Den första och enda gång jag sett Damien Jurado på nära håll blev jag till en början lite rädd. Hans väldiga kropp och mörka blick påminde om en halvslumrande grizzlybjörn, och sådana ska man som bekant inte störa i onödan.
Men när han väl hängt på sig gitarren och öppnat munnen strömmade sorgsna, varmt inbäddade toner ut. Mitt positiva intryck av honom har därefter bara förstärkts. Det finns oräkneliga singer/songwriters med deppiga och väderbitna framtoningar, men Jurado är en av de ytterligt få som enbart gett ut gedigna album. Det senaste i raden – ”Saint Bartlett” – är rentav ett av hans bästa.
Jurados pålitlighet har annars nästan kommit att bli ett hinder. Hans skivor har fått hel- eller halvhjärtade ryggdunkningar från kritiker, vårdats ömt av trogna fans – men inte nått ut till särskilt många nya lyssnare. Det har blivit lätt att ta en Jurado-platta för given, i dess typiska blandning av melankolisk rock och ballader med så tunt skal att de hotar att krackelera under framförandet. I denne Seattle-födde artists musikaliska värld är det nästan alltid duggregn på en öde, nattlig highway. Och det är ju inte alla som tilltalas av sådana vyer.
”Saint Bartlett” innehåller liknande motiv och stämningslägen, men är också ovanligt tillgänglig. Öppningsspåret ”Cloudy shoes” innehåller både stråkar och poppiga harmonier, på andra håll spelas det spikpiano och fläskig gitarr, och till och med folksångerna har en påtaglig stringens.
Ensamhet och grusade drömmar kommer nog alltid att vara Jurados älsklingsteman, men det var länge sen han presenterade dem på ett så här tilltalande sätt.
Lyssna:
”Saint Bartlett” finns på Spotify.
