Somliga artister förknippar jag med givna årstider. Och när tiden är inne för lövfällning och kallt regn plockar jag alltid fram skivor (både gamla och nya) med den esoteriske och grubblande 51-åringen David Sylvian. Vad det har med hösten att göra är jag inte riktigt säker på: måhända handlar det om den melankoliska grundtonen i hans röst och musik; känslan av att något håller på att gå förlorat och vissna.
Sylvian är såtillvida en romantiker av den gamla skolan, alltså en inåtvänd betraktare av naturens och det egna psykets förändringar. Det stora speglas genom det lilla, av en tilltufsad, men likväl sentimental, sångare. Och på senare år har han lyckats tonsätta detta komplexa temperament på ett förträffligt sätt.
Ta bara den senaste fullängdaren, Manafon: här har Sylvian bejakat improvisationen och låtit tystnaden tala. Metodiken andas pretentioner och frihet: skivan tillkom genom sessioner med ihopsamlade musiker, som helt ostört (och ostyrt) fick leka fram toner i lågmäldhetens tecken. Och därefter har Sylvian själv pusslat ihop ljudbitarna och med automatisk skrift producerat texter för sin igenkännliga, framträdande tenorstämma.
Sådana experiment kan, i oförsiktiga händer, sluta som navelskådande trams för den snävaste kretsen av konstmusiknördar. Men Manafon blev något helt annat och mycket bättre: en återhållen, tystlåten vision; en rapport från en artist som vill gå vidare. Kompet är omväxlande akustiskt, elektroniskt och, ja, mystiskt. Men allt låter också väldigt höstlikt, precis som de tidigare praktverken ”Brilliant trees”, ”Secrets of the beehive” och ”Dead bees on a cake” gör.
Fast det där sista tillägget känns nästan överflödigt. ”Manafon” är en skiva att spela om och om igen, oavsett årstid.
