När jag under samtal om musik avslöjat att jag gillar black metal har jag ofta mötts av förvåning och misstrogenhet. Somliga förknippar stilen med pubertala provokationer, andra ser det som en parodisk yttring eller en direkt skadlig avart. Jag har svårt att förstå aversionen: brutala och isande attacker mot trumhinnorna kan ju vara världens kick.
Watain, gänget från Uppsala som i mitt tycke är det bästa aktiva svenska black metal-bandet, sviker aldrig i det avseendet. De är ilskna och primalt manglande – men samtidigt finessrika och storslagna i sina kompositioner. Mytologin och estetiken som gruppen omfamnar – blodstänkta kläder som grävs ner i jorden innan de bärs på scenen, corpse paint i ansiktena och ett textuniversum byggt på idéer om undergång och hin håles kosmiska krafter – är i grunden ett småtramsigt hopkok av Spinal Tap, billiga zombieskräckfilmer, gotisk satanism och H.P. Lovecraft. Likväl är soundet en ostoppbar, slamrande urkraft, som slår undan alla invändningar mot utanpåverket.
När Watain nu gett ut sitt fjärde album – med den talande titeln ”Lawless darkness” – har alla huvuddragen stärkts. Utbrott i moll, hisnande snabba blastbeats, gitarrer som rått snirklar sig fram och en sång som brölar från underjorden; det är gammal god black metal i stilsäker och välarrangerad form. Och variationsförmågan övertygar: i det kompakta mullret bereds plats för såväl pompösa utflykter som ettriga rock’n’roll-flirtar. Höjdpunkten är den drygt fjorton minuter långa ”Waters of ain”; ett nedstigande i avgrunden har aldrig förefallit mer lockande.
Fotnot: ”Lawless darkness” kan Spotify-användare lyssna på här.
