FOTO: PONTUS LUNDAHL/SCANPIX
Måndag 13 september kl 11.20
Då blev jag mest förvånad.
Först 20 år senare förstår jag Peter LeMarc.
Artisten Peter LeMarc har alltid lidit av svår scenskräck.
För drygt 20 år sedan gav han ut två av sina bästa album genom tidierna ”Peter LeMarc” (1987) och ”Närmare gränsen” (1988). Båda är oerhört vackra och oerhört dystra.
I slutet av 80-talet spelade LeMarc i Folkets hus i Umeå. Det var en lysande konsert. Han fick stående ovationer och jag hade på den tiden ingen aning om vilka inre demoner LeMarc brottades med. Jag tyckte bara att han verkade vara en allmänt deppig typ. Därför blev jag positivt överraskad av den livfulla konserten.
Efteråt tänkte passa på att snika till mig en intervju.
Jag tog mig in backstage och hittade, turligt nog, en stressad LeMarc i en loge.
Jag klev in ungefär lika elegant som en elefant i en glasbutik.
Min första och enda fråga löd nämligen så här:
– Är du en väldigt deprimerad person?
LeMarc tittade på mig med stora ögon och väste:
-Tycker du att det verkade så i kväll?
Sedan drog han.
Det blev ingen intervju i tidningen. Men jag klarade mig ändå rätt bra undan.
För hur kul är det att ha besegrat sin scenskräck, gjort en kanonkonsert – och sedan få en idiotisk fråga av en snorunge.
Om jag hade varit LeMarc hade jag nitat mig själv.
För först nu förstår jag dig, LeMarc.
Jag lovar!
