Efter 23 år av patosfylld konsumentjournalistik på de svagas sida har Sverker Olofsson och den röda soptunnan stämplat ut från Plus-studion och teverutan. Och själv fylldes jag både av upprymdhet och vemod när jag igår såg det avslutande programmet.
Delvis handlar det förstås om nostalgi: att vältra sig i gamla klipp blottlägger både hur samhället, konsumismen och prylarna växlat över tid. För att inte tala om den skräckblandade förtjusning det inger att återse kulörta tröjor och slipsar från det tidiga nittiotalet, denna modehistoriens mörkaste epok. Men framför allt var det allra sista avsnittet av Plus en tour-de-force för Sverker själv; i den långa intervjun (skickligt ledd av Beppe Starbrink) fick han tillfälle att både förtydliga och fördjupa programmets syfte och innehåll.
Och den totala oviljan att ikläda sig någon falsk blygsamhet var enbart befriande; inga tester förklarades i efterhand som onödiga eller perifera, inga bryska frågor till företagsrepresentanter bedömdes ha varit för affekterade. Sådan total säkerhet och stolthet över den egna gärningen kunde lätt ha slagit över i arrogans, men på något förunderligt vis har Sverker Olofsson aldrig framstått som det minsta uppblåst. Lättparodierad och yvig? Givetvis, men för denne solidariske förkämpe för de som lurats av företag och handlare är det omöjligt att känna annat än respekt. Det är mycket lätt att instämma i motiveringen till varför han ifjol fick Lukas Bonniers stora journalistpris: ”För att han aldrig ger sig”.
Dessutom bjöd vår mustachprydde vän på ett gäng omistliga oneliners och anekdoter: ”Man kan ju få vara macho nån gång, bara känna hur det känns”; ”jag brukar inte klaga personligen; jag föredrar att vara långsur” och historien om hans sämsta köp genom tiderna – en middagsrätt bestående av kyckling, ananas och räkor, där de sistnämnda var mögliga – är bara några exempel.
Mer Sverker:
Se Plus sista avsnitt här
Se Johan Rheborgs klassiska imitation här
