Kim Fowley är en av de märkligaste och mest uppseendeväckande figurerna i den amerikanska rockhistorien. Låtskrivare, producent, soloartist, manager, poet, finansiär, arrangör och skaparen av The Runaways: han har tagit på sig otaliga roller och ständigt agerat excentriskt. Två nya volymer med obskyra inspelningar från perioden 1959-1969 både bekräftar och fördjupar denna bild.
Samlingarna ifråga – ”One man’s garbage” och ”Another man’s gold” – delar samma undertitel: ”Lost treasures from the vault 1959-1969”. Och visst handlar det om en valvrensning: tillhör ni inte de inbitna skivsamlarnas skara är säkerligen merparten av grupperna nya bekantskaper. Vissa av dessa är Kim Fowleys egna konstellationer, andra är kortlivade akter som Bruce & Jerry (med Beach Boys-bekantingen Bruce Johnston), Renegades, Cover Girls, Aston Martin and the Moon Discs, Donnie and the Outcasts och Althea & The Empires. För att bara nämna några. Gruppnamnen ser ut att ha klottrats ner på en servett under en kafferast, vilket förstås inte är en tillfällighet: den erkänt rastlöse Fowley opererade medvetet kortsiktigt. Snabbt, billigt och säljbart var det övergripande mottot för hans skilda projekt.
Och detta angreppssätt fungerade; det var under denna tioårsperiod som Kim Fowley hade sina fingrar djupt nerkörda i den smet som utgjordes av Los Angeles ombytliga musikscen. Det här var en sällsynt turbulent era, då undergroundband och one-hit-wonders avlöste varandra, och surfpop, garagerock och smetiga bubbelgumlåtar slogs om utrymmet. Det fanns andra entreprenörer med betydligt större musikalisk talang än Fowley, men han var i gengäld framgångsrik på sitt eget gatusmarta sätt: redan 1960 förde han den hastigt ihopsatta gruppen The Hollywood Argyles, med singeln ”Alley-Oop”, till förstaplatsen på den amerikanska försäljningslistan, en bedrift han upprepade tre år senare när ”Popsicles & Icicles” med The Murmaids gick upp i topp.
Den sortens kommersiella sensationssinglar finns naturligtvis inte på ”One man’s garbage”och ”Another man’s gold”, men bland alla halvdana försök och charmiga felsatsningar döljer sig ändå anmärkningsvärt många lyckade låtar. Dessa två skivors fuzziga orgier, skadeskjutna popsånger och elaka rockalster utgår trots allt från en gemensam ådra: det Fowley själv, med stor förtjusning, kallade ”dog crap rock & roll”. Att hitta något som glimmar i skräpkulturens sophögar är en gren han alltid behärskat till fullo.
Och vari består då denna förmåga? Var (och är) Fowley en mytoman och cynisk hästskojare med fingertoppskänsla i konsten att bli rik? Eller en innovatör och visionär som kokar soppa på en tunn musikalisk spik? Sanningen ligger nog någonstans däremellan.
Fotnot: Både ”One man’s garbage” och ”Another man’s gold” finns på Spotify.
