Kategoriarkiv: skattepolitik

Ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet

av

IMG_0851Igår när jag var på gymmet, kom jag att tänka på vad Michaela Leo, en kamrat från Norrköping, skrev en gång: ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet: du blir inte stark av att bara sitta hemma, även om du betalar avgiften varje månad!

IMG_0852Det är klart att det är viktigt att vara med i facket. Ett passivt medlemskap är ju bättre än inget medlemskap alls. Fackets styrka ökar ju fler som väljer att gå med. Vilka löneökningar och andra förbättringar som facket får igenom i avtalsrörelser avgörs ju av hur många medlemmar som facket kan ta ut i strejk – eller andra stridsåtgärder för den delen – för att få arbetsgivarorganisationen att gå med på våra krav. En hög facklig anslutningsgrad är därför en förutsättning för att upprätthålla bra och rimliga löner på arbetsmarknaden. Detta har ju det privata näringslivet fattat, och de använder sitt politiska inflytande för att motverka det. Bland det första som den gamla borgerliga regeringen gjorde när den kom till makten 2016 var att – på beställning av näringslivet – göra det dyrare att vara med i facket genom att avskaffa skattereduktionen för fackligt medlemskap. Även a-kassan utsattes för angrepp. Avgiften höjdes genom att skattereduktionen togs bort och genom införandet av arbetslöshetsavgiften. A-kasseersättningen sänktes och det blev svårare att kvalificera sig för ersättning. Resultatet blev ett rejält medlemstapp. På bara två år lämnade 245000 medlemmar facket och organisationsgraden gick från 77% 2006 till 71% 2008.

IMG_0853Nuvarande socialdemokratiska regering har avskaffat flera av de försämringar som borgarna genomförde. Men fortfarande återstår att återinföra skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa. Varför ska inte arbetarna ha ngn skattereduktion för medlemskap i fack och a-kassa, när arbetsgivarna får skattereduktion på medlemskap i arbetsgivarorganisation? Ska arbetsgivarna ha billigare avgift till arbetsgivarorganisation genom skattereduktion, så ska även arbetstagarna ha billigare medlemsavgift till arbetstagarorganisation genom skattereduktion. På detta sätt bidrar staten till en hög facklig anslutningsgrad som leder till en bättre löneutveckling i samhället och därmed högre skatteintäkter till kommuner och landsting: mer pengar till skola, vård och omsorg helt enkelt. Alla tjänar på det: såväl arbetarna som samhället. Vi ska inte ha ett skattesystem som är utformat efter arbetsgivarorganistionernas intressen!

Frågan var uppe på socialdemokraternas kongress förra veckan och facken fick igenom att partiet ska driva linjen att skattereduktion för fack- och a-kasseavgiften ska återinföras. Men detta är ju bara halva arbetet. Vi kan få igenom vilka beslut vi än vill i partiet, men så länge inte partiet kan bilda majoritet i riksdagen så tjänar inte detta till nånting. Valet måste vinnas för att desssa beslut ska bli verklighet. Som sagt är facket som ett gym: ingen blir stark av att enbart sitta hemma och betala medlemsavgiften. Att ha väldigt många medlemmar som betalar sin medlemsavgift är viktigt, men sen måste de också ut till valurnorna och se till att vinna valet.

Svar till AcadeMedia

av

IMG_0847Ni som följer mig på fb har nog sett att jag fick ett brev från företaget Hermods/Academedia 2 dagar före socialdemokraternas partikongress med en uppmaning att bidra till att stoppa välfärdsutredningens förslag att begränsa vinstuttagen inom den privata välfärdssektorn. Idag har jag mejlat ett svar till företaget, som jag även publicerar på min blogg:

 
Till: [email protected]

Hej!

Förra veckan fick jag ett brev från er med anledning av att jag hade valts till ombud till Socialdemokraternas kongress i Göteborg. I brevet skriver ni att välfärdsutredningens förslag riskerar att göra det svårare för er att bedriva er verksamhet och bidra till det livslånga lärandet. Jag vill börja med att tacka för brevet. Men ju mer jag funderar på det, desto fler likheter hittar jag mellan er och fabeln om hunden och köttstycket.

Hermods AB är en del av AcadeMedia, som beskrivs på er hemsida som Skandinaviens ledande utbildningsföretag. Det är samma bolag som figurerat på nyheterna för ett par veckor sen för att ha beslutat att lägga ner Plusgymnasiet i Malmö. Anledningen till nedläggningen är ”att intresset för skolan minskat bland sökande gymnasieelever och att det på så sätt inte gynnar skolans verksamhet.” Beslutet tas trots att bolaget gjorde vinster på 319 miljoner i fjol!!! Att de har råd att behålla skolan är därmed inget som påverkar beslutet, som enbart är grundat på det faktum att skolan inte anses vara lönsam utifrån vinsintresset.

Välfärdsutredningen föreslår att företag verksamma inom skola, vård och omsorg ska ha ett vinsttak på 7%, vilket är den genomsnittliga vinsten för tjänsteföretag. Idag gör välfärdsföretag vinster på 14%, vilket är dubbelt så högt. När ni skriver till mig att välfärdsutredningens förslag kommer göra det svårare för er att bidra till det livslånga lärandet, menar ni då att ni inte kan bedriva verksamhet om ni inte får göra mer vinst än 7%? Varför kan alla andra tjänsteföretag göra det men inte ni?

AcadeMedia var närvarande på socialdemokraternas kongress med en egen monter bemannad med personal som lobbade mot välfärdsutredningen utanför kongressalen. Företagets verksamhet finansieras av skattepengar, som betalas ut till företaget i syfte att ni ska bedriva utbidlning. Vi har inte betalat skatt för att ni ska använda dem till politisk lobbyverksamhet. Inte heller till marknadsföring. Och definitivt inte till att betala ut vinster på 319 miljoner till aktieägare.

Jag har svårt att se hur ni inte kan bedriva verksamhet med 7% i vinst. Ur det perspektivet är välfärdsutredningens förslag generösa, då det forarande tillåter er att ta ut vinster på skattepengar – vinster som dessutom ligger i nivå med resten av tjänstesektorn. Men detta räcker inte för er, utan ni vill ha mer.

Bakgrunden till att vinster i välfärdssektorn är på tapeten är de oerhört stora problemen som det orsakat. Vi vill inte längre veta av skolor som sätts i konkurs trots miljonbeloppvinster. Hade inte skolbolagen satt detta i systematik, hade inte den här diskussionen varit aktuell. Men det är ni själva som har orsakat problemet genom detta agerande. Ni är bara alltför blinda för att se det. Låt mig påminna om hur det gick för hunden i fabeln om hunden och köttstycket: genom att gapa efter för mycket, så förlorade den hela stycket.

Välfärdsutredningen som sådan behandlades inte på kongressen. Istället valde socialdemokraterna att gå längre: vi ställde oss bakom kravet att vinstjakten inom skola, vård och omsorg ska stoppas. Det blev ett enhälligt beslut.

//Alejandro Caviedes

Att låta våra medlemmar betala för skattesänkningar är inte att ta ansvar

av

IMG_2362Äntligen har snön kommit till Umeå och den här gången är jag förberedd. I morse tog jag fram vinterjackan från förrådet och gjorde mig i ordning för att fara till jobbet. Gissa min förvåning när jag stoppar handen i jackfickan för att stoppa in nycklarna, och hittar en bajskorv där inne! Min fru hade tydligen fått för sig att hon ville jävlas med mig och stoppade därför in en låtsasbajskorv i jackfickan på min vinterjacka. Det var då tur att jag var hemma när jag tog ut den ur jackfickan och inte på möte med arbetsgivaren.

På tal om bajs så har jag lyssnat på fullmäktigedebatten i måndags och jag måste säga att jag aldrig tidigare hört någon snacka så mycket bullshit som Anders Ågren i samband med debatten om projektet om 6-timmars arbetsdag på boendet Sjöjungfrun. Man undrar hur en politiker av hans kaliber, som inte bara är gruppledare för ett parti (moderaterna), utan dessutom är kommunalråd, kan prata så mycket om ngt han vet så lite om. I och för sig var det inget nytt. I ett flertal insändare och blogginlägg, har han kallat arbetstidsförkortningen för oansvarigt. Han menar att Kommunals medlemmar har fått betalt för att inte jobba och anser att det är slöseri med skattepengar.

IMG_0548Argumenten är inte nya. Redan 1919 och 1923, röstade moderaterna nej till införandet av 8-timmars arbetsdag. De röstade även nej till införandet av 2 veckors semester 1938, till den tredje semesterveckan 1951 och till den fjärde semesterveckan 1963. På 60-talet var den genomsnittliga arbetsdagen på 8 timmar, men fortfarande jobbade man 6-dagars vecka. Det dröjde till 1970 innan beslut om 40-timmars arbetsvecka togs, och även då röstade moderaterna nej. När den 5te semesterveckan infördes 1976 röstade de också nej.

Varje gång en regering föreslagit att förkorta arbetstiden, antingen genom att minska arbetsveckans längd eller genom att öka antalet semesterdagar, har moderaterna ansett att det är att ”betala folk för att inte jobba” och har fördömt det som ”oansvarigt”. Att Ågren drar fram samma argument för att motsätta sig 6-timmars arbetsdag var därför väntat. När han då påpekar att projektet inte lett till minskad sjukfrånvaro, så är inte detta det egentliga skälet till varför han anser att försöket inte ska förlängas. Redan innan försöket sattes igång var moderaterna emot och röstade nej.

Logiken bakom Ågrens argument haltar kraftigt. Sjukfrånvaron har nämligen inte bara ökat på Sjöjugfrun, utan även på resten av vård och omsorgens verksamheter, där arbetstidens längd – till skillnad från på Sjöjungfrun – förblivit oförändrad. Det intressanta är därför inte vad sjuktalen på Sjöjungfrun ligger på idag i förhållande till vad de låg på före projektet, utan snarare vad de ligger på idag i förhållande till vad de hade legat på om försöket aldrig startats. För att kunna veta detta, måste Sjöjungfrun jämföras med en annan enhet med likartade förutsättningar, och det är därför universitetet gör en utvärdering. Om nu frågan vore enkel, så hade man väl inte behövt ta hjälp av universitetet för en utvärdering. Men allt detta är oväsentligt för Anders Ågren, som uppenbarligen tror sig kunna dra egna vetenskapliga slutsatser utan tillgång till de data som universitetet bearbetar. Som sagt: aldrig nånsin har jag hört en politiker av Anders Ågrens kaliber uttala sig så mycket om ngt hen vet så lite om.

Ågren uttalar sig väldigt mycket om ansvar, så låt oss prata lite om vad ansvar innebär. Dagens prognoser visar att kommunen får 70 miljoner mindre i skatteintäkter och 70 miljoner mindre i ersättning från staten för flyktingpolitiken. Det är alltså 140 miljoner mindre till välfärd. I ett sådant läge valde moderaterna att lägga fram ett budgetförslag i juni med förslag på skattesänkningar med 20 öre, vilket motsvarar 40 miljoner mindre till välfärd. Vem ska då betala dessa skattesänkningar? För att finansiera dessa föreslog moderaterna ramsänkningar för flera nämnder. För individ- och familjenämnden, som ansvarar för handikappomsorgen, föreslog de en nedskärning på 20 miljoner, bl a genom att privatisera personlig assistans. Det blir alltså våra medlemmar inom handikappomsorgen som får betala för dessa skattesänkningar genom sämre arbetsvillkor. Hur kan man garantera att de assistansberättigade får den omvårdnad de har rätt till?

imageEtt litet tips till dig, Anders, är att komma ner från den verklighetsfrånvända piedestal du står på och träffa vanligt folk. Det skulle göra dig gott att ngn gång lämna frimurarlogen för att komma och besöka Kommunals medlemmars arbetsplatser och prova på att följa ngn i personalen under arbetsdagen och se vilka arbetsvillkor de jobbar under, innan du uttalar dig om vad de får betalt och inte får betalt för. Vill du värna om vår gemensamt finansierade välfärd, så måste du vara beredd att betala skatt. Kommunals medlemmar jobbar inte ideellt. De ska ha betalt för vad de gör! Efter det kan du snacka om ansvar!

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

av

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.

Regeringens svar på kritiken i frågan om assistansersättning lämnar en hel del att önska

av

Den senaste tiden har det pågått en debatt om assistansersättningen. Ska jag vara ärlig så kan jag inte förstå regeringens inställning i frågan. Regeringen konstaterar att kostnaderna för assistansersättningen har ökat i en takt som inte står i proportion till ökningen av antalet assistansberättigade. I det avseende är det positivt att man vill se över LSS-lagstiftningen för att säkerställa att våra skattepengar går till assistans och inte till vinster och reklam.  Vi kan inte ha en oreglerad välfärdssektor där företag kan gå in och tjäna pengar på bekostnad av omsorgstagarna.

Det jag däremot inte förstår är varför regeringen via ett regleringsbrev ger Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” och på vilket sätt det här skulle bidra till att våra skattepengar används rätt. Snarare riskerar ett sådant uppdrag att slå helt fel, både mot de assistansberättigade och mot deras assistenter. Från regeringens sida påpekas att kassan inte fått något uppdrag att skärpa sina bedömningar, eftersom lagstiftningen inte ändrats. Ett regleringsbrev kan inte skapa rättspraxis. Det kan enbart lagar och domar göra. Men regeringen har ett ansvar för hur myndigheter tolkar regeringsuppdrag och med tanke på hur regleringsbrevet är formulerat finns det anledning att vara orolig.

Redan 2007 fick Försäkringskassan i uppdrag av den dåvarande regeringen att skapa enhetlighet i bedömningarna av personlig assistans. När kassan såg över sin praxis, skärptes bedömningarna, och vi fick en situation där FK i allt större utsträckning gjorde skillnad mellan aktiv och passiv tid. För den ”passiva tiden” där assistenten står till förfogande och väntar på att rycka in, gavs ingen ersättning. Om vi tar ett toabesök som exempel, så fick alltså den assistansberättigade ingen ersättning för den tid då hen satt på toa och assistenten väntade utanför. Redan 2011 protesterade Kommunal Västerbotten i ett uttalande, där vi påpekade att effekten av färre beviljade assistanstimmar blir orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar FK in assistansen och kommunen måste gå in. Den här förändrade praxis föregicks inte av ngn lagändring. När den nuvarande regeringen går ut med ett uppdrag till kassan att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar, kan den bara inte skylla ifrån sig kritiken genom att påpeka att inga direktiv har getts om att tillämpa en hårdare bedömning. Som regleringsbrevet är formulerat, så kan ju följden bli densamma i alla fall!

Försäkringskassans neddragningar har lett till att man vältrat över kostnaderna på kommunerna. I Umeå kommuns fall har detta lett till ekonomiska problem, som förvaltningen försökt hantera genom att föreslå privatiseringar av den kommunala assistansen för att minska kostnaderna. Att spara på personalkostnader genom att flytta över kommunal verksamhet till bolag som i stort sett bara anställer folk på viss tid kan säkert ge extra pengar till kommunens kassa, men bidrar inte det minsta till en bra personalpolitik, anser jag. Den som inte tror på mig får gärna titta på det kaos som den borgerliga Alliansen skapade i Vindeln förra mandatperiod där de la ut all assistans på entreprenad. I Umeå la dåvarande socialdirektör förslag på samma sak såväl 2009 som 2014, men det stoppades av den socialdemokratiska kommunledningen. Men även om man lyckades hindra en privatisering, så har assistenternas arbetsvillkor blivit tuffare.

Grundproblemet kvarstår. Ska vi ha en välfärd av kvalité, som säkerställer god omvårdnad samt rimliga arbetsvillkor, måste staten ge mer resurser till kommunerna. Det är positivt att LSS-lagstiftningen ska ses över för att inte våra skattepengar ska gå till vinstutdelningar, men det räcker inte med det. Välfärdssektorn måste regleras, men den måste också tillföras resurser. Ingen vill jobba i en underbemannad verksamhet. I ett sådant läge ger man sig inte på assistansersättningen.