Varför skriver jag en lista med Prince?
Därför att han är så bra och alltid borde vara aktuell.
För några veckor sedan var jag på en fest där vi var några stycken som började diskutera Prince. Som alltid finns det folk som är väldigt mycket emot honom och sågar Prince rätt brutalt. De hör överhuvudtaget inte några kvaliteter, och jag har träffat en hel del av dem genom åren.
Så får man så klart tycka och det är något i Artisten-som-inte-alltid-kallat-sig-Prince som rör upp känslor. Kanske är det inte så konstigt: Prince är inte som andra. Han verkar i sin egen värld och verkar obekymrad över den verklighet vi andra vandrar omkring i.
Själv djupdök jag ner i hans skivor för att ta reda på vad jag tyckte och konstaterade återigen att mycket är oerhört bra och att även hans sämre skivor har glimrande stunder.
Det var inget enkelt jobb, för Prince har varit flitig.
Så här kommer min fullstädigt vetenskapliga lista på hans sju bästa skivor.
1. PARADE (1986)
Avskalad. En av de udda skivorna eftersom den inte är så funkig som Prince ofta är. Istället ett soundtrack till en hopplös film (”Under the cherry moon”) med rätt avskalad musik där låtarna sitter ihop på ett fint sätt. Oerhört poppig skiva som innehåller superhiten ”Kiss” och ytterligaere några hits.
2. SIGN ’O’ THE TIMES (1987)
Varierad. En varierad och fyllig dubbel där Prince generöst bjuder på hela sin begåvning. Av många ansedd som hans bästa.
I titellåten är han samhällskommenterande och tar upp aktuella händelser på ett skickligt sätt. Annars är Prince inte speciellt intressant textmässigt. Han står miltals från den självbekännande traditionen och avslöjar aldrig något om sig själv. Hans värld är musiken och den rinner ur honom obeoroende av vad som händer privatpersonen Prince.
3. DIAMONDS AND PEARLS (1991)
Bandkänsla. Efter några mer tveksamma skivor slog han till med den här svängiga skivan med New Power Generation. Prince är ju en man som egentligen klarar av att spela allt själv men här låter det faktiskt som han omger sig med en grupp musiker han trivs med. Därmed inte sagt att det är demokrati men för en person som ofta har ”produced, arranged, composed and performed by Prince” på sina skivor är det roligt att höra musiker spela tillsammans.
4. 3121 (2006)
Ständigt aktiv. De okunniga pratar ofta om Prince som om han vore slut, som att han inte gjort något bra efter 1980-talet. Det är så klart galet. Han var bäst under 1980-talet men har alltid varit aktiv och kan när som helst skicka ut oförglömlig musik.
Man ska dessutom komma ihåg att Prince är märkligt konstant. Han kan variera sig men hans musik vilar på samma funkiga grund nu som när han startade på 1970-talet. En låt som ”Love” från ”3121” skulle lika gärna vara hämtad från ”Dirty mind” och den studsande avslutningen ”Get on the boat” skulle han ha kunnat göra när som helst.
5. PURPLE RAIN (1984)
Hitskivan. Det stora genombrottet kom med ”Purple rain” och plötsligt var Prince en av 1980-talets dinosaurier och skulle kämpa med Madonna, Bruce Springsteen och Michael Jackson. Det ville han inte, utan han smet smabbt från ansvaret. Året efter den här megasäljaren släppte han utan någon stor reklamkampanj den ojämna ”Around the world in a day” och fortsatte sedan vara produktiv och kunde på så vis vara förhållandevis fri i sin kreativitet.
”Purple rain” har åldrats på sina håll men är fortfarande förkrossande bra när allt stämmer och det gör det rätt ofta.
Filmen då? Tja, konsertscenerna är toppklass men annars är det schablonartat – och då är ändå ”Purple rain” hans allra bästa film. Hans ”lekfulla” inställning gentemot kvinnor är dessutom mest taskig.
6. RAVE UN2 THE JOY FANTASTIC (1999)
Underskattad. Det här är inte skivan man ska gilla så mycket som jag gör men jag har alltid tyckt att han svänger här. ”Everyday is a winding road” är den sorts smittsamma låt som får mig på gott humör med sin melodi, sitt tempo och att den bara mal på i sådär sex minuter. När det stämmer finns ingen anledning att sluta i tid.
7. DIRTY MND(1980)
Snuskfalsett. Att Prince är musikalisk vet vi, men man bör kanske också understryka vilken god sångare han är. Här glider han in på sin snuskfalsett och åstadkommer sin första riktigt bra skiva.
