Jag djupdök verkligen ned i Stieg Larssons trilogi om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Jag slukade dem och sörjde när det tog slut. Lisbeth Salander är det bästa som hänt mig i litteraturväg. Jag har nu sett de två första filmerna och javisst är böckerna bättre än filmerna. Naturligtvis.
Samtidigt känner jag att intrigen fortfarande är gripande, jakten på rättvisan, streetsmarta Lisbeths styrka, list och överlevnadsförmåga.
Kampen mot överheten som missbrukar makten den fått.
TROTS att ”böckerna är bättre än filmerna” känner jag mig märkligt stolt över att också filmerna ses i andra länder i världen.
Varför?
Jo, skådespelarna ser ut som vanliga människor.
Ful-snygga, ordinära, åldrande utan skönhetsoperationer och 100 timmar i veckan med personlig tränare, tjocka. Vanliga.
Himmel vad jag uppskattar det. Naturligtvis kan vackra människor också vara duktiga skådespelare, men när man bara ser vackra skådespelare börjar man ju ana ugglor i mossen.
