar beslutet, som enbart är grundat på det faktum att skolan inte anses vara lönsam utifrån vinsintresset.

Välfärdsutredningen föreslår att företag verksamma inom skola, vård och omsorg ska ha ett vinsttak på 7%, vilket är den genomsnittliga vinsten för tjänsteföretag. Idag gör välfärdsföretag vinster på 14%, vilket är dubbelt så högt. När ni skriver till mig att välfärdsutredningens förslag kommer göra det svårare för er att bidra till det livslånga lärandet, menar ni då att ni inte kan bedriva verksamhet om ni inte får göra mer vinst än 7%? Varför kan alla andra tjänsteföretag göra det men inte ni?

AcadeMedia var närvarande på socialdemokraternas kongress med en egen monter bemannad med personal som lobbade mot välfärdsutredningen utanför kongressalen. Företagets verksamhet finansieras av skattepengar, som betalas ut till företaget i syfte att ni ska bedriva utbidlning. Vi har inte betalat skatt för att ni ska använda dem till politisk lobbyverksamhet. Inte heller till marknadsföring. Och definitivt inte till att betala ut vinster på 319 miljoner till aktieägare.

Jag har svårt att se hur ni inte kan bedriva verksamhet med 7% i vinst. Ur det perspektivet är välfärdsutredningens förslag generösa, då det forarande tillåter er att ta ut vinster på skattepengar – vinster som dessutom ligger i nivå med resten av tjänstesektorn. Men detta räcker inte för er, utan ni vill ha mer.

Bakgrunden till att vinster i välfärdssektorn är på tapeten är de oerhört stora problemen som det orsakat. Vi vill inte längre veta av skolor som sätts i konkurs trots miljonbeloppvinster. Hade inte skolbolagen satt detta i systematik, hade inte den här diskussionen varit aktuell. Men det är ni själva som har orsakat problemet genom detta agerande. Ni är bara alltför blinda för att se det. Låt mig påminna om hur det gick för hunden i fabeln om hunden och köttstycket: genom att gapa efter för mycket, så förlorade den hela stycket.

Välfärdsutredningen som sådan behandlades inte på kongressen. Istället valde socialdemokraterna att gå längre: vi ställde oss bakom kravet att vinstjakten inom skola, vård och omsorg ska stoppas. Det blev ett enhälligt beslut.

//Alejandro Caviedes

Att låta våra medlemmar betala för skattesänkningar är inte att ta ansvar

IMG_2362Äntligen har snön kommit till Umeå och den här gången är jag förberedd. I morse tog jag fram vinterjackan från förrådet och gjorde mig i ordning för att fara till jobbet. Gissa min förvåning när jag stoppar handen i jackfickan för att stoppa in nycklarna, och hittar en bajskorv där inne! Min fru hade tydligen fått för sig att hon ville jävlas med mig och stoppade därför in en låtsasbajskorv i jackfickan på min vinterjacka. Det var då tur att jag var hemma när jag tog ut den ur jackfickan och inte på möte med arbetsgivaren.

På tal om bajs så har jag lyssnat på fullmäktigedebatten i måndags och jag måste säga att jag aldrig tidigare hört någon snacka så mycket bullshit som Anders Ågren i samband med debatten om projektet om 6-timmars arbetsdag på boendet Sjöjungfrun. Man undrar hur en politiker av hans kaliber, som inte bara är gruppledare för ett parti (moderaterna), utan dessutom är kommunalråd, kan prata så mycket om ngt han vet så lite om. I och för sig var det inget nytt. I ett flertal insändare och blogginlägg, har han kallat arbetstidsförkortningen för oansvarigt. Han menar att Kommunals medlemmar har fått betalt för att inte jobba och anser att det är slöseri med skattepengar.

IMG_0548Argumenten är inte nya. Redan 1919 och 1923, röstade moderaterna nej till införandet av 8-timmars arbetsdag. De röstade även nej till införandet av 2 veckors semester 1938, till den tredje semesterveckan 1951 och till den fjärde semesterveckan 1963. På 60-talet var den genomsnittliga arbetsdagen på 8 timmar, men fortfarande jobbade man 6-dagars vecka. Det dröjde till 1970 innan beslut om 40-timmars arbetsvecka togs, och även då röstade moderaterna nej. När den 5te semesterveckan infördes 1976 röstade de också nej.

Varje gång en regering föreslagit att förkorta arbetstiden, antingen genom att minska arbetsveckans längd eller genom att öka antalet semesterdagar, har moderaterna ansett att det är att ”betala folk för att inte jobba” och har fördömt det som ”oansvarigt”. Att Ågren drar fram samma argument för att motsätta sig 6-timmars arbetsdag var därför väntat. När han då påpekar att projektet inte lett till minskad sjukfrånvaro, så är inte detta det egentliga skälet till varför han anser att försöket inte ska förlängas. Redan innan försöket sattes igång var moderaterna emot och röstade nej.

Logiken bakom Ågrens argument haltar kraftigt. Sjukfrånvaron har nämligen inte bara ökat på Sjöjugfrun, utan även på resten av vård och omsorgens verksamheter, där arbetstidens längd – till skillnad från på Sjöjungfrun – förblivit oförändrad. Det intressanta är därför inte vad sjuktalen på Sjöjungfrun ligger på idag i förhållande till vad de låg på före projektet, utan snarare vad de ligger på idag i förhållande till vad de hade legat på om försöket aldrig startats. För att kunna veta detta, måste Sjöjungfrun jämföras med en annan enhet med likartade förutsättningar, och det är därför universitetet gör en utvärdering. Om nu frågan vore enkel, så hade man väl inte behövt ta hjälp av universitetet för en utvärdering. Men allt detta är oväsentligt för Anders Ågren, som uppenbarligen tror sig kunna dra egna vetenskapliga slutsatser utan tillgång till de data som universitetet bearbetar. Som sagt: aldrig nånsin har jag hört en politiker av Anders Ågrens kaliber uttala sig så mycket om ngt hen vet så lite om.

Ågren uttalar sig väldigt mycket om ansvar, så låt oss prata lite om vad ansvar innebär. Dagens prognoser visar att kommunen får 70 miljoner mindre i skatteintäkter och 70 miljoner mindre i ersättning från staten för flyktingpolitiken. Det är alltså 140 miljoner mindre till välfärd. I ett sådant läge valde moderaterna att lägga fram ett budgetförslag i juni med förslag på skattesänkningar med 20 öre, vilket motsvarar 40 miljoner mindre till välfärd. Vem ska då betala dessa skattesänkningar? För att finansiera dessa föreslog moderaterna ramsänkningar för flera nämnder. För individ- och familjenämnden, som ansvarar för handikappomsorgen, föreslog de en nedskärning på 20 miljoner, bl a genom att privatisera personlig assistans. Det blir alltså våra medlemmar inom handikappomsorgen som får betala för dessa skattesänkningar genom sämre arbetsvillkor. Hur kan man garantera att de assistansberättigade får den omvårdnad de har rätt till?

imageEtt litet tips till dig, Anders, är att komma ner från den verklighetsfrånvända piedestal du står på och träffa vanligt folk. Det skulle göra dig gott att ngn gång lämna frimurarlogen för att komma och besöka Kommunals medlemmars arbetsplatser och prova på att följa ngn i personalen under arbetsdagen och se vilka arbetsvillkor de jobbar under, innan du uttalar dig om vad de får betalt och inte får betalt för. Vill du värna om vår gemensamt finansierade välfärd, så måste du vara beredd att betala skatt. Kommunals medlemmar jobbar inte ideellt. De ska ha betalt för vad de gör! Efter det kan du snacka om ansvar!

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.