Mod har Rosanne Cash minsann aldrig lidit någon brist på. Hon hör till sorten av artister som säger sin mening, utan omsvep eller ängslan – vilket emellanåt gett henne ett rykte som obekväm. Må så vara: för oss som uppskattar hennes uttryck är denna rättframhet enbart en tillgång. De framsjungna reflektionerna, de i ord och toner utmålade känslorna, når verkligen ut. Så har det också varit under de trettio år hon varit verksam som skivartist, i gränslandet mellan country, pop och folkmusik. Alla fullängdare har inte varit fullträffar, men den övervägande delen är lyckade. Den nyutkomna coverskivan ”The list” (som jag själv skrivit om här), är bara ett i raden av havärda alster ur katalogen, som kröns av mästerverken ”King’s record shop”(1987) och ”Interiors”(1990).
Och det är den sistnämnda jag tänkte ägna utrymme i detta inlägg. För ”Interiors” är inte vilken skiva som helst: den går på djupet och berör, i sitt skildrande av en omskakande tid i Rosannes Cashs eget liv. Det var nämligen vid denna tid, när åttiotalet tagit slut, som hennes äktenskap med Rodney Crowell var på väg att göra detsamma. Det var ett musikeräktenskap som hette duga: även Crowell var (och är alltjämt) en framstående låtskrivare, som bidrog med både sånger och produktionsfärdigheter flera av Rosanne Cashs skivor. De fick tre döttrar tillsammans och paret sågs med jämna mellanrum sjunga duetter med kärleksfulla ögon, inför en förtjust publik.
Men bakom fasaden började relationen krackelera. Den antog alltmer formen av ett countryäktenskap stadd i fritt fall: det frättes sönder av otrohet, svek, missbruk och krampaktiga försök att hålla ihop, om inte annat för barnens skull. Allt detta hörs på ”Interiors”, vars låtar borrar sig ner i smärtan och tvivlet, och spelar upp ett knippe plågsamma scener inom hemmets fyra väggar. Detta till en musik så atmosfärisk och sparsmakad att luften mellan instrumenten förstärker tomheten. Utåt sett är allting fortfarande frid och fröjd, men konturerna av den skilsmässa som knappt två år senare formaliseras är redan alltför klart utritade. Det är inget upplyftande album att lyssna på, men så enastående att det ändå inte går att låta bli.
Och den låt jag ständigt återvänder till, ”On the surface”, sätter fingret på vad det handlar om: ett spel för att hålla skenet uppe:
For the world outside, our smiles are oh so bright/on the surface, everything’s alright/we have the grace of actors on the stage/we orchestrate the moves that complement the play/but the the things we believe in – we just throw them away
Vissa skivor blir till på rutin, andra på inspiration. Men just denna var av allt att döma en absolut livsnödvändighet att färdigställa, oavsett hur slitsamt det skulle bli. Därför är det glädjande att se att både Cash och Crowell nu tycks vara ganska tillfreds med livet. Det finns alltid hopp.
(Fotnot: ”Interiors” finns på cd, och gavs senast ut 2005, med personliga och gripande linernotes av Rosanne Cash själv. Plattan finns också tillgänglig för avlyssning på Spotify.)
