Profilteaterns nya föreställning ”Vid världs ände” har jag tänkt ett tag att den borde man komma sig iväg och se. Det känns som att det var länge sen en så pass stor lokalproducerad uppsättning gick upp i Umeå – schyssta monologer i all ära men jag är en enkel man som gillar samspel och ös på scenen. En annan sak jag lockats av är den uppfriskande 90-talssnygga affischen av Magnus Åström. Mannen som låg bakom alla de klatschigaste cd-konvoluten på NONS Records när det begav sig!
Innan jag hunnit konsultera VF:s och VK:s teaterkritiker för omdömen om fredagens premiärföreställning så snitslar dock Google in mig på Umeå-dramatikern AnnaSara Hammars blogg, där hon i ett inlägg hinner recensera både föreställningen och lokaltidningarnas recensioner av den. Kort sammanfattning: tidningarnas recensenter har fel, i hennes ögon.
Då jag, som sagt, inte sett föreställningen än så har jag ingen möjlighet att avgöra vems syn på saken jag kan tänkas dela: Hammars, eller den som företräds av de till stora delar samstämmiga teaterkritikerna Lars Böhlin och Ann Enström. (Hittills innehåller 100% av mina blogginlägg som 7:an-medarbetare länkar till saker som Lars har skrivit, får se hur länge det håller i sig…) Men jag välkomnar ansatsen till diskussion om vad bra teater innebär. Det är uppfriskande med åsikter och synsätt som möts, speciellt när det sker på det lokala planet. Fast mina personliga sympatier graviterar mot de båda recensenterna som hamnar i skottgluggen för den bloggvässade polemiken. Kritikerrollen är liksom så lätt att sparka på underifrån, även när det kanske snarare rör sig om sidledes eller ovanifrån riktade attacker.
Det är hårt att vara kritiker i dag, kan man konstatera. Det professionaliserade kritikerskrået tappar mark åt alla möjliga håll. En kvadriljon specialintresserade amatörbloggare vinner nästan alltid över en hårt decimerad kritikerkår när det gäller att ge snabba initierade omdömen om kulturyttringar. Men det finns också tendenser till att kritikern som ställföreträdande kulturkonsument trycks tillbaka till förmån för kulturskaparna själva. Ett exempel som direkt seglar upp i huvudet är Sveriges Radio P1:s succékoncept ”Bokcirkeln”. I de livfulla radiodiskussionerna om klassiska romaner är det genomgående författare som bjuds in för att delta, inte litteraturkritiker eller litteraturvetare. ”Dels för att de kan prata om en text lite som snickare om en möbel, dels för att de oftast är mer frispråkiga än recensenter. De har inte så mycket duktighetskomplex”, så motiverade programmets producent Louise Epstein detta i en DN-artikel i våras. Och dramatikern AnnaSara Hammar får nog anses komma från ett liknande håll.
Att vara dagstidningskritiker innebär visserligen att utöva en form av subjektivt tyckande, men det handlar också i hög grad om en form av konsumentupplysning. Inte minst när det gäller scenkonst, och verkligen inte minst när det gäller lokalt orienterade media. Kanske har AnnaSara Hammar en poäng i att likriktad kritik likriktar teatern – själv är jag nog inne på att det är att tillmäta kritikerna lite väl stor betydelse, men vad vet jag. I vilket fall så tror jag att den balanserade, journalistiska kritiken även framledes har en roll att fylla. Den får helt klart finna sig i att vara en röst bland många, ofta den mest ifrågasatta rösten. Men visst behövs den?
Med detta sagt, så måste jag säga att jag helt klart kommer hålla koll på AnnaSaras blogg fortsättningsvis. Hon är välformulerad, skarpsynt och behandlar ämnen som jag ofta är i synk med. Sånt behövs också. Och naturligtvis tar jag till mig hennes slutord: ”Jag rekommenderar hursomhelst var och en att gå och se Vid världs ände för att bilda sig en egen uppfattning! Det är ju det enda raka!”.
Jag ber om att få återkomma när så har skett.
