Den är inte särskilt ny, och dess stockholmsförortspatriotism borde egentligen ha lika mycket att säga till mig som morgondagens VF har att säga till en genomsnittlig skåning. Det vill säga ganska så lite.
Ändå är Oskar Linnros ”Ack Sundbyberg” det enda ljud som formas i skallen när jag ska till att sätta mig vid tangentbordet och piffa upp 7:an med några väl valda ord. Jag måste spela den ett par gånger på raken. Kan det vara något med årstiden som får kvidande stråkloopar och asfaltsromantik att kännas så alldeles osedvanligt tilltalande? Eller så är det bara en bra låt helt enkelt, som korsar Beppe Wolgers och Kaah med John Legend och drum’n’bass på ett sätt som de aldrig tidigare korsats på.
”Tomt rum med mikrofoner” ska hela långa skivan heta i alla fall. Kommer längre fram under våren. Och jag är ju som peppad då, tror det kan finnas en hel del ärtig musik där.
Vadå ”som peppad”?