Konstnärlig frihet är bra, men det kan vara nyttigt med lite begränsningar.
Det lär vi oss av regissören Henri Georges Clouzot. Hans misslyckande finns återgett i filmen ”Henri Georges Clouzot’s Inferno” som visas på Göteborgs filmfestival just nu.
I början av 1960-talet var han en stor filmskapare som bland annat hade gjort ”Fruktans lön” (se den om du inte gjort det!) och med ”L’Enfer” skulle han överträffa sig själv. Han ville göra något alldeles extra och förberedde sig noggrant med bildexperiment, skisser, testbilder och avancerade försök med att få en sjö att se röd ut och samtidigt ha kvar alla andra färger. I dag hade det varit lätt, 1964 var det inte det.
Men han fick hållas, för han hade även amerikanska finansiärer som gav honom obegränsad budget.
När inspelningen startade gick det långsamt med flera parallella kamerateam, massor av omtagningar, sömnlöshet som fick honom att väcka medarbetarna mitt i natten, och en tuff attityd gentemot skådespelarna. Så tufft att huvudrollsinnehavaren till sist lämnade inspelningen.
Det blev slutet för filmen.
”L’Enfer” lades ner, men nu har alltså filmaren Serge Bromberg återskapat delar av filmen och inspelningens problem. Det hela är fascinerande att följa, och ett bevis på att obegränsad frihet kan vara en förbannelse.
Eller så hade det gått åt skogen ändå. Ingen vet.
De bilder som är kvar är dock snygga – och en aning överarbetade.
