.
FOTO: SCANPIX
Eftersom jag och min fru lämnar Umeå för Skellefteå i helgen och därmed missar Umeå Fashion Weekend så kompenserade vi i går med att på bio och se ”Coco – livet före Chanel” (här finns en dagsfärsk recension av Lars Böhlin). Även om modeskapare, fransk herrgårdsstil och rashästar inte hör till den traditionellt manliga intressesfären så blev jag lite paff när jag konstaterade mig vara den enda manspersonen i den ändå rätt så välbesatta salongen. Jag fick känna mig ostereotyp och kultiverad – min fru tror jag mest bara kände sig avvikande då hon inte följt det dominerande mönstret och teamat upp med en tjejkompis, utan släpat med sig sin man i stället. Men det kanske är så här mest hela tiden i biosalongerna, bara att jag tar mig alldeles för sällan för att se det? På strikt statistiska grunder verkar i alla fall ”Coco – livet före Chanel” få anses som en chick-flick av högsta graden.
Då Lars som sagt redan recenserat ”Coco –livet före Chanel” ska jag inte orda mycket om själva filmen, mer än att konstatera att den var ett fint stycke dräkthistoria: brottet mellan det överlastade, demobiliserande sekelskiftesmodet och Chanels följsamma och renodlade plagg var något av en aha-upplevelse för mig. För min fru som sträckpoddade ”Stil i P1” i somras var de modehistoriska lärdomarna färre då programledaren Susanne Ljung (Umeå Fashion Weekend-aktuell!) verkar återkomma till referenspunkten Coco Chanel i vart och varannat avsnitt. För ett år sen sändes dock ett avsnitt som helt och hållet kretsar kring just Coco Chanels gärning och liv: jag dristar mig till att rekommendera poddradio-versionen ohörd.
Jag måste också tillstå att Chanel-rullen gör ett bra jobb när det kommer till att uppvärdera mode som konstform. Modeskaparens kreativa verksamhet funkar utmärkt att gestalta på film, till skillnad från många biopics om till exempel författare där själva det skapande arbetet mest representeras av intetsägande och snabbt överhastade klippbilder på huvudpersonen med glöd i blick hamrandes på sin skrivmaskin. Sen, för en film som utgår från en känd persons privata göranden och låtanden i så hög grad, så känns det en liten smula knepigt att de mer problematiska stråken i sagan om Chanel helt utelämnas: hennes antisemitiska och nazistiska kopplingar. Å andra sidan är det kanske mest ett bevis på att det centrala i berättelsen inte är Chanel som person, utan hennes betydelse som frigörare av kvinnors kroppar och som föregångare för starka, handlingskraftiga professionella kvinnor. Men ändå, någon liten vink om att problemet finns där skulle ha uppskattats.
Slutligen: ett litet ”välkommen!” till VF:s nya bloggsatsning från mig. Superkul känns det att vara med på tåget! Och ja, jag lovar att hålla mig mer kort och koncis i fortsättningen. Nästan hela tiden, åtminstone. På återseende.
