”Paranormal activity” sägs vara en bra skräckfilm, men det är också en tydlig skildring av könsrollerna.
Ni har väl hängt med i debatten om ”Paranormal activity”? Den är hajpad som årtiondets skräckfilm (jo, det är en grov överdrift) och handlar om ett ungt par som hör konstiga ljud om natten. Det är en demon som följt kvinnan sedan unga år och när nu mannen får höra talas om det är han skeptisk. Mycket skeptisk.
Han hånar själva tanken på en demon och är inte rädd ens när han inser att det faktiskt är något övernaturligt som pågår. Han vill konfrontera demonen. När hans sambo försöker dämpa honom vägrar han lyssna och han går trotsigt sina egna vägar.
Kort sagt: Han är en riktig man.
En man så som mansrollen säger att man ska vara.
Han pratar om huset och sambon som om allt vore enbart hans ansvar. Han är mannen som ska försvara familjen mot inkräktare och inte visa sig svag. Så istället för att lyssna på sin sambo gör han som han själv vill och emellanåt spelar han ut mannens trumkort: Grabbigheten. Egenskapen som säger att en man får strunta i omgivningen för att sedan skratta bort det och rycka på axlarna. Det är ju bara på skoj.
Han kunde krama sin rädda sambo, men han rusar hellre ut för att få spela hjälte.
Kvinnan å sin sida är som en kvinna ska vara enligt könsrollerna. Istället för att stå upp för sina upplevelser är hon tvungen att backa undan till sist och gå med på att mannen får spela ut sin grabbighet. Hon är ju inte familjens överhuvud och kan inte köra över sin korkade sambo.
Hur det slutar? Som befarat när mannen ska leka hjälte istället för att var resonabel.
”Paranormal activity” vet hur könsrollerna fungerar.
