Veckans första lyssningstips består av skivbörs-pop från sydligare breddgrader.
Lô Borges stod tillsammans med Milton Nascimento som avsändare för det klassiska brasse-pop-albumet ”Clube da Esquina” från 1972. En platta som jag har för mig att flera VF-skribenter passat på att tipsa om under de senaste åren, tillika ett sant mästerverk.
Det tog ett bra tag innan jag överhuvudtaget noterade att det var två sångare som befolkade ”Clube da Esquina”: den djupe, varme Nascimento och den ljusare men lika mjuke Borges. Att sen få fatt på fler alster från dessa brasilianska musiker var, i alla fall senast när jag försökte, rätt tjorvigt.
Men i morse råkade jag till min stora glädje få en hel radda Lô Borges-skivor i knät efter en slumpsökning på Spotify. Jag bara måste förmedla min rekommendationer för ”Via Lactea” (1979) och ”Nuvem Cigana” (1982). Den förstnämnda påminner en del om Shuggie Otis tidiga 70-talsplattor, den senare har lite mer karaktär av ett lågbudget-Steely Dan. Men framförallt är Lô Borges en helt unik artist, sångare och låtskrivare. Och en fullständigt makalös gitarrist.
Det får nog bli en kurs i Portugisiska på Folkuniversitetet till våren så att jag ska kunna fatta vad låtarna handlar om.
