Tänk julmusik och associationerna går till glitter, glädje, glögg och gemenskap? Må så vara, men de allra bästa jullåtarna handlar om något helt annat: längtan och ensamhet. Ända sedan Bing Crosby med saknad i rösten drömde om en vit jul, istället för att tvingas driva omkring i ett soligt Kalifornien utan sina nära och kära, har det bitterljuva vemodet varit ett favoritmotiv i genren bjällerklangsmusik.
Eller vad sägs om melankoliska julklassiker som Darlene Loves ”Christmas (baby please come home)”, The Pogues & Kirsty Maccolls ”Fairytale of New York”, John Prines ”Christmas in prison” och Prince ”Another lonely christmas”? Listan kan förstås göras mycket längre, men jag tänkte nöja mig med att lyfta fram två sorgesamma decembersånger som alltid drabbar mig den här tiden på året.
Merle Haggard – If we make it through december (1973)
Grovkorniga countrynestorn Merle Haggard har spelat in åtskilliga sånger om strävsamma och egendomslösa amerikanska arbetare. Men ingen berör som denna sjuttiotalspärla: här kontrasteras flyhänt gitarrplockande och en melodi i dur mot en nedslående text där berättaren, en ensamstående man med en liten dotter, förlorat sitt fabriksjobb och nu bara kan leva på hoppet om att flytta till en varmare plats. Men det verkar han knappt våga tro på själv. Och till råga på allt står julen för dörren, med allt vad det innebär. Insikten om att det kommer att bli en i alla avseenden fattig högtid för den lilla familjen slår honom med en släggas kraft:
Now I don’t mean to hate december/ It’s meant to be the happy time of year/ but my little girl don’t understand/ why daddy can’t afford no christmas here
I all sin enkelhet är det en magnifik inspelning. Och i dagens Sverige, med massuppsägningar, utförsäkringar och social osäkerhet, är den – tragiskt nog – högaktuell. (Lyssna här!)
Counting Crows – A long december (1996)
Det är lockande att raljera över fenomenet Counting Crows: gruppens pseudo-bohemiska framtoning, självömkande ballader och sångaren Adam Duritz frisyr är bara några av de saker man lätt kan störa sig på. Fast ingen kan ta ifrån dem den här storartade balladen från 1996 som – ni har gissat det – är ganska självömkande. Men det är inte hela sanningen: detta är en sång om att hitta sig själv, vårda ett brustet hjärta och försonas med sin älskade. Den kan också ses som en tonsättning av Adam Duritz väg tillbaka efter det psykiska sammanbrott han drabbades av i kölvattnet efter framgångarna med singeln ”Mr Jones”.
Högstämd tematik? Jovars, men den levereras med precision, inte tårdränkt patetik. Dessutom låter det som en inspelning som kom till av ett inre tvång, för att hantera den ensamhet som uppstår när scenljuset slocknat. Det är fasthållandet vid tillvarons snabbt förbiflimrande glädejämnen som utgör räddningsplankan:
and it’s been a long december, and there’s reason to believe/ maybe this year will be better than the last/ I can’t remember all the times I tried to tell myself/ to hold on to these moments as they pass
Detta existentiella råd är svårt att leva upp till, men inte desto mindre värdefullt.
Lyssna och se på videon här!
