Någon skönsångare har han aldrig varit. Och rösten har bara blivit skrovligare med åren. Men att lyssna på John Prine är alltjämt en stor upplevelse: han är en enastående låtskrivare som får de flesta andra singer/songwriters att framstå som billiga klåpare i jämförelse. Den nya liveskivan In person & on stage lägger ännu ett bevis till högen.
Visst kan man stilla beklaga att Prine bara fått ur sig en ynka skiva med nytt material under det senaste decenniet – men vid snart fyllda 64 har han å andra sidan gjort rätt för att vila lite på lagrarna. Att den aktuella liveplattan domineras av gamla godbitar är heller inget avgörande minus, för i detta spänstiga och avslappnade sammanhang når han ändå fram med sina musiksatta mininoveller. Humor, tragik, medkänsla och de dråpligaste människoöden tumlar runt på textbladen – och även i de nedstämda ögonblicken tecknar Prine livets komedi med säkra drag. Som grädde på moset får vi gästinhopp från Emmylou Harris, Josh Ritter och Iris DeMent, fast grunden räcker långt bara den: sånger som ”Angel from Montgomery”, ”In spite of ourselves” och ”Your flag decal won’t get you into heaven anymore” är helt enkelt outslitliga.
Lyssningstips med Prine: De flesta av sjuttio- och åttiotalsskivorna är köpvärda, men John Prine (1971), Sweet revenge (1973) och Bruised orange (1978) rekommenderas särskilt. Av de senare alstren är In spite of ourselves (1999) ett måste, medan Rhinos samling Great days (1993) ger en fin karriärsammanfattning.
