En offentlig ursäkt är på sin plats. Gårdagens inlägg var både för kort, för tråkigt och för dåligt. Det är lite så det funkar i den här. En hygglig blogginsats följs upp av ett gäng riktigt risiga försök.
För er som håller koll på Umeå FC: Jag är bloggvärldens svar på Sasha Hakami.
Nu vill jag prata om något helt annat. Jag vill prata om hur det funkar för en Umeå FC-supporter i Stockholm.
Det är inte lätt.
Förra säsongen gick ju inget vidare för oss. Trots en del hyggliga matcher hamnade vi sist i serien. Och helt ärligt – det berodde inte bara på otur.
- På 30 matcher gjorde vi 34 mål och släppte in 61.
- Inget annat lag släppte in fler
- Inget annat lag gjorde färre
- På 30 försök lyckades vi vinna 6 gånger.
- Förra säsongen såg jag sex matcher. Vi vann ingen.
Ni vet säkert att alla här i Stockholm håller på antingen Hammarby, AIK eller Djurgården. Alla lag är ungefär hur bra som helst i jämförelse med Umeå FC. Dessutom har alla lag flera tusen personer på varenda match. På matcherna är det ett jävla liv. Folk vrålar sig harmynta på både domare, motståndare och egna spelare. Det är ett tryck som inte är särskilt vanligt på T3 Arena.
Stockholmslagen vet det. Därför är det ingen bryr sig om oss.
Innan matchen mot Hammarby var jag hur nervös som helst. Äntligen skulle jag få se mitt lag på Söderstadion. Jag hoppades verkligen att laget inte skulle skämma ut sig.
Före matchen tog jag en öl tillsammans med min polare Bajen-Erik på en pub utanför Söderstadion. Det var jag och 200 Hammarbyare.
Ingen ropade glåpord eller hånade mig.
Folk tyckte bara synd om den stackars Umeåkillen.
Ingen tog mig på allvar.
