Det är ett välkänt faktum att somliga inspelningar avnjuts bäst under småtimmarna. Veckans lista tar fasta på detta och presenterar sju omistliga album för nattugglor.
1. Frank Sinatra – In the wee small hours (1955)
Förutsägbart förstaval? Visst, det erkänner jag utan omsvep, men denna konceptplatta kan helt enkelt inte kringgås här. Ända ner till minsta detalj – från det klassiska omslaget, över Nelson Riddles sparsmakade arrangemang till Sinatras unika fraseringskonst – definierar den allt som är bra med en nattsuddande balladskiva. Titellåten är en evergreen för alla olyckligt kära, och de övriga femton melankoliska sångerna artikulerar ensamheten, självömkandet och det försiktigt gryende hoppet om en snar återförening med den älskade. Dessutom märks här och var en befriande galghumoristisk sida. (Lyssna via Spotify här)
2. Brian Eno – Apollo: Atmospheres and soundtracks (1983)
Ambient och i alla avseenden atmosfärisk musik, skapad av den oefterhärmlige särlingen Brian Eno. Detta försök att tonsätta farkosten Apollo 11:s historiska färd mot månen 1969 byggs tålmodigt upp av varmt rogivande ljudsekvenser, där Eno flitigt använder en Yamaha DX7 och bistås av Daniel Lanois på pedal steel. Ambitionen – att gestalta tyngdlöshet och rymd, genom ett drömlikt töcken – lyckas sannerligen. (Lyssna via Spotify här)
3. Joni Mitchell – Blue (1971)
Mognad och obekymrad ansvarslöshet i samma konstnärliga förpackning: Joni Mitchells tidiga karriär är en tveeggad historia. Men här, på hennes tredje album, är melodierna och texterna närapå fulländade. Det ”midnattsblå” temat kan vid en första anblick tyckas övertydligt, men är det inte; saknaden efter en nyligen avslutad kärleksaffär broderas ut i många riktningar, med oväntade harmonier som vetter åt jazzhållet. Lite väl ofta har Mitchells sånger jämförts med utlämnande dagbokssidor, men i det här fallet är liknelsen befogad.
4. Miles Davis – Sketches of Spain (1960)
Med mycket god hjälp av arrangören/kompositören Gil Evans tog sig Miles an den spanska folkmusiktraditionen på denna innovativa fullängdare, inspelad mellan november 1959 och mars 1960. Och som han gjorde det! Mjuk, suggestiv – och obrottsligt passionerad – är ”Sketches of Spain” en av juvelerna i Davis katalog, tillika idealisk för gryningstimmen. (Lyssna via Spotify här)
5. Tindersticks – Tindersticks (1995)
Tindersticks sångare Stuart Staples låter alltid som om han gick igenom ett emotionellt stålbad. Mörk, halvt sluddrande och tänjandes på orden har hans röst ett tydligt mål: att driva ut det som gör ont inombords. Det hade kunnat bli outhärdligt och alltför närgånget att lyssna, om det inte vore för den drastiska humorn i tilltalet och de finurligt sammansatta och brokigt instrumenterade låtarna. Och någonstans, kanske vid första morgonljuset, kanske lite senare, väntar viss tröst. Detta andra Tindersticks-album (i likhet med det första självbetitlat) vinner dessutom på sina genomtänkta avvägningar. Den bottenlösa smärtan i ”Tiny tears” och ”She’s gone” balanseras fint av ljuvliga ”Travelling light”, och helhetsintrycket är ömsint snarare än deppigt. (Lyssna via Spotify här)
6. Sam Cooke – Night beat (1963)
En av det förra århundradets starkaste röster i en avskalad, själfull inramning. Här slipper vi de sockrade stråkar och käcka körer som dränkte så många av Sam Cookes övriga soloinspelningar, och istället läggs hela tonvikten på sången. Tempot är lågt, de fåtaliga kompinstrumenten tassar runt i bakgrunden och natten anger både titel och stämningsläge. Cooke sjunger med en lekfullhet och precisison som visar att han passade perfekt för uppgiften. (Lyssna via Spotify här)
7. Nick Drake – Pink moon (1972)
En helig graal för otaliga unga män och kvinnor med gitarren i knät och svårmodet boende i bröstet. Men Nick Drakes svanesång är alltjämt oöverträffad i sitt slag, kanske för att den så elegant styr undan från de stela pretentioner och påklistrade sorgsenhet som imitatörerna uppvisat. Nedstämdheten finns lite varstans på ”Pink moon”, fast leder aldrig till övertydligheter: Drake sjunger med en lugn, smeksam stämma omkring vilken han väver mönster med sin akustiska gitarr. Receptet är bedrägligt enkelt, men utförandet och övertygelsen lika orubblig som en klippa i havet. (Lyssna via Spotify här)
Strax utanför listan:
David Ackles, American gothic; Bon Iver, For Emma, forever ago; Willie Nelson, Spirit; Tom Waits, Closing time; Karen Dalton, It’s so hard to tell who’s going to love you the best; Joy Division, Closer; Red House Painters, Down colorful hill; Big Star, Third/Sister lovers; Leonard Cohen, Songs of love and hate; Chet Baker, Chet Baker sings; Little Jimmy Scott, Falling in love is wonderful; Velvet Underground, Velvet Underground; Elliott Smith, Either/Or.
