Det mesta har redan sagts och skrivits om Billie Holiday. Men ett mysterium kvarstår: hennes röst.
Denna omständighet är inte unik; en egenskap som förenar riktigt stora vokalister är just deras rösters gåtfulla – och likväl omedelbart igenkännbara – karaktär. Fallet Holiday är emellertid särskilt intressant: hon hade nämligen klara begränsningar som sångerska. Rösten var hes i botten och tunn på de högre tonerna, diktionen osäker och omfånget inte mycket att skryta över. Ett kopiöst intag av alkohol och narkotika förstörde dessutom med tiden de måttliga gåvor hon utrustats med.
Men ändå: få, om ens någon, har använt sin röst lika avväpnande effektivt. Och någon fullödig analys av hur detta egentligen gick till har ännu inte presenterats i någon av de artiklar, essäer och böcker som publicerats om ”Lady Day”, alltsedan hennes förtida död 1959 (vid blott fyrtiofyra års ålder). Somliga har pekat på frasering, improvisationsförmåga och intuitiva temposkiften, andra har riktat in sig på förmedlandet av lidande – men hennes lockelsekraft som artist låter sig näppeligen beskrivas så enkelt.
Den självbiografiska speglingsmodellen – att koppla Holidays särart som sångerska till allt elände som uppfyllde hennes korta liv – är inte heller tillfredsställande. Solkiga erfarenheter av prostitution, långvarigt missbruk och ett dysfunktionellt kärleksliv är förvisso stoff för tragiska legender, och gav säkerligen också avtryck på både låtval och musikalisk känsloutlevelse. Samtidigt är det värt att påminna sig om att Billie Holiday artikulerade så mycket annat än smärta. Visst fanns smärtan där, i undertexten om inte annat, men framför allt handlade hennes konstnärliga gärning om glädje, lekfullhet och trygg förvissning om att i musiken kunde lidandet hållas borta.
Sången blev för Holiday alltså mer än ett instrument; den blev ett sätt att säga JA till det liv som på ett privat plan rusade mot total undergång. Och den utsträckta, positivt menande handen tar även en nutida lyssnare emot, utan minsta tvekan. Rösten behåller sin mystik, men är inte mindre inbjudande för det.
(Lyssningstips: de två cd-boxarna ”Lady Day: The complete Billie Holiday on Columbia 1933-1944” och ”The complete Billie Holiday on Verve 1945-1959” rekommenderas varmt, även om de betingar ett högt pris. Annars kan nästan alla inspelningar hittas på Spotify. Jag har själv lagt upp en kronologisk spellista med samtliga inspelningar gjorda under perioden 1933-1951. Det rör sig om 220 låtar, varav ett förbluffande stort antal är helt oumbärliga. Lyssna här )
