Anledningen till att jag startat den här bloggen beror självklart mycket på mitt nördiga intresse för kampsport. Men för att få den riktiga orsaken måste backa banden rejält.
Jag är Kurd från Irak. Utan att gå in så mycket på historia: Vi är ett folk som har fått kämpa hårt i kampen om att få prata vårt eget språk och sjunga våra sånger. Under 80-talet, när Irak och Iran krigade som mest, var tillgången till västerländsk kultur och film väldigt bristfällig. Det enda som egentligen fanns i filmväg var piratkopior på filmer med antigen Arnold Schwarzenegger och Bruce Lee.
När mina föräldrar flyttade till Sverige och Lycksele i slutet på 80-talet hade de inte med sig så mycket saker. Förutom kläder, smycken och foton bestod packningen av ett halvt dussin VHS-kassetter. Jag vet inte om det riktiga minnen, eller något jag fått återberättat. Men jag kan någonstans, djupt i bakhuvudet minnas att jag som litet barn låg i min mammas famn medan resten av familjen såg på när Bruce Lee spöade en hel armada av fiender.
Att Bruce Lee blev min första idol var därför inte så konstigt. Det var bara logiskt. Han var verkligen mannen vi alla, stora som små, såg upp till. Jag har läst och sett i flertalet intervjuer hur många av dagens kampsportstjärnor fick upp intresse för kampsport efter att ha sett Bruce Lee-filmer.
Därför är det synd att minnet av honom börjar försvinna. Bruce Lee var en pionjär som sedermera blev en legend. Inte bara för de som gillar kampsport. Många av hans filmer håller än idag väldigt hög klass och jag kan än idag få gåshud av de välkomponerade scenerna och framför allt av hans magiska sparkar.
Mitt enda mål som liten grabb var att en dag kunna slås lika hårt och vackert som Bruce Lee. Idag kan jag fortfarande grämas av att målet aldrig uppfylldes. Det kan göra mig ledsen, men inte lika ledsen som att kidsen idag inte vet vem Bruce Lee var och vad han har åstadkommit.
Pingback: Listan: Favoritfilmerna | Kampsportsbloggen