Hon har fyllt 66, men den som söker efter ålderstecken i Françoise Hardys inspelningar hittar enbart positiva sådana. Och på sitt senaste studioalbum, ”La pluie sans parapluie” , låter den franska pop- och stilikonen lika vemodig och sensibel som under storhetstiden på sextiotalet.
Av naturliga skäl har rösten fått en något grovkornigare och mörkare klang med åren – fast det är faktiskt klädsamt: det jämnar marken för ett eftertänksammare uttryck. Hardy har alltid legat nära den svala franska poptradition där varje arrangemang är smeksamt som en sommarfläkt, och även ”La pluie sans parapluie” antyder ett behagligt medelhavsklimat. Under ytan märks dock ett stråk av tungsinne: varje sval och elegant sångslinga rymmer mellan raderna en gnagande känsla av att något är ohjälpligt förlorat. ”Le temps de l’innocence”, ”Les pas” och ”Noir sur blanc” är betraktelser som knyter ihop nostalgi med livserfarenhetens klokskap.
Det som i förstone kan verka lättviktigt och inställsamt vecklar därför istället ut sig till en tänkvärd, vacker sångkollektion. Françoise Hardy har ju den där ovanliga förmågan att kunna sjunga sig rakt in i texternas djupare betydelselager: hon gestaltar och levandegör med små skiftningar i tonfallen. Och trots att min franska är minst sagt begränsad sitter jag på helspänn.
Lyssna: ”La pluie sans paraplue” finns på Spotify.
