Många tycker om att gråta på bio, men vi filmkritiker gör det sällan. Vi föredrar en iskall analys framför kväljande sentimentalitet.
Men en lojal hund går rakt igenom mitt försvar.
Jag var och såg ”Hachiko – en vän för livet” och förväntade mig den där vanliga menlösa men trevliga Lasse Hallström-mixen med den intetsägande Richard Gere i huvudrollen. Vad jag fick var värre än så. Mycket värre.
Plötsligt har Lasse Hallström gett upp alla försök att vara nykter och redig och slängt sig rakt ut i den riktigt sockersöta sentimentaliteten. Det är så kväljande att man misstänker att han förlorat förståndet.
Richard Gere är en lyckligt gift man som pendlar från sin supersöta lilla småstad där alla känner varandra och alla tänker på varandra. En dag hittar han en hund som är så oerhört charmerande och som blir världens mest lojala hund.
Så mycket mer händer inte, men andra halvan av filmen blir en gråtorgie som uppfyller hela salongen.
Om jag grät?
Givetvis.
Jag grät till och med mer än till ”Broarna i Madison County”, och hela vägen hem fortsatte jag att snyfta.
Det kändes riktigt bra.
Man måste beundra vuxna män som vågar göra något så skamlöst sentimentalt som ”Hachiko – en vän för livet”.
