En klasskamrat till mig på journalistutbildningen – vi kan kalla honom för Prins Tortilla – var rätt skoningslös i dag.
”Din blogg är ju rätt tråkig, Anton. Du börjar med att be om ursäkt för att du aldrig skriver något. Sedan fortsätter du inlägget med att berätta om när du var på Söderstadion för tionde gången. Det blir enformigt. Variera dig!”
Absolut, Prins Tortilla! Låt mig skriva om dig!
Hammarby, Tottenham, tex-mex och musik och hans katt Van Zandt är alla några av Prins Tortillas favoritintressen. Men det finns något han älskar lite, lite mer än allt annat i hela världen.
Facebook. Han lever för den skiten.
Det handlar, enligt Prins Tortilla, om att någon måste sköta ruljansen.
Går flödet för långsamt? Posta en låt!
Händer det fortfarande ingenting? Posta en artikel!
Inget gensvar? Posta i klassens facebookgrupp!
Sitter du bredvid någon som glömt att logga ut? Skriv från dennes konto!
Ser du ett kul youtubeklipp? Dela!
I dag käkade jag lunch tillsammans med Prins Tortilla. Skolans café har riktigt schyst enchiladas. Jag prejade i mig lunchen och njöt av matkoman. Efter en stund gick jag till min grupp för vidare plugg. Tre minuter senare kom denna upp i klassgruppen:
Han är inte bara en sann vän och sociala medier-expert, den gode Prins Tortilla. Nej, han är dessutom en sann fadersgestalt. I min miljödestruktiva vardag finns han där och vägleder mig mot en renare och grönare framtid. Jag hade inte klarat mig utan honom.
Prins Tortilla är en av mina närmaste vänner i klassen. Vi har gjort massor av skoluppgifter ihop och vi spenderar näst intill all tid på skolan i varandras sällskap. Han är en fin kille. Facebookhärjande och mördande irriterande pappaton i rösten till trots.
UPPDATERAT: Prinsen himself hörde av sig efter att ha sett inlägget:
”Satt och gjorde detta när jag såg ditt blogginlägg”