Var det allt? Det var med besvikelse jag tog del av söndagens program om Hagamannen.
SVT har gjort fyra dramatiseringar om kända brottsfall och först ut var gårdagens program om Hagamannen men det visade sig vara ytterst magert. Och hur skulle det kunna bli annat när dramatiseringen bara var 35 minuter?
Alltså hade manusförfattaren Håkan Lindhé och regissören Reza Parsa koncentrerat sig på vad som hände efter sista överfallet, men det inskränkte sig till att Hagamannen insåg att han snart åker fast medan familjen och arbetskamraterna inte anade någonting. Alltså fick vi många bilder på en stirrande våldtäktsman ackompanjerad av dov och dramatisk musik som signalerar allvar och samvetsförebråelser.
Men vi fick inga samhällskommenterar, inga miljöer (eftersom det hela var inspelat på betryggande avstånd från Umeå i Västra Götaland) och ingen bakgrund till hur det blev så här. En brännande fråga är annars hur en vanlig svensk man blev Hagamannen, men sådana frågor ville filmen inte ge sig in på. Den efterföljande intervjun handlade om att det var en vanlig svensk man men intrycket efter filmen var snarare att det var en stirrande galning, tillfälligt fungerande i en familj.
Platt är bara förnamnet.
Förutom vissa halvsanningar och faktafel fanns inte mycket som tycktes aspirera på analys eller sammanhang. Vilket tyvärr känns respektlöst mot alla offer.
Det kanske varit klokast att ”göra en Discovery channel”, alltså kombinera dokumentärt material med vissa dramatiserade sekvenser?
Ja, den var rent provocerande usel. Att det gick att göra en sådan otäck historia så otroligt intetsägande är en ren bedrift. Sorgligt att se.